Hej Zoi Johansson! Du tog din master på Konstfack 2025. Berätta lite om din resa dit, hur blev konsten ditt val?

– Min resa startade relativt sent efter att jag studerat Konstvetenskap på SU och insåg att jag hela tiden försökt undvika att gå upp helhjärtat i konsten. Med den insikten blev första stoppet på Nyckelviksskolan där jag gick Färg, Form & Hantverk. Efter det gjorde jag ett projektår på Grafikskolans Artist Books linje. Där efter hoppade jag direkt på min kandidat i Fri konst på Kunstakademiet i Oslo. Efter att ha spenderat tid i Oslo, och på utbyte i Aten och Berlin förstod jag att det ändå är i min hemstad Stockholm jag kommer leva, och efter en paus på tre år med jobb i byggbranchen sökte jag min Master på Konstfack där jag tog examen i Fri konst förra året.

– Där jag är uppväxt hade konst och kultur inte någon plats, min familj prioriterade alltid ekonomisk trygghet framför själsligt utforskande och det påverkar mig än idag som konstnär. Därför var mitt val att bli konstnär präglat av uppror och kamp.

Berätta om verket som vi köpt till årets konstlotteri, teckningen Fragment (Neopaleo 1)!

– Pastellteckningen har visat sig vara startpunkten i en lång följd av flera versioner med samma motiv. Motivet med de dansande kvinnorna som hoppar ut från ett stup kommer ifrån historien om ringdansen ”Thánati Langemán” (översatt från Pondisk Grekiska ungefär till ”Dödshoppet”) som är en gammal folkdans från området vid Svarta havet i Turkiet. (I mina ungdomsår gick jag på Pondisk folkdansskola i Rinkeby). Jag gjorde teckningen under en resa i bergen i vid Medelhavet när danserna konstant spelandes upp som en pjäs i mitt huvud. Titeln är en slags komisk direktöversättning från svenskans ord ”nygammal”. Jag tycker det är spännande hur man kan översätta ett ord till grekiska för att höja dess status, så nu gjorde jag lite tvärtom.

Ringdansen, där individerna verkar uppgå i något mer kollektivt, återkommer i många verk, liksom i verket SAK köpt. Vad är det som fascinerar med den?

– Det är ganska svårt att helt greppa vad det är som intresserar mig med detta eftersom jag fortfarande är i det. Men om jag försöker skulle jag i första hand nämna känslan av att delta i ringdans, gungandes, svettande, någon råkar trampa på en, men ändå – känslan av att genomskrida och gå bortom sig själv. Det är som ett körverk där alla uppgår i samma fysiska varande.

– Samtidigt så tänker jag på den specifika ringdansen ”Thánati Langemán” som förtäljer (den sanna) historien om ca 20 kvinnor som höll varandra i händerna dansandes och en efter en hoppade ut för ett stup som en sista utväg ur slaveri och misär. Jag blir helt lamslagen och på något sätt stolt över hur några kvinnor tog sådan kontroll över sina liv – att dem tog sina liv. Det är en galen dikotomi mellan kollektivitet och autonomi.

I dina stora reliefer arbetar du med en gammal putsteknik som kallas Tedelak. I verken berättas urgamla berättelser. Berätta lite mer om tekniken och vad det kan vara för berättelser.

– Så, Tadelakten är en putsteknik där man pressar kalkmassa tills det härdar och blir stenhårt. Jag har genom mitt lönearbete som putsare lärt mig denna magiska process. Jag kopplar ihop detta härdningsarbete med det psykologiska härdningsarbetet en människa måste genomgå i livet. Ibland spricker materialet och ramlar av, det är en vacker metafor tycker jag. Hur mycket måste jag pressa för att verket ska hålla ihop?

– I berättelserna ingår sanna och falska berättelser ur min familjs historia. Min farmor som överlevde folkmord, min far som flydde fascismen, för att inte tala om min mors historia… I själva berättandet kan man resa sig ifrån sig själv och se på sin historia med ett utifrån perspektiv.

– Berättelserna presenteras ofta som fragmentariska, dammiga. Som ett dödsbo där det ligger lakan över alla möbler.

Flera verk har en titel med ordet “Fragment” och du har beskrivit dina minnen som dammiga artefakter. Din masterutställning hette också Dåets ridå. Vill du utveckla lite kring temat minnet, dåtiden och dess mekanismer?

– Ordet Fragment beskriver så bra hur minnet fungerar. Det är så godtyckligt. Man kan ibland låna minnen och erfarenheter från andra för att förstärka något i sig själv. Som en lätt personlighetsklyvning. Minnena måste bli som objekt eller artefakter för att man ska kunna klänga sig fast vid dem. För att återskapa sig själv. Det intressanta med dåtiden är att den inte längre finns, men ändå skickar den signaler till oss hela tiden.

– Som den ruinromantiker jag är måste jag självklart nämna Sapho. Speciellt det fragment där hon förutspår framtiden (Fragment 147 – Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden). Jag blir helt vimmelkantig i det ögonblicket när dået skjuter en pil in i nuet och krossar verkligeheten för en stund.
Hur ska man hantera fragmentarisk information? Fylla tomrummen med fantasin eller låta fragmenten bilda en ny berättelse? Sånt tänker jag på…

Du har just nu (till och med 12 september) en utställning på Richter/Holtermann i Stockholm. Kan du berätta något om den?

– Ja, den utställningen handlar lite om hur livet är cirkulärt och att melankoli kan växa ur det som aldrig har ett slut. Jag kommer visa några verk gjorda i sommar och några gjorda det senaste året. Utställningen är öppen till 12:e september. Kom förbi!