#1 2026 – Historia

SAK MAG

Inledning Medlemmarna Kungafamiljen Kvinnor som ledamöter Utställningar Favoritmotiv Konstlotteriet Medlemsblad

Krönika

Vi gör entré

Det är med stor glädje som vi ägnar detta nummer av SAK MAG till föreningens tidiga historia.

Med stöd från Region Stockholm kunde vi tillsammans med konsthistoriker Eva-Lena Bengtsson se på SAK:s 1800-tal. Detta är en del av berättelsen om ursprunget till konstföreningen men den berättelsen är ju oavslutad och pågår fortsatt. Vi vill ge er en bild av hur konstlivet såg ut 1832 och vilka som bildade föreningen och hur man tänkte då, vilka verk köptes in? Vilka människor var medlemmar, eller ledamöter som man sa då.

Nu backar vi bandet och kliver in i ett Stockholm där kungen hette Karl XIV Johan och Aftonbladet (som grundades 1830) skriver på förstasidan om en Quarantäns-underrättelse i Skottland men det framgår inte vilken smitta det handlar om men det kan vara kolera. Det är listor över Döde och Vigde i Stockholm och en hel del offentliga stämningar och människor som Kallas i diverse ärenden, bland annat ska en sjöman vid namn C. Sjöström infinna sig hos sin hustru i Stockholm. Man kunde köpa friska citroner till ett facilt pris ”uti krýddboden hörnet af Tyska brinken och Vesterlånggatan”. En ung man ”med håg för sockerkokning, erbjuder sin tjenst åt någon af herr Brukspatroner.” Och mitt i allt detta: det var dags för Sveriges första konstförening att göra entré.

Sara Walker

Sara Walker
Verksamhetschef och intendent
[email protected]

Anna Hesselbom
Kommunikatör och samordnare
[email protected]

Historia – Inledning

Ur första protokollet 14 januari 1832 FOTO: SAK

En fri förening

Det är den 14 januari 1832. Greve Axel Bielke har samlat 25 entusiastiska herrar med majoren och litografen Michael Gustaf Ankarsvärd i spetsen för att i Stockholm starta en förening för att stödja konstnärer och sprida kunskap om både samtidskonsten och historien. Förebilder finns i England, Tyskland och närmast i Danmark.

De 25 män – ännu inga kvinnor – som blir Konstföreningens ”stiftare” har alla redan visat ett konstintresse genom att själva köpa eller utöva konst. Tolv av dem är professionella konstnärer eller arkitekter, övriga är framstående amatörkonstnärer och/eller samlare.

Att bilda föreningar har blivit typiskt för tiden. Kärnan i detta är att medlemmarna frivilligt samlas kring ett gemensamt intresse. Till skillnad från t.ex. akademier eller skrån för yrkesmän är dessa föreningar varken styrda av staten eller specifika regler som de inte själva kommit överens om.

Föreningarna köper in ny konst och lottar ut dem till medlemmarna. Dessutom skall små och stora utställningar ordnas för att uppmuntra intresset för konsten. Det bestäms att årsavgiften skall bli 10 riksdaler Banco, en ansenlig summa, som dock ger chans att vinna ett betydligt dyrare konstverk.

Redan första året har Konstföreningen fått 395 medlemmar. Och i februari inträder de första kvinnorna. Ordföranden greve Bielke har då även uppvaktat kronprins Oskar (I) och fått hans nådiga godkännande för Föreningen, som dessutom får tillgång till lokaler i Arvfurstens palats (nuvarande UD). Kronprinsen var konstintresserad och såg till att kungafamiljen betalar för sammanlagt 20 lotter för att ytterligare stödja verksamheten. Föreningen blir kvar i palatset till 1852 då Livrustkammarens samlingar ska flyttas dit. Efter en mellanperiod som hyresgäst hos Konstakademien kan Konstföreningen 1868 flytta in i det nybyggda Ateljebolagets hus vid Kungsträdgården.

I Konstföreningen möttes kungligheter, adel och officerare blandade med Stockholms borgerskap och inte minst konstnärer. Även om medlemskapet innebar social status hade säkert många även ett genuint intresse och nyfikenhet på samtidskonsten. Varannan lördag ordnades sammankomster med visning av konstverk. Ytterligare en dag i veckan fanns tillgång till lokalen med ett litet bibliotek med donerade böcker och planschverk, och inte minst prenumerationer på franska, tyska och från 1848 även engelska konsttidskrifter. I slutet av året fanns ju även chansen att vinna ett aktuellt verk i det konstlotteri där varje år under 1800-talet 40-90 verk fann nya ägare.

Som mest har Konstföreningen över 2000 medlemmar på 1870-talet, men då har de också fått konkurrens av andra liknande sammanslutningar. 1887 slås Stockholms konstförening samman med Föreningen för Nordisk konst och bildar Sveriges Allmänna konstförening.

Protokoll från förr FOTO: SAK

Ur Aftonbladet 21/1 1832 (faksimil)

Historia – Medlemmarna

Karl XV och hans konstnärskrets, FOTO: Johannes Jaeger 1866

Kungar och hattstofferare

Den sociala bredden hos medlemmarna – som länge benämns ”ledamöter” – är inte särskilt stor i början. Adel och högre borgerskap dominerar starkt. Dessa samhällsgrupper har både traditioner som konstköpare och ofta personligt intresse för konst. Flera föreningsmedlemmar är själva framstående amatörer – ett begrepp som på den tiden inte hade någon negativ klang, utan ordet innebar direktöversatt från franskan att de älskade konst.

Men den sociala bredden ökar om än långsamt. Vid 1800-talets mitt finns i Konstföreningen allt från kungligheter till hattstofferare och handelsbokhållare.

Konstnärer och enstaka arkitekter finns med från grundandet, och har en stark ställning i både styrelsen och inköpsnämnden.

Historia – Kungafamiljen

Oscar I målad av Josef Carl Stieler 1821
Arvfurstens palats Foto: C.G. Nyblaeus

Beskydd och schysst lokal

I Konstföreningens protokoll 2/2 1832 meddelas att ordföranden har informerat kronprins Oscar (I) om Föreningen och anhållit om hans ”beskydd”. Att få en kunglighets välsignelse var en eftertraktad sak som inte bara gav status utan också ett slags garanti att verksamheten var seriös. Den konstintresserade kronprinsen lovar att stödja Konstföreningen, inte enbart med sitt namn men också genom att erbjuda visning av grafik ur sin samling. Men viktigast var att han också erbjuder en ”lokal för sammankomster och expositioner”. Oscar lånar ut några salar i Arvfurstens palats (nuvarande Utrikesdepartementet), men förbehåller sig att om behov uppstår disponera dessa för andra ändamål. Det kommer då främst att gälla utställningar av konst och konsthantverk. Ett undantag inträffade dock 12 mars 1836 då lördagssammankomsten ”Upskiöts i anseende dertill att Rummen för en af H.K.H. Kron-Prinsen tillställd Fête skulle begagnas.”

Kronprinsparet Oscar och Josephina har ett genuint intresse för konst och kultur, långt utöver de verk som specifikt ska förhärliga ätten Bernadotte (såsom Karl XIV Johans ryttarstaty). Genom åren kommer de att stödja allt fler konstnärer och köper även verk av norska målare, nog så viktigt för att understryka unionsrikets sammanhållning.

Både kronprinsparet och drottning Desideria betalar generöst flerdubbla medlemsavgifter för att stödja Konstföreningen. Därmed får de också flera lotter som de inför den årliga dragningen halverar för att inte riskera att vinna så att det sticker i ögonen på resten av medlemmarna. Några vinster hamnar ändå på Slottet och enstaka finns fortfarande i kunglig ägo, t.ex. Sophie Adlersparres Jämtlandsflicka, vunnen av kronprins Oscar 1838.

Efter Oskar I:s död 1859 tar hans söner över och särskilt Karl XV, som var en entusiastisk landskapsmålare, skänker verk till lotteriet.

Kunglig närvaro i Konstföreningen verkade inspirerande, även om de sällan visade sig där personligen. Att dessutom de kungliga damerna ville bli medlemmar hindrade säkert Föreningen från risken att bli en exkluderande herrklubb!

Historia – Kvinnor som ledamöter

Sophie Adlersparre, Självporträtt, 1849, Kungl. Akademien för de fria konsterna Foto: SAK
Emily Nonnen, Ulrika Sofia De Geer f. Sprengtporten Foto: Nationalmuseum

Fruntimmer i föreningen

Bara ett par veckor efter att Konstföreningen startat blev grevinnan Ulla De Geer medlem på samma gång som sin man, och först i efterhand noterade styrelsen att ett fruntimmer brutit den manliga dominansen. Flera kvinnor följer raskt i grevinnans fotspår och styrelsen förvånas över detta intresse från damernas sida.

Ur protokoll 10 mars 1832 §2:

”Ordföranden tillkännagaf att några Damer hos Styrelsen anmält sin önskan att som ledamöter inträda i Konst-föreningen; men då Föreningens Stiftare icke förutsett en sådan händelse, och Stadgarne derföre icke innehålla någon föreskrift i detta afseende, blef på Ordförandens hemställan beslutadt att Styrelsen tillsvidare skulle äga rättighet att afgöra hvilka Damer borde såsom Ledamöter uti Föreningen vinna inträde.”

I protokollets nästa paragraf noteras att hela sju kvinnor antagits som medlemmar, samtliga adelsdamer. Bland dessa finns några särskilt historiskt intressanta såsom konstnären Sophie Adlersparre och grevinnan Thérèse af Ugglas, som var en god amatörmålare.

Det beslutas alltså att kvinnor som ansöker om medlemskap får undgå särskild prövning av styrelsen. Men ingen verkar ha nekats, liksom inte heller de män som ansöker. Alla nya uppträder på förslag av andra medlemmar så där finns redan en sorteringsmekanism.

I många fall ansöker kvinnorna i sällskap med sina män, fäder eller bröder, senare även som systrar eller mor och dotter. Småningom uppträder alltmer enstaka kvinnor – de vågar och praxis vidgas.

Första kvinnliga konstnär som blir ledamot är Sophie Adlersparre, som ansöker om medlemskap samtidigt som sin far, landshövdingen Axel Adlersparre. Sophie kommer att återkommande ställa ut verk på Föreningens sammankomster. Flera av hennes målningar kommer att köpas in. Hennes goda vän från Finland, Mathilda Rothkirch blir också medlem då hon några år bor i Stockholm, och även hon kommer att ställa ut målningar på Föreningens lördagssammankomster.

Det första inköpet från en kvinnlig konstnär sker i april 1832. Föreningen förvärvar då två målningar med motiv från Sigtuna av Anna Maria Limnell för 50 riksdaler Banco per styck.

Kvinnorna är dock fortfarande en liten minoritet i Föreningen, och Sophie Adlersparre reflekterar över att det känns lite genant att ibland vara enda kvinnliga besökare på en utställning. En riktig dam skulle ju inte röra sig ensam på stan hur som helst! Men om du å andra sidan var en seriös konstnär så ville och måste du ju ta del av alla tillfällen att se samtidskonst.

Även om män under lång tid dominerar Konstföreningens styrelse och inköpsnämnd så tycks det ändå finnas de som tidigt reflekterar över terminologin. På Årssammankomsten 30 mars 1833 byts också stadgarnas ursprungliga beskrivning av de ideala medlemmarna som ”bildade och konstälskande män” ut till ”konstälskande och bildade personer”.

Historia – Utställningar

Konstföreningens utställningslokal i Ateljébolagets byggnad 1871. Teckning av Knut Ekwall i Ny Illustrerad Tidning

Expositioner

Konsteffekter, konstarbeten, konstprodukter – i Konstföreningens protokoll har kärt barn många namn. Oavsett terminologi exponerades konstverk på varje lördagssammankomst, som gav tillfälle att låta även mindre etablerade konstnärer visa upp sina verk. Vid flera tillfällen under 1832 publicerar konstföreningen annonser med konstnärer som målgrupp. Här informeras om möjligheten att lämna in verk som ”hembjuds till inköp”.

Och konstnärerna tycks snart ha insett vilka möjligheter som fanns. Ett varierat utbud kom att visas på lördagarna även om traditionella tekniker som oljemålning, teckning, grafik och skulptur dominerade. Enstaka arkitekter visar upp aktuella projekt, såsom Axel Nyströms ritningar till Rånäs och Brunkebergs hotell 1838. Men redan 1840 visas de första fotografierna upp: två daguerreotyper hemtagna från Paris av diplomaten Gustaf Löwenhielm.

Men även objekt ur ledamöters privata samlingar demonstreras. Då kan det gälla äldre mästares grafik, framför allt fransk och nederländsk, eller rentav oljemålningar. Förutom möjlighet att låna ur kungafamiljens innehav, fanns flera storsamlare bland ledamöterna, som gärna visade upp sina skatter. Vi kan nämna landskapsmålaren Carl Johan Fahlcrantz, expeditionssekreteraren Per Ulmgren, den mångårige ordföranden Michael Gustaf Ankarsvärd och kanslirådet David Krutmeijer som ägde bortåt 12.000 gravyrer. De privata samlingarna bidrog till att ge föreningsmedlemmarna ett internationellt sammanhang med historisk inriktning.

Bland det som visas på lördagar finns också exempel på svensk 1700-talskonst med teckningar och akvareller av Louis Jean Desprez, Jean Eric Rehn och Louis Masreliez. Även Gustaf Lundbergs pastellporträtt av ”Badin” (Adolph Couchi) visas upp 1840 (donerades till Gripsholm 1855).
Mot 1800-talets slut växte intresset för 1700-talets konst och inredning och Föreningen eldade på med flera utställningar på temat under 1870-talet.

Ett annan bildande projekt är när sju äldre målningar från Konglig Museum visas upp i sitt bedrövliga skick innan de skall restaureras av Nils Månsson Mandelgren. I maj 1846 visas målningarna upp i sitt nya konserverade tillstånd, ett unikt tillfälle för medlemmarna att följa ett ”före och efter”.

Lördagssammankomsterna är också till för att ta upp medlemsärenden, men genom den organiserade tillgången på konst lever Föreningen också upp till sina syften att både stödja konstnärer och att sprida kunskap.

UTSTÄLLNINGAR FÖR ALLA

Om lördagssammankomsternas exponerade konstverk var exklusivt till för medlemmarna, så samlade sig Föreningen också för några större utställningar öppna för allmänheten. Konstföreningen hade här stora pedagogiska ambitioner: att skapa och utbilda en konstpublik. Men sådana utställningar tar tid och energi och innebär rejäla kostnader.

Den första större utställningen öppnade redan 1832 och presenterade i 114 verk de mest betydelsefulla ”skolorna” dvs. nationella karaktärsdragen i italiensk, fransk, tysk och nederländsk äldre konst. Utställningen drog mycket folk och gav därmed inkomster till Föreningen. Tidstypiskt är att presentera en konsthistoria genom konstverken i sig även om flera av katalogerna innehöll introducerande texter. Att 1833 visa nederländska verk och 1837 italienska var också till för att betona skillnaderna i inriktning. Landskap och folkliga scener ställdes mot historia och myt – realism mot idealism så som tiden såg det.

Fyra utställningar med inriktning på äldre europeiska mästares verk genomfördes, innan det 1841 (äntligen?) blev dags för en exposé över svensk konst. Utställningens 394 konstverk delades upp i en historisk och en samtida avdelning. Både privata samlare, kungafamiljen, Konstakademien och Uppsala universitet hade lånat ut verk. Detta var den första och största översikten av svensk konst från 1600-talet och framåt som någonsin gjorts. Det var också ett försök att understryka behovet av ett stort nationellt konstmuseum, något som diskuterats redan när Föreningen planerades.

Sedan dröjde det till 1869, året efter flytten till nya lokaler, innan Föreningen kunde satsa på fler egenproducerade utställningar. Både översiktliga teman och enskilda konstnärers verk visades här i omgångar, bl.a. akvareller av Egron Lundgren (1870) och landskapsmålningar av Edvard Bergh (1881).

Carl Johan Skogman: Hof-Intendten v Röök ser på konst på Konstföreningen 1841.

FOTO: SAK

Historia – Favoritmotiv

Nils Blommér Ängsälvor 1850
Utlottad 1850 Foto: Nationalmuseum

Älvadrömmar och Näcken

I Föreningens barndom dominerade landskapsmåleri stort och under hela 1800-talet fortsatte intresset inte minst för att dokumentera och ibland romantisera bilden av landet Sverige. Under Föreningens första decennier visades förutom enstaka verk av den väletablerade Carl Johan Fahlcrantz verk av yngre konstnärer som Josef Magnus Stäck, Johan Christian Berger, Per Gustaf Heideken, Johanna Lundberg och Pehr Wickenberg.

Några konstnärer återkommer under flera decennier, såsom Augusta Plagemann, känd för sina stilleben, som Föreningen också gärna köpte.

Enstaka inslag av motiv ur Sveriges historia förekom, men då ofta i mindre format. När Konstföreningen startas höll Johan Gustaf Sandberg och hans medarbetare på med väggmålningarna i Uppsala domkyrka där Gustav Vasas historia berättas i sju scener. Konstnärens intresse för denne kung gav upphov till ytterligare motiv som storleksmässigt bättre passade föreningens medlemmar att ha i hemmet. Tre medlemsblad produceras också med Gustav Vasa som tema.

Den unge skåningen Nils Jakob Blommér hör till dem som intresserar sig för nordisk saga och myt, mer än för våldsamma vikingar och gudar. Flera av hans verk såsom Älvadrömmen och Näcken och Ägirs döttrar köps av Föreningen och lottas ut.

År 1842 har skulptören Carl Gustaf Qvarnström kommit hem efter sex år i Rom och Paris, men med huvudet fullt av den svenska historien och litteraturen. Han utför en serie statyetter av kungar från medeltid och framåt och flera säljs till Konstföreningen. År 1842 förvärvas Magnus Ladulås och Ingeborg, inspirerad av Tegnérs Frithiofs saga. Dess lottas ut i sex exemplar vardera och blir alltså Föreningens första ”multiplar”!

Från mitten av 1800-talet köps allt fler s.k. genrebilder med berättande motiv, besläktade med den samtida populärlitteraturen. Denna motivkrets skiljer sig från historiemåleriets idealism och utspelar sig ofta bland folk på landsbygden eller i andra ”lägre” samhällsskikt. Det är inte hjältarnas historia utan allmänmänskliga känslor eller skämtsamma situationer som skildras.

Enligt Föreningens stadgar skulle den främst köpa verk av unga konstnärer, talanger som behövde stöd för att gå vidare, utvecklas och slå igenom hos publiken. Vid flera tillfällen diskuteras om ”gamla” konstnärer också ska köpas in och det bestäms att om det finns pengar över så kan det ske. Orsaken kan ju vara att intresset för enbart oetablerade konstnärer behöver styrkas med några mer välkända namn. Var gränsen går för att betraktas som äldre konstnärer är inte spikat, men det tycks i praktiken vara ca 40 år. Verk av flera konstnärer födda på 1700-talet såsom Fahlcrantz, Sandberg och Augusta Plagemann, förvärvas ju till lotterierna under Föreningens första decennier.

En annan diskuterad fråga gällde förhållandet till konstnärer från unionsbrodern Norge. 1835 beslutas att verk av norska konstnärer kan köpas om pengarna räcker till. Det verkar som om Föreningen egentligen fastslår praxis då den redan 1832 köpt några småskulpturer av Hans Michelsen, som är verksam i Stockholm med bl.a. skulpturer för den nya Skeppsholmskyrkan. På lördagsammankomsterna har även andra verk visats upp t.ex. 1834 ett kustlandskap av den radikale Peder Balke.

Förhållandet till Norge kunde leda till konflikter men Föreningen verkar ha undvikit detta. Den kontaktas av konstföreningar i både Christiania (Oslo), Bergen och Köpenhamn och utbyter information och konstlotter. Nordiska konstnärers verk visas återkommande, om än inte i överflöd, in på 1880-talet. Då exponeras målningar av t.ex. Christiane Schreiber, Morten Müller och Elisabeth Jerichau Baumann. Intresset för nordisk konst stimuleras ytterligare genom skandinaviska utställningar i Stockholm, framför allt vid invigningen av Nationalmuseum 1866.

Anna Nordlander, Fattiga pojkar, 1872, utlottad 1872. Foto: Nationalmuseum

Nils Blommér Näcken och Ägirs döttrar 1850
Utlottad 1850 Foto: Nationalmuseum

Hugo Salmson Gustav Vasa finner sin gemål Katarina Stenbock sovande och hör henne säga: Kung Gösta håller jag mycket kär, men Rosen
glömmer jag aldrig, 1868. Utlottad 1866 FOTO: Per-Åke Persson/ Nationalmuseum

Hugo Salmson Katarina Jagellonica uppvisar sin vigselring för Jöran Persson”, 1865 utlottad 1865 FOTO: Stockholms Auktionsverk

Historia – Konstlotteriet

Glädje och sorg

Konstnärer hade en stark ställning inom styrelse och inköpsnämnd. De flesta av dessa är väletablerade som i första hand skall bedöma yngre konstnärers verk och stå för årets inköp. Inköpsnämnden har stor makt, men en del av dess ledamöter ställer själva ut och blir föremål för bedömning. Intressant är att nämnden uppenbarligen är medveten om tänkbara jäv, och i protokollen noteras att den ledamot som skall diskuteras för inköp självklart lämnar mötet.

År 1846 föreslår akvarellmålaren kapten Berger att systemet radikalt ska ändras så att alla medlemmar får vara med och rösta om inköp. Det är kanske inte förvånande att detta mer demokratiska, men förmodligen svårhanterliga system avslås av styrelsen.

Under det senare 1800-talet minskar andelen konstnärer på ledande poster och ersätts av andra konstintresserade. Kanske inte enbart en konservativ ”backlash” utan också uttryck för att konstnärerna fått fler alternativ till att ställa ut sina verk. Och 1880-talets opponentrörelse söker nya alternativ. Men Konstföreningen är ändå inte främmande för det nya och från 1870-talet och framåt köps verk av t.ex. Carl Larsson, Carl Skånberg, Julia Beck, Ernst Josephson, Bruno Liljefors och Zorn.

Prisbilden på 1830-1850-talen varierar starkt från 10 till 500 riksdaler Banco. Detta talar för att många verk i mindre format köptes. Vi vet ju att t.ex. att Per Gustaf von Heideken ofta målade små landskap – flera av dessa finns idag i Nationalmuseum. Augusta Plagemanns stilleben var vanligen inte heller stora och Fredrik Wilhelm Scholanders akvareller var också hanterliga för hemmabruk.

Ibland köptes verk som inte var riktigt fullbordade, såsom Bergers ”Ångbåten Oscar i brand, med förbehåll för retoucher”, vilken för övrigt vanns av drottning Desideria. Föreningen fann det viktigt att ha många vinster i sitt lotteri, men enstaka verk betalades rejält, såsom större skulpturer och målningar av etablerade konstnärer.

På 1880-talet når priserna vid inköp upp till fyrsiffriga tal och det beslutas att inget verk får kosta mer än 2000 kronor. De till synes ökande priserna beror delvis på den myntreform som 1873 avskaffade riksdaler och shilling och i stället införde kronor och ören, vars nominella värde var mindre, men där decimalsystemet underlättade uträkningar och bokföring.

Såsom det även är idag var utlottningen av konst en av Föreningens viktigaste uppgifter även under 1800-talet. De konstnärer som stöds genom inköp av verk skall nu nå en större publik. Ca 40-90 verk per år ut lottas, och bara dagar efteråt skapas en tryckt liten katalog med de nya ägarna namngivna. Medlemsantalet varierar ju under 1800-talet men åtminstone 8-12% av medlemmarna får med sig något hem. Utlottningen sker efter ett komplicerat system där medlemmarnas efternamn först lottas så att vinster för en viss begynnelsebokstav ska dras först, olika för varje år. Dragningen sker i vad som kallas ”lyckohjul”, troligen ett slags tombola liknande den som införskaffas under senare 1800-tal.

Majoriteten av medlemmarna blir förstås utan vinst, och står där med ”lång näsa” enligt en anonym karikatyrtecknare som lämnat spår i Föreningens arkiv.

Besvikna medlemmar (ur protokollbok) FOTO: SAK

Tombolan som användes till 1990-talet FOTO: SAK

Dragningen i konstlotteriet 1877. Teckning av Fritz von Dardel FOTO: SAK

Per Wickenberg, Iris och Morfeus, 1833. Utlottad 1834 FOTO: Bukowskis

Historia – Medlemsblad och Böcker

Konstföreningens album 1892, 1893 och 1895 FOTO: SAK

Gustav Vasa i rankhyttan

Varje år diskuteras i Konstföreningen om pengarna skulle räcka till att producera en konstnärlig reproduktion av något utlottat verk, avsedd som bonus för medlemmarna. Detta sker alltså inte ofta, men den första blev 1835 en litografi efter Johan Gustaf Sandbergs Gustav Vasa i Rankhyttan. Bilden litograferas av Johan Cardon, utbildad i Paris och München och då ansedd som den främste i Sverige inom denna relativt nya teknik. Av de dussinet medlemsblad som produceras mellan 1835 och 1884 är sex stycken litograferade av honom och ett av hans bror Oscar Cardon.

1884 års medlemsblad blir Carl Larssons Den glada festen, tecknad till Anna Maria Lenngrens dikt och etsad av konstnären själv. När Konstföreningen i nutid tagit upp idén om medlemsblad verkar det logiskt att kalla det ”Medlemsverk” då det inte enbart är fråga om grafiska blad. Och just Larsons etsning har gett inspiration till Eva Mags fotografiska medlemsverk 2024.

Böcker

1892 börjar SAK att ge ut album med fotografiska reproduktioner av ett urval av inköpta verk. Det är nya reproduktions- och trycktekniker som gör den typen av publikationer möjliga. Texten till konstverken är ytterst knapphändig och består mest av konstnär och verkets titel.

Titelsidan är dock specialbeställd utifrån teckningar av bl.a. Julius Kronberg, Carl Larsson och Garibaldi Lindberg. Här rör sig en bevingad kvinnofigur i olika miljöer framställda med linjen som det mest uttrycksfulla.

Om albumen i början är rent visuella, så kommer föreningen att från 1897 börja ge ut mer resonerande konstnärsmonografier och böcker om svensk konst, skrivna av tidens ledande konsthistoriker och kritiker. 1800-talskonstnärer dominerar in på 1930-talet, men även den gustavianska tiden är representerad. Men det album som inleder böckerna 1897 presenterar den då nyligen avlidne skulptören Per Hasselberg.

Traditionen med att utge konstböcker har fortsatt in i nutid, och lever upp till Föreningens ursprungliga syfte att sprida kunskap om konst.

Samtliga texter: Eva-Lena Bengtsson

Carl Larsson, Den Glada festen. Medlemsblad 1884 FOTO: Björn Strömfeldt/Konstakademien

Som medlem blir du en del av en konstgemenskap som funnits sedan 1832 och stöttar svensk samtidskonst. Som medlem får du garanterat en konstbok eller ett konstverk varje år. Vinn fantastiska samtida konstverk och köp exklusiva verk skapade för SAK. Fördjupa dig i konstvärlden med våra nyhetsbrev och digitala magasin. Dessutom blir du inbjuden till samtal och releasefester under året! Bli medlem här!

Redaktörer: Sara Walker, Anna Hesselbom
Grafisk form: Pasadena Studio
ISSN: ISSN 2003-7910

Telefon: 08-10 46 77

Postadress:
Sveriges Allmänna Konstförening
Jakobsgatan 27 c
111 52 Stockholm

Besöksadress:
Konstakademien
Våning 3
Ingång Jakobsgatan 27C
111 52 Stockholm
Öppet enl. ö.k.