#2 2026 – Vinster
SAK MAG
En ljus vår!
Hej ärade medlemmar! Utan ert stöd, ingen SAK.
Detta vårnummer av SAK MAG innehåller väldigt mycket. Vi har intervjuat ett pärlband konstnärer vars verk är inköpta till höstens lotteri och vi har pratat med journalisten och dokumentärmakaren Sofia Curman om hennes film om Cecilia Edefalk. Vi har också ställt frågor till Sara Bäckbro som precis startat den ideella kulturföreningen Re:Publik tillsammans med Maya Adler. Vi vill också informera om att SAK kommer att delta i årets upplaga av konstmässan Supermarket. Supermarket fyller 20 år i år och har sedan starten varit en alternativ mässa skapad av konstnärer och konstnärsdrivna gallerier och föreningar. SAK kommer att visa rörliga verk av årets Medlemskonstnär, PO Ultvedt! Vi kommer också ha med oss böcker och editioner och ser fram emot att prata om konst och konstens villkor hela helgen. Kom och säg hej!

PO Ultvedt arbetar i utställningen Hon – En katedral på Moderna Museet, 1966, okänd fotograf
Supermarket
23-26 april
Erskinehuset, Slakthusområdet, Hallvägen 21, Johanneshov
Tunnelbana: Globen
Torsdag och fredag kl 14-20. Lördag kl 12-20, Söndag kl 12-18
supermarketartfair.com
Sara Walker
Sara Walker
Verksamhetschef och intendent
[email protected]
Anna Hesselbom
Kommunikatör och samordnare
[email protected]

FOTO: Märta Thisner
Den andra sidan
Hej Sofia Curman, när föddes idén till att göra en dokumentär om Cecilia Edefalk?
– Egentligen tror jag att idén föddes för många år sedan, bara att den inte hade någon form. Jag träffade Cecilia första gången för över 15 år sedan och har intervjuat henne flera gånger, både i text och podd. Hon är fantastisk att intervjua, så öppen och självklar, och varje gång jag träffat henne har jag tänkt att jag vill göra mer. Så sedan jag började göra film för några år sedan har hon varit etta på min hemliga lista över konstnärsporträtt jag vill göra.
– Första gången jag sa högt att jag skulle vilja göra en film om Cecilia var en sommardag 2024 under en fika med min producent Mirjam Gelhorn. Hon är en mycket mer energisk person än jag och hetsade mig att på en gång sms:a Cecilia och fråga om hon var sugen. Jag tror Cecilia och jag sågs dagen efter och sen dröjde det inte länge innan hon hörde hon av sig och tackade ja. Hon berättade att hon ”kollat upp om det var en bra idé”, dvs frågat August Strindberg och sina andra kontakter på ”andra sidan”. Det överraskande mig hur glad jag blev över att de tyckte det.
Blev du förvånad av något du hittade i arkiven? Har din bild av Edefalks konstnärskap förändrats under arbetet med filmen?
– Det är så kul att se kulturprogram från början av 90-talet. Det var verkligen ett annat medielandskap och andra krav på tempo och innehåll. Arkivmaterial från exempelvis Kulturen eller Bildmagasinet med Christoffer Barnekow har varit guld värt. Det framgår i min film att Cecilia sågs som en konceptuell, lite ”svår”, postmodernistisk förgångsfigur när hon slog igenom i början av 90-talet. I de här klippen blir hon utmanad med superkomplexa frågor och det är underbart att se hur tuff hon är när hon bemöter dem. Den här ganska ensidiga etiketten på den unga Cecilia är något som jag inte helt greppat innan och som jag har känt är ett lite orättvist filter på hennes konstnärskap. Det kändes viktigt för mig att lyfta fram hennes intuition och känslighet i min film, och att det är dessa som hennes kanske främsta drivkrafter.
Vilket är ditt absoluta favoritverk av Edefalk?
– Nej, det går bara inte att säga. Särskilt nu när jag umgåtts med och fördjupat mig i så många av hennes verk, det känns som om jag har relationer med dem som är omöjliga att rangordna. Det är väldigt många verk som inte är med i filmen och jag har ibland tyckt att det varit känts svårt och nästan svekfullt att välja bort.
– Men jag ska nämna några av dem jag oftast tänker på. Precis som de flesta älskar jag En annan rörelse. Jag har haft den i olika versioner som affisch eller vykort på väggen i hela mitt vuxna liv. Jag är också väldigt förtjust i Venus-målningarna, särskilt de små. När man ser dem flera tillsammans framträder processen så tydligt, sökandet efter bilden, och hur Cecilia arbetar med upprepning. Den serien bygger också på en underbar historia om en trädgård i London – en egen film i sig.
– Jag tycker också väldigt mycket om målningen som är på omslaget av Cecilias bok Mina Ord som kom 2024 och som innehåller samtal hon haft med döda konstnärer, växter och stenar. Bilden är uppbyggd av konturerna av Cecilias abstraherade änglar i serien White Whitin, sju gigantiska, starkt gula målningar som hon gjorde på 00-talet. Hon har repeterat de där konturerna många gånger i olika storlekar, men här har hon placerat dem ovanpå varandra, tecknat dem i blyerts på rå duk, och fyllt i formerna som uppstår inom och mellan dem i en mjuk, tunn gul färg. Den lilla bilden är fantastisk. Så känslig och kraftfull på samma gång, full av rörelse – som en dans. Den hänger ovanför Cecilias säng och hon har sagt att hon aldrig kommer att sälja den.
Intervju: Sara Walker
Jag är inte här, jag drömmer
En film av Sofia Curman
Cecilia Edefalk är en av Sveriges mest framgångsrika samtida konstnärer. I fyra decennier har hon ställt ut över hela världen och hennes ikoniska målningar från slutet av 1980-talet går idag för rekordsummor på auktioner. På 90-talet var hennes serie En annan rörelse, med motiv hämtat från en modetidning, föremål för en hätsk debatt på kultursidorna. Men de senaste åren har hennes konst förändrats och hon har låtit sina mediala förmågor ta en allt större plats i sitt liv och konstnärskap. Döda mästare som August Strindberg och Anders Zorn ger henne råd, och hon får svårtolkade meddelanden från stenar och träd. Filmen följer henne under ett år där hon brottas med sitt måleri och reflekterar över vad hennes konst kan bidra med i vår tid.
3 april – 31 maj. Filmen visas dagligen under Cecilia Edefalks utställning på Svenska institutet i Paris.
14 april kl. 18. Visning på Bio Capitol med efterföljande samtal mellan Cecilia Edefalk och Sara Walker, skribent och chef Sveriges Allmänna Konstförening.
26 april. Visas på SVT Play
2 maj. Sändning i SVT, repris 12 juni.

FOTO: Tobias Fisher. FOTO: Konstnären.
Okroppsligt väsen
Hej Katja Aglert, berätta om verket SAK köpt in till höstens lotteri: zoeande, vad betyder titeln och hur arbetar du med dina collage?
– Det är rätt olika tillvägagångssätt, de sätt som jag arbetar med mina collage och hur titlarna kommer till. Collagen skapar jag helt intuitivt i ateljén genom görandet. Jag klipper bitar med sax från papperstidningar och limmar dessa fragment i formationer på ark. Den intuitiva processen är vad som guidar mig och jag följer den utan att veta var det ska leda. När det gäller titeln zoeande, så kommer den istället ur en idébaserad process, där jag efter att collaget är färdigt reflekterar över dess möjliga relationer med omvärlden. Aspekter som jag undersökt länge i mitt konstnärliga arbete och som kan skönjas i collagen är icke-hierarkiska strukturer där det inte finns någon början eller centrum. Också ett utforskande av samexistenser där relation/er snarare än kropp är det jag intresserar mig för.
– Jag tänker på collagen som livsformer, snarare än former. Dom är – eller kanske gör – ’liv’. Detta leder oss till zoe vilket är ett begrepp som härstammar från det antika Grekland och betyder liv. Filosofen och genusforskaren Rosi Braidotti har expanderat zoe till att omfatta liv bortom människan. Zoe i Braidottis definition är en mer-än-mänsklig livskraft som binder samman människor, djur, natur och teknik. Detta har inspirerat titeln. ’Ande’ är det andra ordet som titeln består av och är en språklig indikation om att något är pågående. Ande härstammar etymologiskt från ’att andas’. Ande betyder också flera olika saker som ett ’okroppsligt väsen’, och syftar också till ’människans eller andra levande varelsers medvetande’.
Du arbetar inte bara med bilder utan även med performativa grepp, du har gjort föreläsningar, sk Lecture performance och i mars i år tar du med besökare på en sensorisk skogspromenad i Wanås skulpturpark, en performance med titeln Penumbra Tales, berätta mer om denna del av din praktik.
– Varför jag började göra föreläsningsperformance för ett tiotal år sedan var på grund av att jag började presentera mitt arbete i tvärvetenskapliga sammanhang, tex. på akademiska konferenser. Där förväntades en presentera ett arbete muntligt framför publik kanske med en power point, oftast utan någon direkt eftertanke om presentationen som gestaltande form. Detta fungerade inte för mig. I ett sökande kring hur jag skulle kunna navigera konstnärligt i det akademiska sammanhanget så ville jag finna en metod för att sammanfläta formen och innehållet, dvs. Show, not only tell. Föreläsningsperformance, som förenklat sagt är en korsbefruktning av den akademiska föreläsningen och konstnärlig performance skapade det handlingsutrymme metodmässigt och gestaltningsmässigt, som jag behövde för att kunna presentera mitt arbete på ett för mig trovärdigt sätt som konstnär i tvärvetenskapliga sammanhang. Men det har också lett till att jag utvecklat olika performance i över 10 års tid, även i konstsammanhang. Penumbra Tales som jag framför i Wanås i mars är min senaste föreläsningsperformance och en sensorisk promenad i Wanås skulpturpark i fyra akter.
– Ordet penumbra betyder ’nästan skugga’ och kan förstås som ett slags gränsland som bär en tvetydighet. I verket undersöks mörker som en förutsättning att se, och genom akterna som jag läser broderas mörkrets porösa relationer utifrån en rad olika aspekter som ekologi, mytologi, liv och död.
Ord och text är en viktig del av ditt konstnärskap, hur ser du på relationen mellan exempelvis dina nya collage och dina texter/tal? Bild/ord
– Bra fråga. Jag har inget slutligt svar utan det är nog något jag själv ständigt prövar och omprövar. Men jag ska försöka att formulera nåt slags tillfälligt svar här. De olika materialen som tex. collage och text, befinner sig som jag ser det rätt nära varandra och rör sig i relation till varandra i en pågående växelverkan. För mig så undersöker dom båda språkligheter på olika sätt. Texten strävar efter att artikulera någon form av berättelse, ofta med sensoriska lager av dofter, hur saker känns och låter. Samtidigt, som nu senast i Penumbra Tales, så finns det också delar i texten där jag vill vränga berättelsen ut-och-in och på nåt sätt lösa upp den mot abstraktion. Då börjar texten plötsligt relatera till collagen tex. zoeande, på ett ganska konkret sätt.
– Collagen å andra sidan kom inledningsvis in i min praktik genom att jag skapade dem i mina anteckningsböcker, som ett sätt att utmana mig själv i att ompröva vad en anteckning kan vara. Jag var utled på text, och bröt mig loss från den lite grann med hjälp av de abstrakta collagen. Collagen har sedan dess blivit ett eget spår i min praktik och dom har tagit sig ut ur anteckningsböckerna, och står nu fristående från idén om anteckningen, och gestaltas i sin egen rätt på lösa ark. Collagens relation till text och ord är knepig för mig. Jag vill helst bara låta dom vara det dom är utan ordens möjligheter och begränsningar.
Vilka personer har varit viktiga för dig på din konstnärliga resa?
– Oj, många. För att nämna några så, min pappa som var konstnär har varit viktig. Jag var med honom som barn i femårsåldern på Konstfack där han var student och fick testa torrnål och linoleumtryck. Det gjorde intryck. Speciellt med tanke på att han dog några år efter, så blev detta med konst extra signifikant för minnet av honom på nåt sätt. Ibland har jag tänkt att ett av många skäl till att jag blev konstnär är för att jag genom konsten ska kunna umgås med honom in spirit.
– Mina fantastiska lärare Elaine O’Brien och Barbara Schwartz på School of Visual Arts, NYC, var enormt viktiga. Dels var dom viktiga förebilder men också konstruktivt kritiska, stöttande och uppmuntrande vilket var viktigt för mig som ung konststudent ensam i NYC. Filmmakaren och konstsamlaren Dorothy M. Levitt Beskind är en person som verkligen gjorde avtryck genom hennes otroliga generositet. Tex ordnade Dorothy som en överraskning att jag fick en inbjudan till en av Louise Bourgeois söndagssalonger i hennes bostad i NYC. Det var en viktig erfarenhet att möta en ikon som Bourgeois och prata om ett av mina pågående konstverk med henne. De finns några personer som jag sedan längre tid har återkommande samarbeten med tex curatorn Anabelle Lacroix. Dessa är viktiga för mig för att det fördjupar relationerna och skapar långsiktiga sammanhang för delaktighet.
Intervjuer: Sara Walker
Katja Aglert
zoeande, 2025
35 x 26,5 cm (ink ram)
Livsberättelser
Hej Hedda Hultman, under 2025 ställde du ut på både Västerås Konsthall och Aguélimuseet i Sala och på båda platserna arbetade du tematiskt drivet med människoliv, i Västerås med en fiktiv kvinna från 1800-talet och i Sala med Ivan Aguélis liv. Berätta om dessa utställningar och hur det är att arbeta med en person i åtanke för att skulptera fram en större värld.
– Jag tycker det är tacksamt att ha en person i åtanke när jag arbetar i ateljén, det ger mig något att hålla fast vid i min annars ofta intuitiva arbetsprocess. Till utställningen i Västerås så utgick jag ju precis som du skrev från karaktären Anna, en kvinna som arbetade som bokbindare i slutet av 1800-talet. Där skrev jag en kontur till en berättelse som sedan utvecklades genom det praktiska arbetet i ateljén, i dialog med materialet jag jobbade med. Till utställningen på Aguélimuseet så blev processen lite annorlunda i och med att Ivan Aguéli är en verklig person med ett mycket intressant och udda liv. Jag fick många idéer av att läsa om hans relation till religion, hans kringresande liv, hans djurättsaktivism och hur han på olika sätt måste upplevt att han inte passade in i det samhället han föddes in. Det går att läsa sig till mycket av hans livsberättelse vilket jag gjorde, men lät också min fantasi om honom färga verken så det blev en blandning av verklighet och fiktion.
Berätta om verket SAK har köpt in till höstens lotteri, reliefen Mitt landskap, och vad är din relation till landskapskonst?
– Mitt landskap är en trärelief med motiv av bäverätna träd längs en å i Surahammar, en vy jag passerat hundratals gånger under min uppväxt på den platsen. Verket är en typ av svar på ett annat konstverk som jag gjorde inför utställningen på Aguélimuseet som hette Aguélis landskap där jag tolkat några av Aguélis landskapsmålningar som träreliefer. Mitt landskap var det verket i utställningen som refererade till mig själv och min historia.
– Jag älskar att titta på landskap i verkligheten, men min relation till landskapskonst är blandad. Jag tycker det finns vacker landskapskonst men också mycket som inte tilltalar mig särskilt. Jag tycker om många av Ivan Aguélis landskapsmålningar och Nikolai Astrups landskap till exempel
Vad är ditt första minne av konst?
– Mitt första minne av modern konst måste varit på moderna museet, jag var nog 10 år. Det var en utställning med Paul McCarthys videoverk och jag tyckte det var väldigt obehagligt och förstod ingenting
Har du alltid arbetat med trä?
– Trä började jag arbetade med under pandemin, det började med täljning och sedan utvecklade det sig till större objekt. Nu jobbar jag mycket med motorsåg. Innan dess har jag arbetat med många olika material men framförallt med video. Genomgående i mitt konstnärsskap är nog snarare narrativt berättande.
Vilka personer har varit viktiga för dig på din konstnärliga resa?
– Mina konstnärsvänner är jätteviktiga för mig! Vi pratar om allt från materialval till bokföring till privata problem och de hjälper mig att utvecklas som konstnär och känna att livet är stort och spännande, att det är möjligt att vara konstnär.
Sara Walker

FOTO: Karin Lindstén
Hedda Hultman
Mitt landskap, 2025
Relief i trä, oljefärg, oljepastell och pastellkrita
47 x 32 x 6 cm

FOTO: Konstnären
RE:publik

Foto: Courtesy Re:Publik
Hej Sara Bäckbro! Berätta om den nystartade föreningen Re:publik, hur började det och vad är idén med föreningen?
– Re:Publik är sprunget ur en tanke att vilja göra något mer. Något som är bra, intressant och lustfyllt. Efter nötande och stötande i flera olika sammanhang blev det allt tydligare vad Re:Publik skulle vara. Det blev en kulturförening. En programverksamhet. Vårt fundament är kreativt drivna projekt som involverar konstnärer och platser vi tycker är spännande och viktiga. Vi båda jobbar i kulturfältet idag och vill bidra till mer; få in fler projektionsytor, fler blickar och åsikter. Därav namnet – ett återvändande och en rörelse. En publik som bjuds in till att resonera med platsen, reflektera över sammanhanget och rekonstruera sin relation och aktivitet i kulturlivet i stort. Det är viljan, och vågat sagt men, visionen. Drömmen kanske. Utan didaktisk pekpinne. Publik dyker upp, deltar, för att sen förhoppningsvis göra det igen.
Berätta om er första programpunkt på Polisteatern 14 april!
– Vårt första projekt är en gestaltad läsning på Polisteatern i Stockholm. En teater med 40 platser, en scen och ett alldeles förtrollande rum. Det är intimt. Nina Bennet som driver Polisteatern är en inspiration. En helt egen scen! Där hon kan sätta upp och bjuda in vad och vem hon vill. I detta programmet presenterar Re:Publik konstnären och poeten Nadia Maghders skrivna dialog “En svensk klassiker”. Vi möter Barbie och Katarina, och lyssnar till när de diskuterar vardagslivets banalitet medan de rör sig mellan paradis och helvete. Läsningen gestaltas av skådespelarna Rafael Pettersson (Orionteatern, Kulturhuset Stadsteatern, TV-serien Bron mfl.) och Peter Gardiner (Kulturhuset Stadsteatern, Chinateatern, filmen Hamilton, TV-serierna Top Dog, Zebrarummet m fl.). Sammansättningen är en trio som aldrig mötts tidigare, aldrig arbetat tillsammans. Publiken får ta del av ett möte mellan olika generationer och praktiker, där dialog och text tuktas genom röst med både humor och förtvivlan. Detta markerar starten för Re:Publik och kommande programverksamhet där vi fortsätter att fungera som en samarbetande extern part i relation till och en förlängning av platsen.
Intervju: Anna Hesselbom
Re:Publik
Information om kommande programpunkter släpps i dagsläget via Instagram. Re:Publik tar emot förfrågningar om samarbete och projekt via email.
Mail – [email protected]
Instagram – @republikstockholm
Föreningen är grundad och drivs av Sara Bäckbro och Maya Adler.

Foto: Nevven Gallery
Bortom vårt omfång
Hej Filippa Friberg, berätta lite om din utställning Blindspot på Nevven i Göteborg som pågick 19/2–2/4 2026
– Utställningen består av ett urval målningar som jag gjorde i somras/höstas. Det började som en önskan om att utforska måleriet genom en metod där görandet (snarare än tanken) stod i centrum. Jag försökte vara öppen för nya influenser och insikter, tillåtande framförallt, för att nå bortom det jag redan vet och tycker. Med en grundidé av ett fiktivt hem började jag intuitivt utforska fragmenterade bildelement såsom möbler och hur måleriska gester kan skapa en potential att materialisera minnen och tillstånd.
…och om verket Blind Spot som SAK har köpt till årets konstlotteri.
– Verket Blind Spot, som också är utställningens titel, var viktig för mig för att den satte fingret på vad det var jag ville uppnå med dessa målningar. Det omöjliga i att försöka fånga, eller nå det som på något sätt är bortom vårt omfång. Att befinna sig i ett mellantillstånd. Att just målningen Blind spot fick en sådan titel var både bokstavlig och poetisk, den nästan syntetiska gröna pricken täcker något, ett ljus, ett fönster om man vill. Som att försöka minnas.
Du tar din kandidat i konst på Konstfack i år. Var kan man se ditt arbete framöver?
– Vad jag vet just nu kommer det bli möjligt att se ett verk av mig på CHART Art Fair i Köpenhamn nu i augusti via NEVVEN! Och därefter blir det nog fler utställningar med dem då de representerar mig nu.
Intervju: Anna Hesselbom

FOTO: Björn Strömfeldt/Konstakademien
Vid randen
Hej Gunnila Sköld Feiler! Verket SAK har köpt in till höstens lotteri är en del av en stor vägginstallation på Konstakademien som du visade i utställningen Vid randen vintern 2026. Berätta om både det specifika lilla verket och hela utställningen
– I Galleri Väst, på den högra långväggen, svävade som i en storm ett antal utklippta tuschmålningar på japanpapper, med inbördes associativa relationer, men likväl från olika världar. Det inköpta verket som liknar en sliten, medeltida penningpung i skinn, en sådan som man bar fastknuten runt midjan, var en del av den stora vägginstallationen. En underliggande önske-tanke är att penningpungen ska fungera som en talisman, som ser till att kassan fylls på vid behov.
– I sin helhet kunde jag uppleva väggen som en del av ”historiens storm” med en blinkning till Walter Benjamins ”Historiens ängel”.
– Vid randen var för övrigt hela utställningens namn, som bl.a. beskrivs så här av Anders Olofsson i konsten.net: ”Vid randen” rymmer en avsiktlig tvetydighet: dels pekar den på ett dramatiskt ögonblick när allt ställs på sin spets, dels antyder den en position där nya perspektiv öppnar sig mot det okända.”
– Utställningen byggde framförallt på dessa luftigt och naket exponerade tusch-ark som hölls uppe av magneter på långa spikar, så att en distans till väggen uppstod. Enkelheten och lättheten i presentationen, som också innehöll mäktiga inslag av förtätning i hängningen, kännetecknade utställningen. En video med titeln Trompe-l’œil som byggde på ett självbiografiskt, dokumentärt inslag från 1963 fungerade som ett slags embryo till utställningen. Mitt på golvet i samma rum fanns också ”botten” representerad. Som en utgångspunkt, en position i rummet. Representerad av ett par dykarskor från 1800-talet. Med titeln ”Plats på botten”.
Du driver galleriet TEGEN2 tillsammans med Dror Feiler sedan 2006. Vad är TEGEN2 för plats?
– TEGEN2 är en projektplats och utställningsyta i ett f.d. bryggeri och mentalsjukhus på Södermalm i Stockholm, i kvarteret Tegen 2.
– Sedan 2006 har TEGEN2 producerat och kuraterat utställningar och samarbetsprojekt, ljudinstallationer, readings och konserter, med alltifrån internationellt uppmärksammade konstnärer, musiker och poeter, till unga debutanter. TEGEN2 har fungerat som en sambandscentral mellan konst och aktivism och poesi och politik. En oas i hjärtat av Söder.
Hur var konstklimatet när du studerade på Konsthögskolan på 70-talet? Vilken var den viktigaste läraren för dig?
– Jag var ganska ung när jag började på Konsthögskolan 1973. Jag kom från Linköping och praktiskt taget kände ingen i Stockholm. Jag kände mig ganska desorienterad i det konstklimat som då rådde. Det kändes isolerat och provinsiellt, och varken konstens idéer, koncept eller filosofi, som jag var intresserad av stod högt i tak. Det kom till Konsthögskolan efter min tid.
– Att vara intellektuell var inte populärt, det betraktades av många som en motsättning till känsla. Det var de manliga målareleverna och konstnärerna som dominerade scenen och den rådande s.k. feministiska konsten kändes för gladkäck och hurtig för mig. Jag var framförallt inspirerad av Francis Bacon. Men när Marie-Louise De Geer vikarierade en tid drog en fräck och frisk fläkt in på skolan. En annan vikarierande konstnär jag är mycket tacksam ha mött är Dick Bengtsson. Hans ateljébesök och förtroliga samtal var stöttande när det kändes motigt.
I höst är det riksdagsval, vilka frågor tycker du Kulturdepartementet ska prioritera?
– Kulturanslagen måste öka kraftigt! För när rädslan för fri konst och kultur och den kraft den frigör går som en underström i regeringskansliet och kulturdepartementet i dagens Sverige, då hotas demokratin och själva kittet mellan människor. De stora nedskärningarna talar sitt tydliga språk, ta t.ex. de halverade anslagen till kulturskolan och ungas möjligheter till kulturutövning. Det kommer få förödande konsekvenser för den kulturella infrastrukturen och i förlängningen demokratin. Det drar isär människor och gör oss andefattiga, främmande och lättmanipulerade. En direkt farlig utveckling.
Intervju: Sara Walker

Foto: Konstnären
Gryningslängtan
Hej Lotta Törnroth. Berätta om verket Gwandmaedo-ri (Svallvågor) som vi köpte på SKF:s medlemsutställning 2025. Är det kopplat till ditt arbete kring fartyget MV Sewol som sjönk 2014 i Sydkorea?
– Ja precis, Gwandmaedo-ri är del av ett större verk som heter Svallvågor och som har sin grund i fartyget MV Sewol och dess förlisning i april 2014. 304 personer fick sätta livet till och jag fick höra om katastrofen och den landssorg som uppstod av en nära vän som är sydkorean. Jag såg ett uttryck för sorg och en kamp för rättvisa som fångade mig och som jag gjort att jag rest till Sydkorea för att arbeta på verket ett flertal gånger.
Du är fascinerad av havet och dess faror och havet återkommer som motiv i dina verk, som i vårt verk. Berätta lite om det!
– Fascinationen kommer från min barndom då jag var rädd för havet, i mörkret blev havet som en varelse som kunde lura ner mig till botten. Samtidigt som vågskvalp är ett underbart ljud. Men jag tror att det handlar om kontroll, och i och med att mina fotografier med havet är tagna tidiga morgnar så försöker jag övervinna min egen rädsla och också sätta mig in i en sörjande person som står på strandkanten och väntar på en älskad. I flera av mina fotografier står jag med en ficklampa och lyser som en fyr mot betraktaren, eller så försöker jag röra mig som i en vågs rörelse som i verket Gwandmaedo-ri (Svallvågor).
Du har berättat att du ofta fotar tidigt, i mörkret, innan världen vaknar till liv. Vad fångar du då som inte går att fånga annars?
– Jag arbetar med analogt fotografi, och tack vare den analoga filmen kan jag använda mig av väldigt långa slutartider och därmed ändra bilden av det landskap jag står i. Även om havet är vilt så ser betraktaren ett lugn. Att gå upp klockan 4 för att fotografera gör att jag får se hur landskapet växer fram ur mörkret och skapa en värld som enbart går att relatera till om du förlorat en kärlek. Märta Tikkanen skriver i sin bok Storfångaren att längtan är starkast i gryningen, och jag håller med.
Var kan man se dina verk framöver?
– Mitt verk Svallvågor publiceras i bokform under hösten 2026, och förhoppningsvis blir det även en (eller flera) utställningar!
Intervju: Anna Hesselbom
Inom draperier

FOTO: Bjökholmen Gallery
Hej Lisa Lundgren! Berätta lite om litografin Gudsomhaver som SAK köpt till konstlotteriet i november.
– Jag åkte ut till de småländska skogarna till Blackheart Press i 4 dagar för att göra det som jag sen döpte till Gudsomhaver. En upplaga av 27 stycken. Det var otroligt roligt att skapa på ett nytt sätt. Det var svårt för mig som nybörjare och jag hade ingen aning om hur nått skulle bli men det passar mig då jag uppskattar det icke kontrollerande utan jag har snarare behovet av att inte veta vad som ska hända härnäst. Sen hade jag otroligt kunniga Patrick Wagner som hjälpte mig igenom alla steg. Det var min första litografi, men inte min sista!
Dina målningar görs ju ofta med tunna lager på duk preparerad med harlim och har en vävlik och taktil känsla. Verket till SAK:s konstlotteri är en litografi, hur funkade det som teknik för dig?
– För mig är det materiella och taktila otroligt viktigt och det fanns med även i denna process, stenen, pappret, färgerna! Och även här kunde jag jobba med tunna lager. Det är en konstform som passar mig bra.
I din senaste utställning på Björkholmen Gallery i januari/februari i år förekommer många cirkustält som motiv, så även i litografin. Berätta mer om vad som fascinerar dig med dem?
– Jag har alltid varit intresserad av teater. I Köpenhamn så blev intresset stort för pappersteater. Det tvådimensionella platta fascinerade mig. Jag tittade mycket på gamla scenografier och dekorer från tidigt 1900-tal. Då började jag måla scener, dekor, scenografi, och draperier, sen blev det nästan bara draperier, och senare öppningar/portaler, och efter det blev det tält, de är ju som små draperier som håller något inom sig. Sen gillar jag formen.
Scenen som plats är ett återkommande tema, men tom på fysisk mänsklig närvaro. Var är människorna, har de precis klivit av?
– Ja eller gömmer sig bakom draperiet kanske.
Vad har du på gång framöver? Var kan man se dina verk härnäst?
– Om några veckor åker jag på residens utanför Barcelona. Det ser jag mycket fram emot. Det jag skapar där kommer jag att visa den 9 e juli på ett galleri i Barcelona som heter Alzueta Gallery. De är dom som bjudit in mig till residenset. Välkomna om ni befinner er i Barcelona då!:)

FOTO: Konstnären
Intervju: Anna Hesselbom
Lisa Lundgren
Gudsovhaver, 2023
Litografi
47 x 64 cm







