Vi träffar Lovisa Ringborg i hennes ateljé söder om Stockholm i april. Hon har dolt arbetsbänkarna med lakan och berättar att anledningen är att verk som är ofärdiga eller i tidigt stadium riskerar att bli, om inte förstörda, så åtminstone svårare att arbeta vidare med om de exponeras i förtid. Men detta gör att de verk och skisser vi får se blir tydligare. En liten modell av en vinthund och material till tidigare stilleben hamnar i blickfånget. Och framförallt syns det gjutna örat tydligt då det är centralt placerat nästan som på ett lågt altare.

Berätta om din bakgrund, hur och när började du med fotografi?

– Jag började med fotografi när jag gick på min första konstskola, på Gerlesborg i Bohuslän. Då var det framför allt så att jag fotade förlagor till målningar. Efter ett tag började fotografi ta över. Jag tyckte om verklighetsanknytningen som fanns i fotografi. Sedan gick jag på det som då kallades Fotohögskolan och som nu finns på Valand i Göteborg och tog min master där. Men måleriet och skulpturen har alltid funnits med, kanske ännu mer nu.

Det är intressant att du nämner verklighet i samband med att du började fotografera för jag tänker på dina bilder nu som något oerhört drömlika, där fantasi och dröm känns så starkt, hur tänker du kring det? Dröm som bildstoff

– Jag är intresserad av alternerande tillstånd, andra sätt att se. Jag tror att drömmen är ett lätt sätt att prata om de här sakerna för alla har en relation till drömmar. Det handlar nog delvis om att förlora kontrollen helt, vilket man gör i en dröm. Jag tänker att de flesta av oss vill ha kontroll över vår vardag, åtminstone en illusion av kontroll, men i drömmen kan man inte ha det. Då får man via drömmen en annan ingång till det som är vår vardagliga verklighet, hur man uppfattar saker och ting. I mitt arbete är det väldigt sällan så att jag illustrerar en dröm i bild men det kan vara ett tillstånd eller ingång jag fått. Det också handla om att man har haft stunder, kanske bara en sekund eller förnimmelse i ens vardag, där man tappar balansen och uppfattar saker på ett annat sätt.

Det går därför att läsa dina verk på så många olika sätt, som vanligt blir det ju en psykoanalys, alla kommer reagera olika på dina verk av sina personliga anledningar. Dina verk är tekniskt raffinerade, men helt öppna, stundtals surrealistiska. Och detta gäller verkligen verket du gjort för SAK, Lyssnaren. Vill du berätta om det?

– Det är ett väldigt tydligt verk för mig, det är en bild som står för sig själv, den är inte en del av en utställning eller serie. Jag tänker att det är något väldigt fint med en lyssnare, en isolerad kanal. Örat har också en väldigt märklig form, en snäckliknande spännande form. Verket är som ett personligt biktbås där ingenting kommer ut. Ingen kommer att återberätta vad du bekänt, det är tryggt. Jag har gjutit av mitt eget öra, monterat upp på en platta och fotat av. Och det finns samtidigt ett eventuellt element av spionage i det, en avlyssnare. Jag har placerat mig själv i andra människors hem! Det är alltid spännande med vad en människa presenterar utåt i det offentliga jämfört med vad som sker mellan hemmets fyra väggar.