Hej Jun-Hi Wennergren Nordling, nyinvald suppleant i SAK:s styrelse! Berätta om din väg till samtidskonsten, hur började du, vilka personer har varit viktiga och inspirerat dig?

– Jag praktiserade på Tensta konsthall och började sen jobba där. Det var, under ledning av Ylva Ogland, Rodrigo Mallea Lira och Jelena Rundqvist, en otroligt dynamisk tid där alla möjliga konstnärliga riktningar korsades och tvärsades. Många av de konstnärer jag träffade där har jag samarbetat med på olika sätt därefter. Under Tensta-tiden föddes idén om galleri Crystal som jag och Katarina Sjögren drev 2007-15. Det var underbart att kompromisslöst visa vad vi ville på det sätt vi hade lust till. Vi gjorde vernissagekort på eget 80-talsinspirerat brevpapper, fanzine som utställningskataloger, ett mobilt galleri för konsthantverk etc. Ett viktigt mål var den internationella riktningen i både program och att komma ut på konstmässor. Kan inte tänka mig en bättre konstvärldsskolning även om det inte var en ekonomisk succé direkt. – Tensta konsthall och att driva galleri med Katarina var förstås centrala formativa år. Sedan var det Johan Norling och Anna-Karin Wulgué, då intendent respektive konstchef i Örebro som fick in mig på offentlig konst. Två avgörande samarbeten i mitt yrkesliv har varit att få jobba nära Åsa Jungnelius och Lap-See Lam i deras respektive praktiker. Det är ovärderligt att få vara en liten mini-del av allt stort de skapar.

Välj tre konstverk som betytt mycket för dig

– Goldin+Senneby: Hela deras konstnärsskap är bland det bästa jag vet men säg ”The Decapitation of Money”, 2010, som exempel. Fakta om kapitalism och vetenskap blandas med konsthistoria, fiktion och performativa strategier bli sinnliga livsförändrande erfarenheter. – Det offentliga verket Paviljong #1 av Åsa Jungnelius, del av det större projektet ”Inre världsutställning”. I Norrköpings högsta byggnad, ett gammalt elkraftverk fick man ta del av ett eld-performance av Markus Vallien som användes för att sätta igång en varmluftsballong som man kunde åka upp och ned i det 70 meter höga utrymmet som förr rymde Sveriges oljeeldade energireserv, ballongen som en symbol för solen och en energi som fastnat i människans industriella maskineri. Jag kan än idag undra vad det var jag var med om men det var oförglömligt. För det tredje väljer jag helhetsgestaltningen T-centralens perrong röda linjen, söderut. Nu är jag nördig kring offentlig konst men det skänker sån vardaglig glädje: pelarna av Vera Nilsson, Siri Derkert, Berndt Helleberg mfl och väggarna av Signe Persson Melin och Anders Österlin respektive Bengt Edefalk och Erland Melanton, toppat av Egon Möller-Nielsens skulpturala bänkar. Den har allt.

Vad är din relation till SAK och/eller konstföreningsrörelsen i stort

– SAK och konstföreningar var viktiga under tiden som ungt galleri, entusiastiska och öppna samtidigt som man kunde glädjas åt att verken hamnade hos personer som kanske inte hade egen ekonomi att köpa konst men som därigenom ändå stöttade konstlivet. Att vara medlem i SAK är att skriva in sig i konsthistorien och i en cirkularitet som bygger på centrala samhälleliga värden som folkbildning och engagemang. Det är väldigt fint att få vara med på ett hörn i en så levande verksamhet. Den växer och speglar vår konstsamtid genom att vara snabbfotad och att vara i direkt samklang till konstnärerna och konstlivet.

Vilka projekt och utställningar ska du arbeta med härnäst?

– Jag är numera en av Statens konstråd curatorer vilket är alldeles fantastiskt roligt. Det finns en rad projekt igång: en byggnadsanknuten gestaltning i universitetsmiljö och utomhusgestaltningar i både Stockholm, Uppsala och Lund. Det är ett så fint förtroende jag har fått i att vara med att utveckla den offentliga konsten i hela landet, nästan lika fint som att få suppleantera i SAK!