© Sveriges Allmänna Konstförening
#1 2021  –  Tema Teckning

SAK MAG

  Fatima Moallim    Konstakademien    The Drawing Center    The Courtauld    Teckningsmuseet    Skissernas Museum    Essä    Svenska Tecknare    Bror Hjorth    Siri Derkert

Inledning

Konsten att teckna

  Fatima Moallim heter årets uppdragskonstnär. Hon ska senare i år skapa hundra verk till SAK:s lotteri 2021. I detta nummer av SAK MAG har jag ställt frågor till henne om hennes konstnärliga praktik. Grunden i hennes bildvärld är teckningen.

Tidskriften The New Yorkers konstskribent Peter Schejeldahl skriver i numret från 21 december 2020 om utställningen 100 Drawings from Now på The Drawing Center i New York. Han skriver om hur just teckningen tycks passa den pandemiska värld vi lever i. Konstnärer kan enkelt arbeta med teckning, det krävs inte ens en ateljé, idéer kan snabbt anta fysisk form. Schejeldahl funderar på om inte teckningen ofta är ett förarbete till något annat.  Han skriver: ”If a drawing is like a prayer, a completed project is like a Sabbath.” Men teckningen kan naturligtvis vara helt egen, ett verk i sig självt.

Vad teckning är

Kan man tala om en teckningens ärlighet? Direktheten i det tecknade kan läsas som en handstil, ett tecken nära förbundet med det skrivna ordet. Snabbheten är också en aspekt – något som går direkt från hjärna till hand till papper eller vägg, som i Fatima Moallims fall. I hennes performativa teckningar finns ingen återvändo, pennan mot pappret eller väggen och sedan måste hon fortsätta utan tvekan, hand till yta.

Moallims konst är inspirationen till innehållet i detta nummer. Jag och Anna Hesselbom har intervjuat följande personer om deras relation till teckning: Claire Gilman, curator på The Drawing Center i New York, Ketty Gottardo, curator på Courtauld Institute of Art i London, Ann Landgren Danielson, curator på Skissernas Museum i Lund, Sandra Nolgren, verksamhetsledare Svenska Tecknare och Frida Talik, konstnärlig ledare Teckningsmuseet i Laholm. Eva-Lena Bengtsson gav oss en intressant visning av ett urval teckningar från Konstakademiens samling. Vi har också bett galleristen Gunnar Olsson skriva om sin relation till konstnären och författaren Henri Michaux.

Stort tack till alla medverkande, ett extra tack till Björn Strömfeldt, Konstakademiens fotograf.

Sara Walker & Anna Hesselbom

Sara Walker
Verksamhetschef och intendent
  sara.walker@konstforeningen.se

Anna Hesselbom 
Kommunikatör och samordnare
  anna.hesselbom@konstforeningen.se

Hej Fatima Moallim, årets uppdragskonstnär.

Tanke och handling smälter samman till ett

FOTO: Hans Ekestang / SL

– Teckning för mig betyder mer än ett resultat och ett motiv. Det är ett sätt att reda ut oklara känslor och minnesbilder. Teckning för mig betyder fritt tänkande och ärlighet.

Hur utvecklades det performativa inslaget i ditt konstnärskap?

– Jag gillar att teckna stort, att låta pennan leta sig fram på egen hand. På sätt och vis är mina verk mer koreografi än teckning. Under en längre tid hade jag undersökt tecknande i mina tankar och jag hade studerat känslor. Till slut utvecklade jag en egen performance-teknik där jag tecknar känslorna i ett rum. Jag gillar tanken att använda ett rum som duk.

Vilka konstnärer och andra personer inspirerar dig?

– Det är den svåraste frågan för jag skulle säga så enormt många. Jag inspireras av personer som vågar vara sig själv trots att de sticker ut, alltifrån Kristina Lugn till Yahya Hassan.

Vilket var det första konstverk du minns att du reagerade på?

– Jag minns den offentliga konsten i Växjö. Det var den konst som var tillgänglig och jag förundrades av den mycket. Känslan påminner lite om barnperspektivet i ett favoritverk från senare år, Lisa Jeannins Le Rond Universel, som jag såg i en utställning i Ockelbo. Jag blev lite kär i det verket.

Kan du beskriva skeendet mellan tanke och handling när du står vid den vita väggen? Från tanke till handens rörelse

– Jag försöker gå in i ett meditativt tillstånd där fokus ligger på att tolka rummets ljud och rörelser. Jag är aldrig mer i nuet än när jag tecknar. Tanke och handling smälter samman till ett. Teckningen är ett spår av den stunden, en tidskapsel för framtiden.

SAK:s uppdragsverk innebär att ditt verk ska omvandlas/bli 100 separata verk, hur tänker du kring det?

– Det ska bli en ära att få göra hundra verk. Jag tänker att jag vill göra ett verk som blir till 100 delar – exempelvis ett långt rör som delas i hundra delar, som stafettpinnar med olika graveringar som tillsammans bildar en helhet. Då kan alla vinnarna mötas någon gång i framtiden och sammanföra delarna. Men man vet aldrig, spontanitet och intuition är väldigt viktigt i min arbetsprocess. Jag vill även få in ett covidanpassat performance-element i verket.

FOTO: Santiago Mostyn

Fatima Moallim är född i Moskva 1992 och uppväxt i Småland. Hon är just nu aktuell med utställningen Självstudier på Zinkensdamms tunnelbanestation i Stockholm. 2018 deltog Moallim i Modernautställningen på Moderna Museet i Stockholm och gjorde en performance på Marabouparken i Sundbyberg samma år.

SAK:s uppdragsverk kommer ingå i konstlotteriet 2021 i november.

  Se TV4-klippet där Moallim berättar mer om sitt konstnärskap.
  Fatima Moallim i Dagens Nyheter

Intervju: Sara Walker

FOTO: Behzad Arta

Konstakademiens teckningssamling

En brokig samling

  I Konstakademiens konstsamling finns ett antal tusen modellteckningar och skisser utförda av elever ända från 1740-talet till 1990-talet. Tecknandet dominerade undervisningen och det var först 1856 som måleri  ingick Konstakademiens. Innan dess fick man gå privat för att lära sig målerikonsten och att blanda färg. Konstakademiens grund lades 1735 i och med det stora slottsbygget, då det växte fram ett behov av att skola konstnärer för både slott och adel. Målaren och tecknaren Guillaume Taraval undervisade i teckning i en sal på Kungliga Slottet.

Kerstin Cardon – Venus i badet
Foto Björn Strömfeldt/Konstakademien

Människokroppen i centrum

Studiet och avbildandet av den mänskliga kroppen stod i centrum.  Modellskolan där eleverna tecknade efter levande modell, var högsta nivån. I den förberedande Principskolan övades eleverna i teckning efter t.ex. delar av gipser eller gravyrer i samlingarna. Nästa nivå var Antikskolan där just antikens klassiska ideal studerades, bl.a. genom de gipsavgjutningar av romerska skulpturer som till viss del fortfarande finns i samlingarna. Kerstin Cardons (1843-1924) teckning från 1869 föreställer Venus i badet, en av dessa gipser.

Teckning ur Palettskrap 1886
Foto Björn Strömfeldt/Konstakademien

Kamratporträtt

I samlingarna kan man också hitta bidrag till elevtidningen Palettskrap, som gavs ut av Akademiklubben, det vill säga en grupp elever vid Konstakademien. Klubbens aktiviteter; fester och studier, skildrades i såväl text som teckningar, skämtteckningar och resebrev från kamrater på på resande fot. Ofta innehöll tidningen även porträtt av medlemmarna, samtidens konstnärsnamn, både som avbildade och som upphovspersoner. 

Carl Gustaf Qvarnström – Kvinnoporträtt
Foto Björn Strömfeldt/Konstakademien

Skissböcker från utlandsresor

Prisämnestävlingarna och stipendier gav möjlighet till utlandsresor och det finns också i samlingarna skissböcker från utlandsresor, som Carl Gustaf Qvarnströms (1810–1867) teckning av en italiensk kvinna från 1850-talet. Läs mer om Konstakademien och dess samlingar på www.konstakademien.se. En del av materialet finns också återgivet i boken ”De sköna konsternas akademi Konstakademien 250 år” red Karin Lindegren mfl. och utställningskataloger utgivna av Konstakademien.

Text: Anna Hesselbom
Claire Gilman – chefscurator på The Drawing Center i New York

Annette Messager
Father and Son, 2020
Acrylic on paper
30 x 22 1/2 inches (76 x 57 cm)
Courtesy of the artist and Marian Goodman Gallery

Svenska

Övergången från en plats till en annan

  Mini-intervju med Claire Gilman, chefscurator på The Drawing Center i New York. The Drawing Center öppnade 1977.

Vad är ditt förhållande till teckning som konstform? (Har det förändrats sedan du började arbeta på The Drawing Center?)

– När jag blir ombedd att definiera teckning vill jag säga att jag är mindre intresserad av vad som fysiskt utgör teckning än hur det agerar. Med andra ord föredrar jag att tänka på de många sätt som teckning fungerar, till exempel: teckning är – eller kan vara – ett sätt att tänka; teckning är – eller kan vara – en mellanhand mellan dig själv och världen; teckning är – eller kan vara – ett sätt att kartlägga ett utrymme. Men om jag måste definiera det, skulle jag säga att teckning, i grunden, handlar om linjen. Det involverar övergången från en plats till en annan, och den ofullständighet och osäkerhet som följer med detta. Jag tror inte att mitt förhållande till teckning har förändrats sedan jag började arbeta på The Drawing Center eftersom det förhållandet alltid har erkänt teckningens inneboende öppenhet. Så jag antar att jag skulle säga att de särskilda manifestationerna har förändrats men inte min grundläggande förståelse för vad teckning möjliggör.

Berätta om hur det var att arbeta med The Drawing Centers utställning, 100 Drawings from Now (i förhållande till pandemin och till de teman utställningen innehöll)

– Att arbeta med utställningen 100 Drawings from Now med de andra Drawing Center-curatorerna fick mig bokstavligen att ta mig genom de första månaderna av lockdown. Precis som tecknandet fungerade som en källa till tröst och styrka för de många konstnärerna i utställningen, var samarbetet med dessa konstnärer och att få ta del av deras kreativa vitalitet en otrolig inspirationskälla för mig. Jag tror att den unika kraften i att teckna som en form av autentiskt uttryck även i de svåraste tiderna och arbetet med 100 Drawings from Now visar den styrkan. Oavsett om det handlar direkt om pandemin och de sociala och politiska problem som uppstår till följd av den, eller om man vänder sig till enkla ämnen som konstnärens ateljé och naturen, gav tecknandet konstnärerna i utställningen ett sätt att känna sig grundade.

Vilken är din personliga favoritteckning genom tiderna och varför?

– Tro det eller ej, men jag har aldrig fått den frågan och den är svår att svara på. Ärligt talat har jag inte en enda favoritteckning. Men om jag var tvungen att välja en favorittecknare, skulle jag säga Rembrandt, även efter alla dessa år. Jag skrev min magisteruppsats om Rembrandt så han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag tror inte någon har kunnat närma sig den emotionella effekten av hans linjer. Att titta på Rembrandts teckningar rör mig ofta till tårar.

R. Crumb
R. CRUMB by R. CRUMB, 2020
Pen, ink, and white paint on paper
11 3/4 x 8 7/8 inches (29.8 x 22.5 cm)
Courtesy the artist, Paul Morris, and David Zwirner © Robert Crumb, 2020 

English

The passage from one place to another

  Short interview with Claire Gilman, Chief curator at The Drawing Center in New York. The Drawing Center was founded in 1977.

What is your relationship with drawing as an art form? (Has it changed since you started working at The Drawing Center?)

– When asked to define drawing, I like to say that I am interested less in what physically constitutes drawing than in how it functions. In other words, I prefer to think about the multiple ways in which drawing acts: For example: Drawing is – or can be – a way of thinking; drawing is – or can be – an intermediary between self and world; drawing is – or can be – a way of charting space. But if pressed to define it, I would say that drawing, at its root, is about the line. It involves the passage from one place to another, and the incompletion and irresolution that goes along with this. I don’t think my relationship to drawing has changed since I have been at The Drawing Center because that relationship has always acknowledged drawing’s inherent open-endedness. So, I guess I would say, the particular manifestations have changed but not my core understanding of what drawing allows. 

Tell me about the experience with working with the The Drawing Center’s current exhibition, 100 Drawings from Now (in relation to the pandemic and to the themes of the works displayed)

– Working on the exhibition 100 Drawings from Now with my fellow Drawing Center curators literally got me through the early months of lockdown. Just as drawing served as a source of solace and strength for the many artists in the show, collaborating with these artists, and sharing in their creative vitality, was an incredible source of inspiration for me. I believe in the unique power of drawing to serve as a form of authentic expression even in the most difficult times and the work in 100 Drawings from Now foregrounds that power. Whether directly engaging with the pandemic and the social and political issues arising from it, or turning to simple subjects like the artist’s studio and the natural world, drawing provided the artists in the exhibition with a way of finding grounding. 

What is your personal all-time favourite drawing and why?

– Believe it or not, I have never been asked this question and it’s a difficult one for me to answer. Quite honestly, I don’t have a single, favorite drawing. But I suppose if I had to choose a favorite drawer, I would say Rembrandt, even after all these years. I did my master’s thesis on Rembrandt so he will always have a special place in my heart. I’m not sure anyone has been able to match the emotional impact of his line. Looking at Rembrandt’s drawings frequently brings me to tears.

  Besök Drawing Center.

Intervju och översättning: Sara Walker
Ketty Gottardo – Martin Halusa Curator of Drawings, The Courtauld Institute of Art, London

Paul Cezanne, Apples, bottle and chairback, circa 1904-6, graphite and watercolour on wove paper
The Courtauld, London (Samuel Courtauld Trust) © The Courtauld

Svenska

Ren fantasi

  Mini-intervju med Dr Ketty Gottardo, Martin Halusa Curator of Drawings på The Courtauld Institute of Art i London. The Courtauld Institute of Art grundades 1932.

När och varför började du studera teckningens historia?

– Även om jag kort studerade teckningshistoria och teckningssamlingen vid universitetet i Udine, Italien, under min första magisterexamen i konsthistoria, var det min första praktikplats på teckningssavdelningen vid Louvren i Paris som verkligen gav mig ”teckningsfeber”. Under mina tidigare studier hade jag inte sett teckningar i verkligheten, utan bara i böcker, men på Louvren fick jag förstahandserfarenhet, och detta förändrade helt mitt perspektiv och mina intressen. Jag visste då att det här var vad jag ville göra, att arbeta med teckningar. Möjligheten att se och hantera oramade mästerverk av de stora konstnärerna som Leonardo da Vinci, Michelangelo, Dürer, Rembrandt, Géricault och andra, var oöverträffad. Jag kunde inte tro att det var sant. Av den anledningen ville jag sedan lära mig mer. Och det fick mig att arbeta i några av de bästa offentliga teckningssamlingarna som Getty Museum i Los Angeles och British Museum i London. För mig ger teckningar mig den otroliga möjligheten att komma riktigt nära konstnärens sinne, du känner att du verkligen tittar över konstnärens axlar, de är så omedelbara, mycket mer än vad målningar är.

Vilken tidsepok intresserar dig mest och varför?

– Jag är definitivt mer intresserad av de gamla mästarna på grund av mina studier och de offentliga samlingarna jag haft förmånen att arbeta med. Främst italienska teckningar från renässansen och barocken. Men när jag arbetade hos Christie’s i Paris, som chef för försäljningen av Old Master Drawings, bekantade jag mig med franska teckningar, särskilt från 1700- och 1800-talen, och älskade dem. Jag lärde mig mycket där om konstnärer som jag aldrig hade studerat ordentligt förut, och ju mer jag lärde mig, desto mer började jag kunna urskilja och uppskatta dem, till exempel Fragonard och Delacroix, konstnärer som jag i mina studier och tidigare erfarenheter inte hade haft chansen att fullt ut uppskatta. Den riktiga ögonöppnaren var dock Victor Hugo. Jag måste erkänna att fram till 2007 bara visste att han var författare, men jag hade ingen aning om att han också var en otroligt skicklig och fantastiskt fantasifull konstnär. Jag drömmer jag om att kunna göra en utställning med hans verk i Storbritannien, då hans teckningar inte är så kända där.

Vilket föremål i Cortauld-samlingen är din personliga favorit?

– Definitivt Paul Cézannes Apples, bottle and chairback (från 1904-6), ett riktigt mästerverk. Det är en av hans mest anmärkningsvärda sena akvareller. Den kännetecknas av användningen av intensiva primärfärger, med det subtila samspelet mellan överlappande nyanser som möjliggör otroligt rika tonaliteter, från de varmaste röda och gula till kallare blå och gröna. Den skickliga dialogen mellan penna och transparenta penseldrag, liksom papprets ljusstyrka, är nyckelfunktioner i hans sena akvareller, där Cézanne verkligen pressade gränserna för mediet. Denna akvarell är en uppvisning av looping, sicksack-mönster, blyertsmärken och penseldrag, vilka alla bildar en slutlig komposition som ger ett intryck av att ha uppnåtts med stor lätthet. Färgerna och grafitlinjerna skapar en stämningsfull, dekorativ effekt som distanserar dessa föremål från verkligheten och flyttar dem till en ren fantasi.

English

Pure imagination

  Short interview with Dr Ketty Gottardo, Martin Halusa Curator of Drawings at The Courtauld Institute of Art in London. The Courtauld Institute of Art was founded in 1932.

When and why did you start studying the art of drawing?

– Though I briefly studied the History of drawing and collecting of drawings at the University of Udine, Italy, during my first Master degree in Art history, it was really my first internship in the Drawings department at the Louvre Museum in Paris that got me the drawings bug. During my earlier studies I had not seen drawings in the flesh, but only in books, but at the Louvre I had first-hand experience, and this totally changed my perspective and interests. I knew then that this is what I wanted to do, to work with drawings. The opportunity to see and handle, unframed, masterpieces by the great artists such as Leonardo da Vinci, Michelangelo, Dürer, Rembrandt, Géricault and others, was unparalleled. I could not believe my chance. For that reason I then wanted to learn more. And that led me to work in some of the best public collections of drawings such as the Getty Museum in Los Angeles and the British Museum in London. For me drawings offer the incredible opportunity to get really close to the artist’s mind, you feel like you’re really looking over the artist’s shoulders, they are so immediate, much more than  paintings are.

Which era interests you the most and why?

– I’m definitely more interested in the Old Masters because of my studies and the public collections I had the privilege to work with. Principally Italian drawings from the Renaissance and the Baroque. But when I worked at Christie’s in Paris, as head of the Old Master Drawings sales there, I had to acquaint myself with French drawings, especially of the 18thand 19th centuries, and loved them. I learnt a lot on the job about artists I had never properly studied before, and the more I learnt, the more I began to be able to discern and profoundly like some of them like Fragonard or Delacroix, artists that in my studies or previous experiences I had not had the chance to fully appreciate. The real eye opener however was Victor Hugo. I have to confess that up until 2007 I knew he was a writer, but I had no idea that he was also an incredibly accomplished and superbly imaginative draftsman. To this day, I dream to be able to mount an exhibition of his works in the UK where his drawings are not so well known.

Which item in the Cortauld collection is your personal favourite?

– Definitely Paul Cézanne’s Apples, bottle and chairback (from 1904-6), a real masterpiece. It Is one of his most remarkable late watercolours. It is characterised by the use of intense primary colours, with the subtle interplay of overlapping washes allowing for a display of incredibly rich tonalities, from the warmest reds and yellows to cooler blues and greens. The skilful dialogue between pencil marks and transparent brushstrokes, as well as the luminosity of the paper reserve, are key features of his late watercolours, in which Cézanne really pushed the boundaries of the medium. This watercolour is a tour de force of looping, zigzagging, hatching pencil-marks and brushstrokes, all of which form a final composition that gives the impression of having been achieved with great ease. The strokes of colour and the graphite lines create an evocative, decorative effect that distances these objects from reality and moves them into the realm of pure imagination.

  The Courtauld Institute of Art.

Intervju och översättning: Sara Walker
Frida Talik, konstnärlig ledare på Teckningsmuseet i Laholm

Med linjen i fokus

FOTO: Teckningsmuseet, installationsbild från Tillstånd, 2018

  Teckningsmuseet i Laholm vill uppmärksamma teckningen som konstart. Museet gör utställningar med såväl svenska som internationella konstnärer och illustratörer med sin grund i teckning och har även en samling med över 20 000 teckningar, ända från 1700-talet till idag. Vi pratade med museets konstnärliga ledare Frida Talik om teckningens natur i bred bemärkelse och deras planer framöver, när museet kan öppna för publik igen.

Hur definierar ni teckning?

– Teckning är en konstform som alla kan relatera till. Tekniken att föra en penna mot ett papper och skapa bilder följer med från våra första år; det är ett språk som utvecklas parallellt med det talade språket. Jag tror att det bidrar till att ge teckningskonsten en känsla av intimitet och närhet. Alla vet hur det känns att dra ett streck med en penna på ett papper – själva processen är begriplig.

– Teckningskonsten är oftast präglad av en djup koncentration, ett fokus som kan vara både stillsamt kontemplativt och temperamentsfullt med stark utlevelse. Tecknandet kan tjäna som visualisering av tankar, skisser av visioner, visuell kommunikation och är ofta det första steget i det konstnärliga skapandet – oavsett konstform. Teckningen är också gränsöverskridande kontextmässigt. Den kan vara klotter, konst, illustration, satir, serier och så vidare.

– Rent generellt kan man säga att vi ser teckning som en konstform där linjen är i fokus. Oftast, men inte alltid, tar den plats på ett papper. Om man använder material som traditionellt förknippas med teckning – som papper, pennor, kol, kritor och tusch – så kan även bilder i gråskalor eller med rena färgfält med lätthet ses som teckningar. När andra material används blir gränserna mer flytande. Intressant nog ses bilder med svart tusch på papper i regel som teckningar, medan akvareller ses som målningar, även om det senare många gånger innehåller tecknade inslag. Kanske är det de målade kulörerna som gör skillnaden.

De konstnärer och illustratörer som Teckningsmuseet ställer ut har alla teckningen i grunden. Sedan kan deras skapande ta olika uttryck och dra åt olika håll samt involvera olika sorters material. Teckningsmuseet har ställt ut en hel del konst som kan sägas vara teckning i en mer utvidgad bemärkelse. Vi har till exempel visat pyrografi av Robert Johansson (dvs. teckningar gjorda med glödpenna på trä), kollage av torrnålsgrafik och stora träsnittsplattor av Idun Baltzersen, och svartvita målade skulpturer av Helena Roos.

Vi vill visa på den bredd som finns inom teckningen som uttryck och hur den också är en stor del av vårt samhälle. Den finns runt oss i vår vardag genom till exempel böcker, tidningar och produkter.

Vi vill även ofta synliggöra skapandeprocessen genom att visa de fysiska teckningar som ligger till grund för det slutgiltiga resultatet. Teckningen är ett verktyg i en skapandeprocess inom så många områden.

Hur ser era samlingar ut?

– Teckningsmuseet har över 20 000 teckningar i sin samling, från 1700-talet till nutid. Samlingen består till stor del av donationer, men även verk som är inköpta av vänföreningen och museet. Störst volym utgör teckningar från 1900-talet. I samlingen finns alltifrån färdiga konstverk och okillustrationer till satirteckningar och skisser. Vi kombinerar nästan alltid våra samtida utställningar med mindre utställningar från samlingen. Ibland utgörs hela utställningen av verk från samlingen. Vissa konstnärer och illustratörer har vi mycket material med, som reportagetecknaren Georg Lagerstedt (ett helt arkivskåp) och satirtecknarna Edward Lindahl och Oscar Cleve. Bland konstnärerna är exempelvis Roj Friberg, Elsie Landström och Hardy Strid rikligt representerade.

– Teckningens status har också förändrats en del på senare decennier. Nu är det inte ovanligt att konstnärer har teckningen som sin främsta uttrycksform, och deras verk är ofta stora och genomarbetade. De samtida verken är i regel inramade och tar ofta plats i arkivet på ett annat sätt än mycket av den äldre teckningskonsten. Förr var det vanligare att konstnärer såg tecknandet främst som ett skissarbete, eller en övning, och många framstående tecknare satsade på grafik i stället. I samlingen finns det många skiss- och ritblock från äldre tider. Det är en speciell känsla att bläddra i dessa block; de blir som små tidskapslar där snabbt nedtecknade betraktelser talar direkt till oss i nutiden.

– Det är över huvud taget spännande att se på gamla teckningar, eftersom de rymmer så mycket koncentration och intimitet. Vi har en samling blyertsteckningar från 1800-talet, vissa från sent 1700-tal, av unga kvinnor från borgerliga hem. Det är fantastiskt att hålla i en spröd blyertsteckning av en liten blomma från 1790-talet. En annan intressant ”samling i samlingen” är väggen med pärmar längst in i arkivet. De innehåller tidningsurklipp om svensk och lokal konst, kronologiskt uppdelade efter årtal.

Hur kommer det sig att Nordens enda renodlade teckningsmuseum ligger just i Laholm?

– Anledningen till att det finns ett teckningsmuseum i Laholm beror på lokala eldsjälar som lagt ned tid och engagemang i skapandet av ett museum. Initiativtagaren var konstnären, författaren och läkaren Björn Rosendahl som ansåg att teckningskonsten behövde värnas och lyftas fram. 1981 bildade han en sammanslutning vid namn Böllerupsakademin tillsammans med konstnären Hardy Strid och musikern Ingvar Neuman.

– Böllerupsakademin började aktivt samla på teckningskonst med ambitionen att starta ett museum. Drömmen blev verklighet och sommaren 1992 öppnade Teckningsmuseet i det gamla rådhuset på Stortorget i Laholm. 2007 flyttade verksamheten till nya lokaler i en om- och tillbyggd brandstation med vacker utsikt över Lagan. I byggnaden finns också en turistbyrå och ett kommunalt keramikmuseum som visar keramik från trakten.

–1992 bildades också vänföreningen samt Stiftelsen Teckningsmuseet med  representanter från Böllerupsakademin, Laholms kommun och Hallands konstmuseum. Det är stiftelsen som äger samlingen. Museet har drivits av stiftelsen, Hallands konstmuseum och nu sedan 2013 av Laholms kommun.

Vad har ni för planerade utställningar framöver (när pandemin tillåter vill säga)?

– Årets första utställning blir Ser du mig nu med Josefin Lindskog. I den möts vi av stora blyertsteckningar och skulpturala objekt. Med en självbiografisk utgångspunkt tecknar hon kroppar som delvis är dolda av tyger. Lindskog arbetar med kläder i skulpturala objekt, i väggfasta verk och installationer, som ett sätt att bearbeta frågor om kaos, kontroll, moderskap och makt. Ser du mig nu visas 27 mars–30 maj.

– Därefter, mellan den 19 juni och 26 september, visar vi Gestaltningar av sin tid – svensk modeteckning 1920–2020. Här bjuder vi på en fashionabel resa genom den svenska modeteckningens historia från 1920 fram till i dag. Med fördjupande texter, originalteckningar och trycksaker bjuds det på historia, estetik och tidsanda, det banbrytande och det vardagliga, i ett samlat grepp om den svenska modeteckningen. I höst kommer de två kanadensiska konstnärerna Matt Shane och Jim Holyoak till Teckningsmuseet på ett “artists in residence” i samarbete med Konst i Halland. Shane och Holyoak kommer att bo och arbeta här i Laholm under några veckor och i oktober öppnar deras utställning Walloways.

  Läs mer på Teckningsmuseet.
Intervju: Anna Hesselbom

FOTO: Teckningsmuseet i Laholm
Bild från utställningen Ser du mig nu med Josefin Lindskog

Ann Landgren Danielson, intendent på Skissernas Museum i Lund

Teckning är uråldrigt, samtida och universellt

Henri Matisse, La Vierge et l’enfant. Skiss till väggmålning, La Chapelle du Rosaire, Vence, Frankrike, 1951.  FOTO: Emma Krantz / Skissernas Museum

Vad är din relation till teckning?

– Det jag tycker är så fascinerande med teckning är att linjer i blyerts, kol, tusch och krita kan ta sig så olika uttryck. En teckning kan vara undersökande, berättande eller mer eller mindre abstrakt. Teckning är uråldrigt, samtida och universellt. Jag har inte tänkt på det förut, men de flesta konstverk, som jag har hemma, har på något sätt drag av teckning. Och just i teckningen känner jag ofta konstnärens närvaro starkare än i verk i andra tekniker. – Teckningen kan också ligga nära skissen. Den kan vara hastigt nedkastad för att fånga en idé eller noggrant genomarbetad som en konstruktionsritning. I mitt arbete som intendent på Skissernas Museum möter jag ständigt skisser av de mest varierande slag. Barbara Hepworth söker i tusch formen för en skulptur. Siri Derkerts skisser på plastfilm och papper närmar sig spontant klotter, medan Mogens Andersens och Pierre Soulages kraftfulla penselstreck i tusch ligger nära kalligrafi. Carolina Falkholts detaljrika tuschteckning är besläktad med hennes grafittiverk. I Barbro Bäckströms modeller av metallnät är trådarna som täta pennstreck. I Christine Ödlunds och Carl Boutards blyertsskisser fångas naturens minsta beståndsdelar. För Boutard var skissarbetet med penna och papper nödvändigt: “Mina tankar måste ner på papper. Jag kan inte tänka fram verket. Mina skisser visar hur trevande jag är i skapandeprocessen. Skissandet är en kommunikationsprocess med mig själv.” Även om Boutard likt många konstnärer idag har gått över till att arbeta med digitala skisser fortsätter andra konstnärer att använder traditionella skisstekniker.

Hur arbetar ni på Skissernas Museum med den digitala skissen? Hur förändras samlingen?

– Museets fokus är den konstnärliga processen, och vi måste anpassa oss till de tekniker konstnärerna använder i sitt arbete. För cirka tio år sedan började vi ta emot utskrifter av digitala skisser, som konstnärerna hade signerat. Men det stod snart klart att vi måste kunna ta emot material i digital form. Ett av de första större digitala förvärven, som dessutom innehöll rörliga bilder, var Lina Selanders Mehr Licht! till MAX IV, Lunds universitet (2015). Det var ett material som sporrade oss att lösa de tekniska utmaningarna. Den digitala skissen ställde också till problem vid registreringen eftersom museets konstdatabas var utformad för registrering och fotografering av fysiska objekt. Tidigare fotograferade vi utskrifterna av de digitala skisserna för att kunna hantera dem i vårt system, men idag är datafilerna direkt kopplade till databasen. Den digitala skissen, som ju kan finnas på flera ställen, utmanade också idén om det unika originalet. Vi kan ju inte påstå att vi förvarar ett unikt original av en datafil på samma sätt som att vi säger att vi har det unika originalet av ett fysiskt objekt. Men vi har ändå ett viktigt åtagande eftersom vi måste garantera att de digitala skisserna bevaras och är åtkomliga på lång sikt.

Vilken skiss eller teckning är din absoluta favorit i era samlingar och varför?

– Om jag måste välja blir det La Vierge et l’Enfant/Madonnan och barnet av Henri Matisse (1869–1954). Det är en skiss i kol på papper i full skala (drygt 3 x 6 meter) till en av tre väggmålningar för Rosenkranskapellet i Vence, Frankrike. Skissen är signerad 1951, några år före konstnärens död. Det finns fantastiska fotografier på den åldrade Matisse, då han har spänt upp stora papper på väggen i sin ateljé och tecknar just denna skiss med ett kolstift monterat på en lång pinne. I spåren efter utraderade linjer kan man se hur han har provat sig fram. I Madonnan och barnet skapar Matisse med få linjer en bild av Maria, som visar fram sitt barn för världen samtidigt som barnets utsträckta armar bildar ett kors. För att få fram den rena ansiktsovalen utgick Matisse från en lång rad porträttskisser, som han sedan förenklade till en enda linje. Skissen donerades till museet av konstnärens barn i början av 60-talet tillsammans med ytterligare en skiss, Le Chemin de la Croix/Korsvägen. Matisse satte sin prägel på allt i kapellet, och han ansåg själv att det var en sammanfattning av hela hans konstnärskap. Det var en otrolig prestation av museets personal att förhandla sig till en donation av dessa enastående verk. Tänk att vi i Lund kan erbjuda verk av Matisse och så många andra stora namn. Nu hoppas jag bara att vi snart kan öppna museet igen så att fler kan se – och återse – vår samling!

  Skissernas Museum är ett unikt konstmuseum med fokus på den konstnärliga kreativa processen. Här finns världens största samling av skisser, modeller och förlagor till svensk och internationell offentlig konst. Museet är en del av Lunds universitet och utsågs 2019 till Årets Museum av Sveriges Museer.

Intervju: Sara Walker

Barbara Hepworth, Meridian; Two forms. Skiss till bronsskulptur, State House, High Holborn, London, 1959.
FOTO: Kim Westerström / Skissernas Museum

Barbro Bäckström, Kvinnlig Ikaros. Skiss till bronsskulptur, Ystads stadsbibliotek, 1983.
FOTO: Johan Persson / Skissernas Museum

Essä – Gunnar Olsson

När vi bestämde oss för att detta nummer av SAK MAG skulle ha tema teckning fick vi genast lust att fråga galleristen Gunnar Olsson om hans tankar kring Henri Michaux. Vi ställde följande frågor och av dessa blev det en personlig essä: Berätta om din relation till Henri Michaux? När kom du först i kontakt med hans konstnärskap? Hur tänker du kring teckningens relation till det skrivna ordet/språket? Vad är teckning för dig?

Teckning som interface

En berättelse om fadern, sonen och Henri Michaux.

  I det tidiga nittiotalet när min son var i sina första tonår började han tala om artificiell intelligens som en självklarhet. Det intressanta var, menade han, hur man kommunicerade med den. Interfacet. Han hade mycket tidigt lärt sig ett antal programmeringsspråk, av detta fattade jag lite. Men när han ville tala om tidiga skriftspråk som kilskrift, runor och hieroglyfer hängde jag med bättre. Det blev intressanta samtal om hur skriftspråket uppstår.

Strax tog han studenten med uppsatsen ”Agentstyrd artificiell intelligens”. På Enskilda Gymnasiet förstod man inte mycket. Matematikläraren skakade på huvudet och gav uppsatsen till biologiläraren, något sådant som AI hörde vid den här tiden, enligt skolan hemma i Science fiction.

För sonen vidtog studier i datateknik vid KTH. Efter ett år hade han som en labbuppgift skapat en algoritm som i textfiler kunde skapa bilder. Stor uppståndelse. Strax därefter for han till Kina för att tillsammans med en studiekamrat, med kinesiska föräldrar, starta ett IT företag. Ett Community på nätet.

”Det handlar om att förstå användarnas tankar” säger han. Språkförbistringen måste vara enorm menade jag. Kinesiska tecken, kinesisk talad engelska mm.

”Allt handlar om rätt interface” sa sonen.

1955 kom min far hem från en studieresa i USA och sade ”Framtiden är elektronhjärnans, automatisk databehandling ADB” Min far var bonde med stort intresse för husdjursavel. Den genetiska forskningen krävde stor databehandlingskapacitet. Han var också framgångsrik ledare inom lantbrukskorporationen och kunde fem år senare inviga ett av landets första dataföretag. Den ganska omfattande byggnationen, som låg granne med vår gård, hade i entréhallen en stor väggmosaik. Det var en återgivning av de framrusande tjurarna som man kan se i Altamiragrottan. Här framställda med hjälp av stenar plockade i en närliggande rullstensås.

Om denna mosaikvägg i första hand kommit till för de avbildade tjurarna vet jag inte. Troligtvis. För mig, den blivande konstvetaren, kom det i första hand att handla om tidiga spår av människans vilja till kommunikation, hur dessa våra förfäder kom till tals.

”I begynnelse fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
(Johannesevangeliet)

Det är ingen dålig inledning om man skall berätta en historia med ord.

Om det man inte kan tala
måste man sjunga
(Gunnar Harding)

Poesins interface.

Vid mitten av tjugotalet sätter sig Henri Michaux ned med papper och penna för att försöka formulera i ord något han söker få grepp om. Han söker med hjälp av poesin. Det blir det som kommer att kallas abstrakt poesi. Efter hand övergår dess ord och bokstäverna till att bli som figurer i sig själva. På raderna dansar gestalter fram, var och en överraskande stark i uttrycket.

Bildkonsten, i hans fall, i första hand teckning med tusch, akvarell och krita, blir från den stunden allt viktigare för Henri Michaux.

En tuschfläck, figuren du ser, kan ha för dig mer karaktär än den bäste skådespelare kan frammana.

Henri Michaux, en influencer.

Jag, frälst av den modernistiska religionen, efter studier i History of Modern Art vid Cornell University 1969, fann senare en av mina främsta shamaner i Henri Michaux.
Han nämndes inte i undervisningen. Han fanns inte med i de moderna museernas eller marknadens kanon.

Jag lärde först känna honom till namnet i David Sylvesters lysande bok Interviews with Francis Bacon. Bacon liksom så många andra väletablerade konstnärer refererade ofta till den mystiske författaren och bildkonstnären Michaux.
Det här var vid mitten 70-talet. Jag lärde känna och kom senare att ställa ut konstnärerna Harald Lyth, Curt Asker och senare Kjell Anderson. Alla talade de med stor respekt om Henri Michaux. Jag kom också att bli vän med Ulf Linde, just invald i Svenska Akademien och Lars Forsell, båda stora Michaux-entusiaster.

Michaux var vid tiden inte speciellt framträdande på konstmarknaden, men jag lärde känna hans gallerist, Monsieur Huges på Galerie Le Point Cardinal i Paris och inledde ett samarbete.

Jag hade tidigare kunnat förvärva ett tiotal verk från Michauxs utställning på Galerie Rive Gauche i Paris 1951. Det blev en utställning 1980 i galleriet med dessa arbeten från 1936-51, följd av större utställningar -82, -84 och -90, samt kom jag att kurera en utställning på Norrköpings Konstmuseum 1985.

Det var känt att Michaux skydde all publicitet. Det hette att det endast fanns ett fotografi av honom. Han tackade nej till all uppmärksamhet.
Monsieur Huges berättade för mig, att när Guggenheim Museet i New York ville göra en stor retrospektiv utställning avfärdade Michaux dem med: ”Stör mig inte, jag är författare”. Samma argument använde han också när ett större amerikanskt förlag ville ge ut hans samla skrifter: ”Stör mig inte jag är konstnär”. Nåväl det blev ju retrospektiva utställning såväl på Guggenheim som på flera andra stora museer runt om i världen.

Henri Michaux, Krita 1969, 32x23cm Utställd Galerie Le Point Cardinal, Paris. Galleri Olsson Stockholm (avbildad i katalog 1984, katalog 1990), FIAC Paris, Forum Berlin, Moderna Museet Stockholm, Galleri Riis Stockholm.

Möte med Michaux.

En morgon i Paris, med hustrun och det ännu icke årsgamla blivande IT-geniet i hotellsängen, väcks vi av ett telefonsamtal från Monsieur Huges.

”I dag klockan två kommer Henri Michaux att vara på galleriet. Med anledning av de utställningar och kataloger Galleri Olsson gjort vore det en glädje att få presentera er för Monsieur Michaux. Kom dock ihåg att han kan verka något skygg och avvisande. Vänta er inte för mycket”.

Jag ringde i min tur upp vännen Harald Lyth, som också var i Paris, och föreslog att han gör mig sällskap till detta möte. Konstnärligt var det Harald som mest uppmärksammat mig på Michaux.

Efter hälsningsfraserna försökte jag mig på lite inställsamhet ”Ni skall veta att ni har många beundrare i Sverige”. ”Det tror jag inte” svarar Michaux med ett skonande leende.

Hans blick var tillmötesgående, vänlig, det blev ett ganska långt möte. Jag minns från samtalet bland annat hur han beskrev att ett föredrag om matematik på radio som för honom blev allt abstraktare, detta kunde jämföras med ett meskalinrus som inspiration, menade han. Med Harald kom han också som kollega in på målartekniska saker, ”Har ni prövat att blanda i lite akryl i akvarellfärgen för att få den att stanna upp på ett bättre sätt?”.

Harald skrev en text senare publicerad i boken SE MICHAUX Ordströms förlag 1986.

Rastlöst prövande. Omtagningar. På jakt efter formuleringar som skall möjliggöra inringandet av det omöjliga. Det möjliga ägnar sig de andra åt. Han plockar med bokstäver, tecken, bilder. Kvar i sandlådan när de andra sedan länge är någon annanstans för att ”bli något”. Själv är han någon genom att sitta där, ältande sitt eget. Han vänder ryggen till, upptagen av sin möda. Skeptisk, besatt, uppgiven, aldrig förtröstansfull – trots allt verksam. Otrogen all stil men trogen sin ingivelse. Och runt honom spåren av hans existens: orden, bilderna.

Så har under åren ett språk vuxit fram – ett misstrons alfabet. En skarp stämma med ett skratt i botten – inte av det uppslupna slaget men fullt av insikt.

Michauxs röst.

1969 utförde Michaux den avbildade teckningen. Jag var vid den tiden troende minimalist. Det var monokromer som gällde. Kanske därför drogs jag till just det här verket av Michaux.
Det intressanta med monokromen är att reduceringen till endast färg gör att sättet på vilket färgen appliceras, penselspråket, teckningen med penseln, direkt fångar betraktarens uppmärksamhet. Penselspråket är ju på sätt och vis konstnärens röst. I modernismens måleri har penselspråket varit avgörande, från Manet och van Gogh till Robert Ryman. Det är i detta man känner målningens nerv.

I Michauxs kritteckning är färgen fint bestämd av blandningen från tre färgkritor. Kritornas ”penselspråk” på pappret blir som en seismografs nål när handen rör sig över ytan. Strålar från övre vänstra hörnet. En väv av nervtrådar, som ett magnetiskt fält, Man kan läsa av, genom linjens rörelse över ytan, spår av konstnärens nerv och puls, liv, som här tecknar sin närvaro. För konstnären och betraktaren.

Likt grottmålaren i Altamira.

Gunnar Olsson
gunnar@olssongallery.com

Henri Michaux, Untitled, 1962

Sandra Nolgren
verksamhetsledare Svenska Tecknare

för en rikare visuell kultur

  Svenska tecknare är branschorganisationen för visuell kommunikation. Vi tog tre snabba frågor om dess verksamhet och medlemmar med den nytillträdda verksamhetsledare Sandra Nolgren.

Vad gör Svenska Tecknare?

– Svenska tecknare är en fack- och branschförening för personer som jobbar inom fältet visuell kommunikation. Vi arbetar dels med övergripande frågor som opinionsbildning, ramavtal och remisser kring nya lagförslag som påverkar vår bransch. Dels med service till våra medlemmar i form av rådgivning inom juridik och arvoden, samt kurser och evenemang. Svenska Tecknare ger också ut tidningen Tecknaren och arrangerar utmärkelsen Kolla!

Vilka är era medlemmar?

– Yrkesutövande grafiska formgivare, illustratörer, serietecknare och animatörer. Många av våra medlemmar är så kallade kombinatörer och verksamma inom flera yrkesroller.

Berätta om någon viktig fråga ni jobbar med nu.

– Svenska Tecknare vision är ”för en rikare visuell kultur i Sverige” och vi arbetar för att olika former av kreativt bildskapande ska få så gynnsamma förutsättningar som möjligt. Det handlar till exempel om att säkerställa att våra yrkesutövare kan få skäligt betalt för sina uppdrag. I år ska det så kallade upphovsrättsdirektivet, som ger upphovsrättstagare ersättning när deras verk sprids på olika digitala plattformar, bli lag vilket vi ser fram emot.

Och den ofrånkomliga frågan: hur har Corona-epidemin påverkat era medlemmar och er verksamhet?

– I vår senaste enkät svarade nästan 60 procent att de förlorat uppdrag pga pandemin så det har påverkat i hög grad. Som tur är verkar de flesta ändå ha klarat sig bra då andra uppdrag kommit in, men vi ser med oro på att vissa av våra medlemmar hamnar mellan stolarna för de krisstöd som Regeringen beslutat om. Vi driver på myndigheter och politiker för att de ska få upp ögonen för detta.

  Läs mer på www.svenskatecknare.se!

FOTO: Jens Sethzman

Ur arkivet

En favoritmodell

Bror Hjorth
Margit, 1942
Blytertsteckning

  Bror Hjorth (1894-1968) var en av våra största företrädare för primitivismen, känd för sina grovt skurna bemålade träskulpturer och reliefer med inspiration från folkkonst och folkmusik. Han var även en skicklig och flitig tecknare och professor i teckning på Konstakademien 1949-59.

Under 1930-talet arbetade han främst med skulptur men under 1940-talet kom han att ta upp måleriet igen. Under denna period svängde hans konstnärskap mot en större realism och hans konst rönte också större publika framgångar. En stor inspiration under denna fas var den unga modellen Margit som han avbildade i många verk, i skulptur och relief såväl som i måleri och teckning, som i den här blyertsteckningen som köptes in till SAK:s lotteri. Teckningen lottades ut 1942 och vanns av en bokhandlare i Norrköping.

Bror Hjorth, Margit, 1942

Siri Derkert i konstlotteriet 2021

Siri Derkert, Ristningar i betong, 1961–1965 (detalj) FOTO: SAK

Att teckna i betong

 Siri Derkerts konstverk Ristningar i betong sträcker sig genom Östermalmstorgs tunnelbanestation på temat fred, miljö och kvinnans rättigheter. Verket invigdes 1965 och utfördes genom sandblästring i betong. Väggarna kläddes med en mörk sten och ett lager av ljus betong. Derkerts teckningar projicerades så på väggen och skissades upp. När man sedan blästrade bort betongen framträdde den mörka stenen. Det var ett sätt att överföra hennes teckningars och skissers säkra och uttrycksfulla linjer till betongens grova och tåliga yta.

  Se Siri Derkert berätta om verket hos Filmarkivet.

Tillbakablickar

I år gör SAK i konstlotteriet ett par tillbakablickar med några riktiga guldkorn. Ta chansen att vinna ett verk av ikonen Siri Derkert! Sittande figurer i ristad betong från sent 1960-tal, är ett av verken i 2021 års konstlotteri som sker i november.

Siri Derkert, Sittande figurer, sent 1960-tal, Ristad betong. 21,5 x 21,5 x 1,7 cm.
FOTO: Andréhn-Schiptjenko

Postadress:
Sveriges Allmänna Konstförening
Box 5343
102 47 Stockholm

Besöksadress:
Konstakademien
Våning 4
Jakobsgatan 27C
111 52 Stockholm

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google