Hej Hans Andersson. aktuell med SAK VERK. Hur blev du konstnär?!

Jag växte upp med en familj utan någon relation till litteratur, musik eller konst. Jag har tänkt mycket på hur det då blev som det blev. Jag har aldrig funderat på vad jag ska bli. Det var väldigt självklart.

Kan du beskriva serien textila verk som du gjort för SAK?

– Jag sparar massor av olika material i min ateljé som flyter in och ut ur olika verk. En stor del av samlandet är material och saker som har ett affektivt värde för mig. Jag har en stark känslighet för tidens gång genom material. Att spara reliker från livet (som tygbitar, använda kuvert m.m.) gjorde så att jag kunde dröja kvar i någon energi från det förflutna. Tygbitarna som använts till serien är ett sådant material. Delar från dessa tygstycken finns också i den fysiska förlagan till trycket.

– Jag har sen länge intresserat mig för religiösa artefakter och jag tror det var något som sipprade ur i den här multipeln. Jag läste alldeles nyss om en ny undersökning av Turinduken där man föreslog att duken varken är en verklig bild av Jesus ansikte eller en förfalskning, utan istället är den ett gammalt exemplar av kristen konst. Jag tänker vidare att det kanske ändå är Jesus verkliga ansikte som gett avtryck, men inte genom dukens fysiska kontakt med den historiska Jesus, utan genom fantasi och inre bilder som gått genom människa till människa och kommit ut på duken. Jag tänker att människans längtan efter specifika mirakel gör att vi missar just de mirakel som sker hela tiden.

Hur tänker du kring att göra böcker och kataloger om ditt arbete? Vilken plats erhåller boken? Är de en egen entitet eller en förlängning av en utställning?

– Böckerna jag har gjort är inte en förlängning av en utställning utan något eget. Det visar sig svårt att att nåla ner vad de har för roll. Jag tycker om böcker och omger mig med mycket konstböcker själv. Att titta i konstböcker är det sätt att ta del av andras konst som har störst plats i mitt dagliga liv.

Du har pratat om improviserad musik som besläktad med din arbetsmetod, hur menar du?

– Jag har tänkt på min konst filtrerat genom andra uttryck, så som ljud och doft, för det har gett en friare blick. Jag lyssnar mycket på improviserad musik och framförallt friform. Det finns något med det uppluckrade narrativet och komposition som är intressant att titta på fram och tillbaka mellan bild och ljud. Under en lång tid har jag använt dofter i mitt dagliga arbete med bilder, men sedan något år har dofterna tagit mindre plats och ersatts till viss del av olika ljudfragment som jag spelar in och lyssnar på under tiden jag arbetar i ateljén.

Berätta om ditt enorma doftintresse och doftkunskap och hur det förhåller sig till ditt övriga arbete (om det gör det)

– Jag har använt mig av dofter för att leda vägen i ateljéarbetet. Dofter är väldigt direkta och har förmågan att föra mig till inre platser. Jag kan nog bli lite manisk när jag går in i olika perspektiv och experimenterade med bilder som flöt in och ur varandra. Med verk som innehöll flera verk, där de ibland korsades, de geggades samman. Jag började se verken utifrån samma uppbyggnad som doftnoter har med toppnoter, mellannoter och basnoter. Parfymer kan förändras i skiftningar och vissa noter som nästan legat dolda kan helt plötsligt förstärkas, dansa fram och sjunka undan. Det kan vara som en promenad genom ett landskap att följa en doftkomposition.

Vad har du för konstnärliga förebilder? (behöver inte vara konstnärer såklart)

– Just nu lyssnar jag mycket på Keijo Haino och Pete Cosey. Och tittar på Monet och Yutaka Matzuzawa.

Finns det något verk av en annan konstnär som du önska att du gjort?

– Det skulle vara som att önska att jag var någon annan och det vill jag inte. Det finns inget egenvärde i att vara den som gjort något. När det finns i världen är det allas ändå.