#4 2023 – Tema Bok och vinster
SAK MAG
Spökjakten kan börja
Snart är det dags för lotteriet, det 190-e lotteriet i SAK:s historia. 22 konstnärer har köpts in, 120 vinnare ska koras. Vi önskar att alla kunde vinna! Vi kommer att tillkännage en nyhet 2024 där vår förhoppning kan komma att slå in. Mer om det nästa år.
Vinsterna kommer att visas i Tengbomhallen i Konstakademien 7/11-11/11.
Snart är det också dags för boksläpp! Jenny Källmans Ghost Hunting skickas ut till er alla. SAK:s relation till fotografi har inte varit speciellt ärofylld historiskt sett. Det skulle dröja länge innan ett fotografi ens köptes in till lotteriet. Det känns därför väldigt bra att förstapriset är ett fotografiskt verk av Jenny Källman för att ytterligare sätta fokus på henne och hennes medium. Den 11 november samtalar jag med Jenny Källman om boken och om hennes konstnärskap i Tengbomhallen i Konstakademien.
Många har efterfrågat att vi på något vis sänder lottdragningen live men ärligt talat så är processen inte speciellt glamourös. Dock är det alltid enormt spännande att mata in siffror och sakta men säkert få fram årets vinnare. Vi kommer dock kunna visa tombolan från 1800-talet och drömma oss bort till tiden då vita handskar försiktigt drog upp lott efter lott. Naturligtvis med en manschett så ingen extra liten lapp kunde smygas in.
Sara Walker
Sara Walker
Verksamhetschef och intendent
[email protected]
Anna Hesselbom
Kommunikatör och samordnare
[email protected]
Bambule, 2022. Foto: Jenny Källman
Som en film
Hej Jenny Källman, årsbokskonstnär och förstapriskonstnär 2023.
Hur blev du konstnär?
– Att bli konstnär har aldrig varit ett aktivt val men av olika omständigheter blev det så. Jag var väl inte jättebra i skolan och hade lite koncentrationssvårigheter så jag hoppade av gymnasiet och började en fotokurs istället. Sedan sökte jag in till fotohögskolan i Göteborg och gick där i tre år. Sedan gjorde jag en del fotojobb men tyckte det var ganska tråkigt att fota saker som andra hade bestämt hur de skulle se ut så jag sökte till fri konst på Konstfack. Där fick jag fota vad jag ville och sedan dess har jag gjort det, men såklart fotat annat också för att få in pengar. Jag tror också att jag växte upp i en tid då det fortfarande var ganska enkelt och billigt att leva och jobba konstnärligt. Våra fantasier har nog blivit mer styrda av pragmatisk hänsyn nu. Tidigare fanns det fortfarande en idé om att man kunde göra lite vad man ville och världen var också lite mindre och man behövde inte tänka så strategiskt hela tiden.
Ditt verk ”The Absence of Sound II”, är förstapriset I SAK:s lotteri i år, kan du beskriva verket och serien den kommer ifrån?
– Jag tänkte mig en tyst ton, en stum ton och någon form av kvävd musik. Jag hade olika gitarrsträngar som jag spände ihop med spegelskärvor, minns inte vad som kom först, tanken eller bilden. Hela serien förställde jag mig som något vasst, kvävt, tyst och kallt.
Berätta om boken Ghost Hunting, när började du arbetet med den? Hur gjorde du urvalet?
– Jag det var för två år sedan som jag började med att göra ett urval till boken. Jag bestämde mig sedan för att bilderna inte bara skulle vara kronologiskt ordnade utan också följa en tematisk linje, med vissa motiv som återkommer eller varieras på olika sätt.
Många av dina verk ser ut att vara frusna stillbilder från en film, arbetar du fram en längre berättelse eller är det isolerade scener?
– Det är i mina verk på ett sätt samma berättelse som går på repeat, men jag tänker mig dom som olika scener som sedan klipps ihop. Jag ser bilderna mer som om de följer på varandra som i en film än att dom ska hänga bredvid varandra i ett rum, vilket dom ju oftast gör i ett gallerirum så det är lite ologiskt på något sätt. Jag kan alltid bli litet överraskad när jag hänger dom i ett rum eftersom jag tänkt mig dom i som en film, fast jag vet att jag inte arbetar med film.
The Absence of Sound II, 2023. Foto: Jenny Källman
Förstapriset:
The Absence of Sound II, 2023
Gelatin silver print
Ed 3
52 × 45 cm
Vad har du för konstnärliga förebilder?
– Allt eller det mesta har för mig varit eller skulle ha kunnat vara förebilder. Prince, Larry Clark, Jacob Holdt, Primal Scream, Jan Lindblad, Man Ray, Odetta, Gus vant Sant, Jens S Jensen, Mikael Haneke, Steven Shearer, Claude Cauhn, Musiker, konstnärer och filmare om vartannat.
Du har på senare tid arbetat med scenbilder, visuellt storslagna ljus och bild-installationer med bandet Les big byrd, hur skiljer sig detta från att arbeta med dina andra verk?
– Jag har alltid arbetat med stillbilder och gillat begränsningen med stillbilder, men på något sätt har jag ändå hela tiden arbetat väldigt skulpturalt med fotografi eftersom ljus och olika ljusexperiment alltid varit så viktiga. Min ateljé har varit nästan som en installation i sig eftersom jag arbetat så mycket med speglar, ljusprojektioner och olika sorters ljuseffekter. Så istället för att bara avbilda dessa fotografiskt, eller använda dom som effekter, valde jag att lyfta ut dom och låta dom bli en del i själva utställningsrummet. Det var det jag gjorde på utställningen på Konstakademien tidigare i år. Det är ganska nytt för mig att arbeta mera rumsligt och storskaligt på det här sättet, och det innebär förstås ett större risktagande, men jag har alltid varit frustrerad av fotografiets platthet och alltid försökt hitta olika sätt att tänja på rumsligheten i bilderna, så på något sätt är väl detta en naturlig utveckling tänker jag.
Ur Jenny Källmans produktion:
Intervju: Sara Walker
Årsboken 2023:
Jenny Källman – Ghost Hunting
Utgiven i samarbete med Art & Theory Publishing. Texter: Masha Taavoniku, Sara Walker. Design: Bedow.
Foto, verk: Grafikens hus. Foto: Paul Kokamägi, Statens konstråd 2023.
Det moderna samhället är en bluff!
Berätta om verket vi köpt in till lotteriet, We Have Never Been Modern?
– Verket skapades i samband med en litografikurs på Mejan som huserades i Litografiska Museets lokaler i Sundby Gård. Vi var en handfull studenter som fick använda oss av stoppcylinderpressen Johanna. Till vår hjälp hade vi grafikläraren Patrick Wagner och tryckmästaren Ernst Hanke. Att arbeta med en mästare som på några sekunder kan blanda till en perfekt färg är något jag aldrig kommer att glömma, och det färgdjup som litografiska tryck får: Oslagbart.
– Motivet är inspirerat från mitt arbete med reklamannonser i iranska tidningen Etela’at (Information) arkiverade på British Library i London. Den 4:e oktober 1957 satte Sovjetunionen mänsklighetens första artificiella satellit, Sputnik 1, i omloppsbana runt jorden och en effekt var att ett stort antal företag inspirerades till att publicera reklam, som hänvisade till rymden och rymdkapplöpningen. Jag undersöker detta fenomen genom annonser i dagstidningen Etela’at för att förstå hur ett modernt Iran, och i förlängningen en modern värld, villkorades. Reklamerna är förföriska, fyllda med illustrationer av satelliter, raketer, planeter och rotationer samt kalligrafiska texter som talar om rymden som möjligheternas värld. Vid konsumtion utlovas en annan identitet. Man blir modern, ja rentav en bättre människa. Men så är ju självklart inte fallet. Titeln We Have Never Been Modern refererar till filosofen Bruno Latour’s bok med samma titel som talar om just de dikotomier och kategoriseringar som det moderna samhället byggt, ett luftslott som gjorts till en realitet. Det kan handla om något så vardagligt som att vår nyhetsrapportering delas upp i inrikes och utrikes, ämnen vi studerar på universitet eller kön som vi förväntas ”identifiera” oss med. Det moderna samhället är en bluff!
Hur har din konstnärliga bana sett ut?
– Jag studerade på Mejan men efter min kandidat flyttade jag till Beirut för att arbeta vid the Arab Image Foundation i Beirut. En organisation som arbetar med att spåra upp, samla in, bevara och studera fotografier från Mellanöstern, Nordafrika och den arabiska diasporan. Väl på plats studerade och dokumenterade jag samlingarna från Iran med ett specifikt fokus på handkolorerade fotografier. Det fick en avgörande roll i min praktik och kom att leda till en serie verk och utställningar i samarbete med författaren och forskaren (och goda vännen) Nour Helou vid namn Förmörkelsen av den kvinnliga och manliga solen, som undersöker hur icke-binära skönhetsideal lever vidare i fotografiska praktiker i Sydvästasien och Nordafrika.
– Sedan dess har jag studerat min master på Piet Zwart Institute i Rotterdam, men bytte sedan över till Dutch Art Institute parallellt med masterstudier på Mejan. Det var en hektisk period men också väldigt kul, med många resor och utställningar.
Berätta om dina performativa verk.
– Rent performativt intresserar mig för hur mina verk i ett utställningsrum föds på nytt genom att besökarna interagerar med dem på olika sätt. Kanske kommer det från att jag inte tror på ett singulärt subjekt utan på att vad vi är och gör blir till genom interaktioner som vi har med vår omvärld. I mitt senaste performanceverk Plötsligt så händer det! (2023) skedde detta genom en lott. Jag hade en soloutställning med samma titel på Statens konstråd i samarbete med Grafikens hus där jag utgick från lottens historia och Statens konstråds grafiska samling. Utställningen undersökte hur människors förhoppningar och drömmar utnyttjas i ett kapitalistiskt system. Inspirationen med lotterna kom från Grafikens Hus samarbete med Penninglotteriet under åren 1995–1998. Då togs 75 grafiska konstverk fram för att reproduceras i miniatyr på varje lott. I performancet Plötsligt så händer det! spelar besökarna på ”Grafikens Lotteri” där de har chans att vinna grafiska blad från Statens konstråds samling. Verk som blivit över vid privatiseringen av svenska myndigheter. Lotteriet leds av ett socialrealismens spöke från ett 70-tals Sverige och spelas av skådespelaren Eva Johansson. Performancet utforskar hur socialismens internationella drömmar hemsöker oss idag och vad det innebär att förvandla en delad tillgång till något privat. Men även lotteriet som en ”demokratisk” metod för att distribuera tillgångar eftersom att alla har lika stor chans att vinna. Men varför ska vi ens acceptera spelreglerna? Spöket säger:
lotten är i er hand
i er hand
så den är likväl ert ansvar
ni kan förgöra den
låta den vänta
eller förverkliga den
vårt gemensamma spel
låt oss sätta reglerna ihop
detta är vår lott
detta är vår lott
Vilka är dina konstnärliga förebilder?
– Länge har författarna Mahmoud Darwish, Toni Morrison och Forough Farrokhzad varit en stor del av mitt skapande. Men även konstnären Etel Adnan med hennes essästiska texter och omvävlande, färgsprakande målningar, även hennes fru är en oerhört spännande konstnär som jag nyligen upptäckte på Sursock i Beirut: Simone Fattal. Och just ja, teoretikerna Afsaneh Najmabadi, Fred Moten, och Asef Bayat!
Vilket är ditt första minne av konst?
– Den första konstutställningen som lämnade ett stort avtryck var Tala Madanis Rip Image på Moderna Museet. Året var 2013, jag gick franskaklass på Katedralskolan i Uppsala och bestämde mig för att åka in till Moderna Museet i Stockholm för att besöka museet för första gången. Väl på plats i utställningssalarna möttes jag av punkiga, tragiska och komiska bilder där Tala Maadani dragit ned byxorna på patriarkala strukturer med ett penselstråk. Som att maktens förfall inte är längre bort än så.
Intervju: Sara Walker
We Have Never Been Modern
Litografi papper: lessebo offset paper
68,7 x 45,5 cm
Boken som gestaltat konstverk
Hej Anna Kleberg Tham, förläggare.
Berätta om Art & Theory, när var hur började allt?
– Art & Theory Publishing grundades 2012 av Anna Eriksson. 2019 hade förlaget publicerat ett 100-tal titlar och helt nyligen gett ut en bok som samlar mina arbeten från 1999 – 2019. Strax därefter meddelades att verksamheten skulle läggas ner. Eftersom jag vid den här tidpunkten såg mig om efter uppdrag parallellt med det egna arbetet ställde jag frågan till Anna om jag skulle kunna ta över och driva förlaget vidare. Anna sa som tur var ja och på den vägen är det!
– Sedan dess har Art & Theory gett ut 25 böcker och det kommer ytterligare 2 i år.
– Förlaget har förmånen att få väldigt många bokförslag, av vilka ett fåtal accepteras utifrån vad vi hinner med, helt enkelt för att ha en tydlig riktning och kunna erbjuda ett bra sammanhang för de vi samarbetar med.
När blev du själv intresserad av bokutgivning?
– Mer seriöst först när jag började arbeta med förlaget. Hade ingen tidigare erfarenhet i bokbranchen men har fått mycket hjälp av min bror Johan Kleberg som tidigare var vd för Adlibris. Det är förstås även en fördel att ha arbetat som konstnär och då främst med fotografi i mer än 20 år.
Du är ju konstnär i grunden, hur har det påverkat dig som förläggare?
– Är mycket intresserad av att se boken som ett avgränsat gestaltat konstverk i sig. Jag litar på min magkänsla och är van vid att rodda projekt. (Förutom det har jag inget emot admin ibland…)
– Har förstås lätt att se och förstå ett bokprojekt ur en konstnärs perspektiv.
Vilken är din absoluta favoritkonstbok?
– Oj vad svårt, det får bli en Jeff Wall bok från 2008 som gavs ut i samband med en utställning på Museo Tamayo i Mexico City. Boken är en halvmeter hög och formgiven av Varela + Kimura.
Och varför?
– Just för anledningen jag angav tidigare, att konstnärens närvaro genomsyrar idé och gestaltning så påtagligt.
Vilken är din bästa bokhandel i världen?
– Konst-ig såklart!
Intervju: Sara Walker
Foto: Anna Kleberg Tham
Foto: Ylva Sundgren
Textila undersökningar
Marcia Harvey Isaksson intresserar sig i sitt konstnärskap för platser, kulturellt och personligt arv, som hon undersöker med textila tekniker.
I vårt vinstverk framträder en yta av rött jordfragment och en stiliserad form av sammanlänkad koppartråd. Denna serie, Raw Diamond, skapades under hennes residency 2022 på The Bag Factory i Johannesburg i Sydafrika.
Harvey Isaksson är också curator och utställninsgsformgivare och drev tidigare galleriet Fiberspace med fokus på textilkonst, konsthantverk och design med kreatörer från hela världen. Nyligen lanserade hon Southnord, en kulturplattform som vill lyfta fram afro-nordiska konstnärer från förr idag och i framtiden. Southnord och Harvey Isaksson är aktuell med utställningen The Threshold is a Prism på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, med måleri, skulptur, fotografi, videoverk och ljudverk av 20 konstnärer som befinner sig på tröskeln mellan två kulturer.
Text: Anna Hesselbom
Marcia Harvey Isaksson
Raw Diamond II, 2022
Blandteknik, rött jordpigment på Fabriano papper, virkad koppartråd
Foto, verk: Konstnären. Foto, porträtt: Evelina Lindström
Landskap som sinnesavbilder
Hej Selma Morshedi, vars verk Rotvälta vi köpt in till årets konstlotteri!
Berätta om vinstverket vi köpt in, naturstudien Rotvälta! Jag minns att du ställde ut målningar med trädmotiv även på kandidatutställningen på Marabouparken 2022.
– Det är en målning av en rotvälta jag stötte på en ö i Stockholms skärgård. Jag har varit fascinerad av rotvältor sedan jag var liten, av att något så vackert och tilldragande kan vara så farligt. Det kan såklart appliceras på mycket i jordelivet… Rotvältor är roliga att måla, rötterna spretar åt alla möjliga håll, rötterna utgör olika former, i denna målning blev det en triangel.
– Jag brukar måla landskap när jag känner att mina andra motiv inte räcker till. Så blev det när jag målade målningarna till min kandidatexamen, jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle göra och flydde ut i naturen: helt plötsligt stod jag inför ett dött träd och kände genast en så stark identifikation med detta… skelettlika skal. Det kanske är så att det är högst allmänmänskligt att identifiera sig med stympade eller döda träd, och att många landskap blir sinnesavbilder, rent psykiska landskap.
Du går ju ut Kungliga Konsthögskolan nästa år och kommer i november-december ha en separatutställning på Galleri Mejan i Stockholm. Kan du berätta något om vad du kommer att visa där?
– Jag har gjort en målning som föreställer en slags mur. Och den består i sig av flera dukar, sammanfogade. Det började med en duk, som jag ville förlänga, så dukarna blir som byggstenar eller legobitar, man skulle kunna förlänga den i en evighet om viljan fanns. Jag har ”samplat” dekorationsmåleri från de för oss anonyma målarna i Pompeji, paneler med färgfält av olika jordpigment.
– Sedan målar jag också olika sorters vägvisare… och änglar.
Vi pratade vid ett ateljébesök om att du hämtar inspiration från konsthistorien. Vill du utveckla det lite? Någon särskild period eller konstnär?
– Jag blev intresserad av konst som barn och konsthistorien har därför varit ständigt närvarande. Jag är nog lite av en grubblare som oftare tittar bakåt än fram, målaren Evert Lundquist skrev i sin självbiografi att han ofta känt sig som en anakronism, jag vet inte om jag upplever mig själv så, men stundvis kan man känna igen sig i en sådan formulering.
– Det som är spännande med att ha en renodlad måleripraktik, är att det finns två aspekter av måleriet att förhålla sig till, den rent materiella, och den som rör historieskrivningen. När jag kom in på konsthögskolan tog jag direkt chansen att gå en kurs i al fresco-måleri: det är det roligaste jag gjort. Men jag lutar mig inte enbart mot konsthistorien för att inspireras, den har också en annan egenskap: som tröst och försäkran – en knuff på axeln. Sedan måste man ju som konstnär också veta vad man tar avstamp ifrån.
– Det är svårt att nämna enskilda konstnärer eller epoker, för vad som triggar ens nyfikenhet eller väcker en emotionell respons skiftar ständigt. Men några målare som var väldigt viktiga för mig när jag började måla var Ola Billgren och Gerhard Nordström.
Har du någon tidigare relation till SAK?
– Jag har ett par årsböcker hemma och i ateljén. Den i särklass mest bläddrade är Siri Derkert (jag är väldigt förtjust i hennes miniatyrer som finns på Nationalmuseum)!
Intervju: Anna Hesselbom
Selma Morshedi
Rotvälta, 2023
Olja på duk
Föremålen finns kvar
Verket Diskbänken var en del av utställningen Det som var på Konstnärshuset hösten 2022 och Christina Thomas Dahlberg beskriver sviten såhär:
”Bilderna beskriver delar av interiören samt föremål från en stor lägenhet, orörd i 60 år. Då innehavaren, en 93-årig man, avled 2017 upphörde även vistelsen i vad som kommit att bli mitt andra hem under 4 års vårdarbete. Jag har besökt många lägenheter. De äldre personerna var förankrade i sina bostäder där de bott i många år. Inredningarna var en blandning av gammalt och nytt, möbler och minnessaker. De berättade något om den som bodde där.
Allmännyttans lägenhetsbestånd började säljas av i början av 2000-talet. Därmed skedde en förändring av bostadspolitiken där bostäder blev förvandlade till investeringsobjekt. Man ser sig numera som ägare av de lägenheter man köpt. Det blev lagligt att förändra planlösningen, slå ut väggar, flytta rum utan hänsyn tagen till ursprungsplan, etc. På så sätt har även kulturhistoriska värden försvunnit i gamla hus.
Det finns en upptagenhet vid att livet ska stanna vid ett visst skede, innan tiden har hunnit ifatt. Bostäder ska täckas, människors ansikten dras ut, fylls på, skavanker får inte synas. Jag tror att ointresse av äldre kan hänga samman med rädsla för att åldras. Man vill inte bli påmind.
När någon dör finns föremålen kvar. De minner om den person vilken har använt, hanterat och således präglat dem. Tills även föremålen försvinner lever personen vidare ännu en tid.”
Verkbild: Konstnärshuset
Text: Sara Walker och Christina Thomas Dahlberg
En komprimerad berättelse
Verket Objekt IV, 2023, ställdes ut på Saskia Neuman Gallery i Stockholm på utställningen Objekta våren 2023
Verket är en liten skulptur som kan liknas vid en modell för något större men det är likväl ett verk i sin egen rätt. Den är gjord av tunn metallplåt och trots det så har den ett starkt, robust uttryck. Objektet har en specialbyggd hylla, en kopia av de hyllor Abrahamsson har till verken i sin ateljé. Hyllan blir till en scen, nästan som att den står på en arkitektonisk stiliserad skiss av ett torg och en komprimerad berättelse och kommentar till modernismen.
Objekt IV, 2023
Metall, mdf-hylla
12,5 x 12 x 16 cm
Verkbild: Saskia Neuman Gallery
Text: Sara Walker
Foto: Ylva Sundgren
asymmetrisk rörelse
Olle Bonniér (1925-2016) är kanske mest känd för sitt nonfigurativa måleri, och som en av Sveriges främste företrädare för konkretismen, men spännvidden är stor i hans konstnärskap. Hans genombrott kom 1947 när han deltog i utställningen Ung konst och han kom att ingå den grupp med unga radikala konstnärer som kallas 1947 års män.
Vårt vinstverk är en serigrafi troligen med titeln Fanbärare och tryckt hos Ingvar Landberg. Verket stammar från hans period i Mexiko, där han bodde i omgångar och som han kallade sin andliga hemvist. Han inspirerades där av mayakulturens bildrika och färgrika konst, dess historia och föreställningsvärld. 1978 hade han en utställning på Galerie Aronowitsch i Stockholm där han för första gången visade sina mexikanska arbeten i Sverige.
1980 gjorde han det storskaliga betongverket Pelotaspelare på Gymnastik- och Idrottshögskolan i Stockholm. Motivet är bollsporten pelota, som uppstod hos mayafolket ca 1500 år innan vår tideräkning. I konstverket är rörelserna kraftfulla och dynamiska och några av figurerna bryter sig ut ur väggen och in i rummet. Släktskapet mellan Fanbärare och Pelotaspelare står klart i Fanbärares komposition, där de kraftiga, tunga formerna vrids i en asymmetrisk rörelse.
Text: Anna Hesselbom
Tack till Thomas Millroth som bistått med information.
Årets vinstutställning
I årets vinstutställning visas 22 konstnärskap, det blir per definition en brokig samling. Verken och konstnärskapen blir nu en del i en lång obruten kedja verk sedan starten 1832. Med detta i åtanke tillåter vi oss några nostalgiska återblickar bland verken, men merparten av vinsterna är nya. Utställningen visas i Tengbomhallen, Konstakademien plan 1 .
Öppettider Konstakademien:
Tisdag-lördag 11 – 16
Fri entré
Konstnärssamtal
Med förstapris- och årsbokskonstnären Jenny Källman.
Datum: 11 november
Tid: kl 14-15
Plats: Tengbomhallen, plan 1
Flyer: SAK
