© Sveriges Allmänna Konstförening
#1 2020  –  sak:s nya publikation

SAK MAG

Krönika    Herbarium    Stina Löfgren    Sak Edition    Kia Kullander    Tema Emalj    Konstnärskapet    Årsbok

Krönika av Sara Walker Verksamhetschef och intendent

Emalj, Emalj, Emalj!

  Detta är SAK:s första digitala medlemsblad och vi hoppas ni kommer att tycka om det. Vi kommer hela tiden försöka göra det bättre och det fina med detta format är att det inte blir statiskt. Vi kan utveckla både innehåll och form längs med vägen. Detta blad ska vara öppet för alla.

Hösten är obönhörligen här och förändringens vindar blåser. Vi har flyttat kontoret till en liten ateljé i Konstakademien och kommer vara där en tid innan vi hittat det perfekta nya permanenta tillhållet för SAK. Vi skulle ha haft vinstutställning med alla fina verk på HangmenProjects på Södermalm i Stockholm men coronarestriktionerna gjorde att vi valde att ställa in. Årsboken Rådande Situation är nu färdig och kommer att skickas till medlemmar inom kort. Vi är mycket stolta över den! Den får agera utställning i bokform.

Detta nummer har tema Emalj. Detta med anledning av Stina Löfgrens SAK Edition verk Herbarium. Löfgrens emaljverk är fantastiska naturstudier, överdrivna i färg och storlek och med hennes omisskännliga formspråk som gör att de sticker ut från väggen, som naturens utropstecken. Emalj som material är slitstarkt och hårt vilket kontrasterar fint mot de motiv hon arbetat med, sköra löv och andra växtdetaljer. Missa inte att köpa! Släpps den 10 december. Vi har också valt några äldre emaljverk och ett helt nytt som vi vill belysa samt ställt frågor till Kia Kullander om Emaljverkstaden i Falun och hennes egen emaljkonst. Vi vill också uppmärksamma Sofia Curmans podd Konstnärskapet som är en underbar satsning på långa intervjuer med konstnärer.

Att leva i en pandemi är att aldrig riktigt veta hur framtiden kommer se ut. En extrem övning i (ofrivillig) mindfulness. Vi kan också rekommendera att ni går ut och tittar på emaljverken vi skriver om.

Sara Walker
Verksamhetschef och intendent
  sara.walker@konstforeningen.se

Sak Edition #2 2020

Herbarium

Konstnär: Stina Löfgren
Material: Emaljerad stålplåt.
Mått: Varierande storlek; största mått 43,6 cm (bredd) och 44,3 cm (höjd)
Upplaga: 30 individuella verk, 10 motiv med 3 färgställningar

Pris: 4000 SEK
Release: 10/12 klockan 12. Först till kvarn. Maila info@konstforeningen eller ring 08-104677. Ange nummer på de tre verk du helst vill ha. Alla verk och nummer ser du lite längre ner.

   Är du sugen på Stina Löfgrens verk, men är inte medlem ännu? Lös då ett medlemskap för 2021 på hemsidan.

Hej Stina Löfgren, som gjort SAK Edition nummer två 2020, Herbarium

Små skogsfynd i uppförstoring

Berätta om dig själv, hur började din bana inom form? 

– Jag utbildade mig till dataingenjör direkt efter gymnasiet och jobbade med det i några år innan jag via animationen kom på att jag ville teckna. Det var ett ganska enkelt hopp från att ha jobbat med informationsarkitektur till att jobba med illustration, som jag tyckte följde samma logik i tydlighet och enkelhet. Sen har jag till viss del gått vidare från den redaktionella illustrationen och jobbar nu mycket med dekorativa uttryck i utsmyckningar och inredning. Det är nog en följd av min bakgrund inom slöjden. I min uppväxt fanns inte så mycket konst men däremot otroligt mycket slöjd och händiga människor. Och vi hade en otroligt fin hemslöjds-butik där jag växte upp i Vilhelmina i Västerbotten.

Berätta om SAK Edition Herbarium:

– I våras blev jag mamma och det och pandemin har inneburit mycket utomhustid på skogsstigar och i naturområden. Så jag har gått och filosoferat över livet och tittat på naturen, och fick en stark önskan av att göra enkla och vackra saker, någonting självklart. Så det här är resultatet av det – små skogsfynd i uppförstoring. 

Vilka olika konstnärliga uttryck ligger dig varmt om hjärtat?

– Har märkt att jag ofta dras till sånt som ligger långt från mitt eget uttryck, sådant som är stökigt och och brokigt, som punkfanzines eller flummiga akvareller. Men också det som ligger närmare mitt eget formspråk, det enkla och klossiga. Och så helt enkelt det som är vackert – färg och form! Älskar slöjd och när bilder får ett material, i till exempel textil eller trä.

– Sen älskar jag böcker. Om jag hade varit rik hade jag köpt så otroligt mycket mer antikvariska böcker än vad jag har råd med i nuläget. För några år sedan såg jag en bok med handkolorerade teckningar av giftiga svampar på Antikvariska Bokmässan på Konstakademien. Det var en helt fantastisk bok som kostade 10.000 kr, vilket var ett helt rimligt pris men tyvärr inte för min plånbok.

Hur ser din kreativa process ut?

– Först gör jag mikroskisser för att få min idé ut ur huvudet. Verkligen små skisser, kanske 3×3 cm. Om det går att få in allt vad jag vill berätta i så litet format så brukar det sen bli bra, eftersom jag oftast försöker reducera innehållet i bilden. Sen ’slöjdar’ jag fram bilden i rätt format i antingen tusch eller lera och jobbar med linjerna så att de sitter.

FOTO: Aron Kullander-Östling

Vad är din relation till emalj som material?

– Jag var med i en grupp av formgivare som fick i uppdrag att göra flera utsmyckningar till restaurangsalongerna på Nationalmuseum i och med renoveringen. Då fick jag bland annat göra motivet till en vattenstation som är helt i emalj, där emaljarbetet utfördes av Skillinge Emalj. Sedan har jag en svärmor som är konstnär och som länge har arbetat i emalj och varit engagerad i Falu Emaljverkstad. Så när jag efter museijobbet fick uppdraget att göra en utsmyckning till en förskola producerade jag utsmyckningen själv, med hjälp av svärmor och sambo, i just Falun. 

– Emalj är en ganska krånglig teknik som sätter stora begränsningar i format, färg och hur komplext man kan jobba. Plus att det är väldigt mycket oförutsett som kan hända i processen. Allt det här är nog ganska bra för mig som annars är ganska kontrollerad.

Om du fick äga vilket konstverk eller designföremål som helst, vilket skulle du helst välja?

– En teckning eller ett grafiskt tryck av Simon Tokoome. Hans bilder visar en spiritualitet och en relation mellan djur, människa, natur som berör mig. Människan är inte högst i rang i hans bilder utan bara en beståndsdel i existens-gröten. Det är väldigt fint.

– Hade inte heller tackat nej till ett verk av Charlotte Johannesson. Hennes bildvävar som ställdes ut på Malmö Konsthall för några år sedan gav mig totalt Stendhal-syndrom.

Vilka personer har varit viktiga för dig kreativt?

– Såklart massor av människor, men några jag kommer på såhär på rak arm är:

Gunnar Larsson – Lärare till mig på Konstfack och fantastisk konstnär. Tyckte också mycket om hans bok Att mörda konstnärer. Konstdeckare är en kul genre. 

Ben Shahn – gamla skolans tecknare och grafiker. Har också skrivit böcker om att teckna som är bra. 

Alexandra Falagara – illustratör och grafisk formgivare som plockade in mig tidigt som illustratör i olika bra sammanhang. Har gett mig självförtroende och pushat mig idémässigt.

Intervju: Sara Walker
Hej Kia Kullander, konstnär som varit med och gjort SAK Edition Herbarium

Sång till kollektiv-verkstädernas lov

Nattens trädgård, textil och emalj av Kia Kullander. FOTO: Konstnären

Berätta om emaljverkstaden

– Under 70-talet bildades många Kollektivverkstäder för yrkesverksamma konstnärer runtom i landet. Verkstäderna kunde utrustas tack vare stöd av statliga och kommunala bidrag. Detta som ett led i en kulturpolitik som syftade till att ge konstnärer möjlighet till försörjning även utanför storstadsregionerna, där redan utbyggda kollektivverkstäder fanns. Dessa initiativ har möjliggjort att dyr och utrymmeskrävande utrustning kan användas av många konstnärer för kreativt arbete. Utrustning som den enskilde konstnären inte ekonomiskt klarade av att skaffa själv. I denna anda bildades kollektivverkstaden Föreningen Emaljverkstaden i Falun 1976. Initiativet togs av Gösta Backlund som är aktiv på verkstaden än idag 90 år gammal. Verkstaden ligger mitt i ett världsarv, i ett kulturskyddat slaggstenshus med utsikt över hela Falu Gruva. Medlemmar är yrkesverksamma konstnärer från hela Mellansverige och många offentliga utsmyckningar har tillkommit på vår välutrustade verkstad.

Hur blev emalj ditt material?

– Många har deltagit i verkstaden utbildningskurser och jag deltog 2002 i en sådan kurs. Det var inte lätt att ” ta till sig” materialet eftersom jag är textilkonstnär från grunden. Men när jag insåg att jag inte behövde arbeta med fyrkantiga bilder utan kunde gå upp i format med stora friskurna former samt använda mina screenramar som jag hade till  textiltryck lossnade det. Jag började arbeta tematiskt med verk som innehöll både emalj och textil. Mitt först verk handlade om Fadime som jag ställde ut i Tyskland.

Finns det några emaljverk som du tycker extra mycket om?

– Spontant tänker jag på alla emaljer som finns i Stockholms tunnelbana. Jag är präglad av Sune Fogdes stora emalj vid Slussen. Jag bodde på Söder under min utbildning och passerade den varje dag. Den fascinerar fortfarande! Som kontrast tycker jag om emaljutsmyckningen tillägnad Strindberg vid Rådmansgatan gjord av Sture V Nilsson. Ett helt annat uttryck, mer saklig men båda dessa visar på olika utrycksmöjligheter med emalj. Ibland står jag vid Aspuddens tunnelbanestation och väntar med mina barnbarn. Då är det fint att se de stora distinkta monokroma emaljformerna på väggen av P.G. Thelander.

Vem har inspirerat dig?

– Det finns många inspirerande konstnärer men jag vet inte om det är någon särskild emaljkonstnär som inspirerat mig. Jag ser det mer som att materialet kan varieras och användas för olika uttryck. Bland våra medlemmar finns ingen som arbetar som någon annan. Alla har sitt eget uttryck och mina ingångar kommer snarare från det som händer i livet runt om i samhället och från litteraturen.

Vad är emalj?

– Emalj är glasmassa blandad med vita eller färgade metalloxider. Den appliceras på stålplåt (i vår verkstad).

– Man kan måla, rista, spruta eller screena med emaljfärgen på plåten, ofta i lager på lager. Färgen smälts ner i 800-gradig ugn och ger en blank glasaktig yta.

Intervju: Sara Walker

tema emalj

Figurativt vid vattenstationen

  Nationalmuseums restaurang i Stockholm inreddes på temat En Ny Samling under ledning av Matti Klenell, Carina Seth Andersson, Gabriella Gustafson, Mattias Ståhlbom och Stina Löfgren. Tillsammans med formgivare och producenter har de tagit fram möbler, armaturer, utsmyckningar och bruksföremål som utgör en samling och utställning i sig och en undersökning av samtida design i Sverige och Norden.

Stina Löfgrens vattenstation med plåtar i emalj är framtagen i samarbete med Skillinge emalj, som arbetar med hantverksmässig produktion med såväl klassiska emaljskyltar som konstobjekt. Till vattenstationen ville Löfgren skapa en stark mönsterbild med figurativa element. Inom större designprojekt jobbar många med grafiska mönster såsom rutor, ränder och prickar, medan Löfgren själv är mer figurbaserad och gillar traditionen i t.ex. Japan och västra Afrika med figurativa, föreställande textilmönster. 

Hon valde bland sina skisser och samlade ihop sådant hon tyckte passade ihop och det blev ett mönster med hundar, fiskar, spikar och kaffekannor.

Se bilder från tillverkningsprocessen på Stina Löfgrens hemsida.

FOTO: Pia Ulin

Jörgen Fogelquist/Bildupphovsrätt 2019 / FOTO: Peter Bergman

Mot himlen – folkhemmets konst

Jörgen Fogelquist
Titta på Röken, 1952
Edsvägen i Huddinge, Stockholm.

  Detta emaljverk var det första konstverket som placerades i det då nybyggda området på Edsvägen i Huddinge. Det har med åren blivit en slags folkhemsmonument. Den stora skorstenen till uppvärmningen av varmvatten utsmyckad med en abstrakt klättrande målning är ett utropstecken i bostadsområdet. 

Titta på röken är en snillrik titel, en titel som är en uppmaning att se på något grundläggande, men då det skapades var Sverige inte helt och hållet moderniserat. Idag har skorstenen inte någon egentlig funktion då det är fjärrvärme som värmer vattnet. Skorstenen har nu istället rollen som podium för Fogelquists verk. 

Läs mer på Stockholms Läns Museum, Huddinge kommuns historieblogg och Wikipedia.

Emaljkonst i Östberga

  Under 1960-talets andra hälft byggdes 49 bostadshus i Östberga i Stockholm, som en del av miljonprogrammet. Ett 20-tal konstnärer, bl.a. Laris Strunke, Curt Asker, Åke Pallarp och Brigitta Charlez, bjöds in att utsmycka varje entré med en emaljmålning, högst platsspecifika verk som till stor del fortfarande finns kvar.

En dold kulturskatt, perfekt för en covidsäker konstutflykt!

Mer info på Wikipedia.

FOTO: Bengt Oberger/Wikipedia

FOTO: Jean Baptiste Béranger

Brunkebergs minne

Ebba Bohlin
Brunkebergs Minne, 2020
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Original: Aron Kullander Östling

  När Kulturhuset Stadsteatern nyöppnade i september 2020 invigdes också ett nytt platsspecifikt konstverk av Ebba Bohlin. I två delar berättar Brunkebergs minne platsens historia innan Kulturhuset fanns, en historia som i stora delar är utplånad i och med Norrmalmsregleringen på 1900-talets mitt. Vid entrén reser sig ett stort glittrande flyttblock. Som ett minne från en långt svunnen tid sticker det kaxigt ut näsan utanför fasaden ut mot Plattan.

Längre in finns ett textbaserat verk på tre emaljtavlor. Där får det stora flyttblocket sin röst och platsens historia berättas. Texten löper över en siluett som i sig är en avbildning av den rullstensås som en gång fanns här. I fonden ser vi Telegraftornet, Stockholms eget lilla Eiffeltorn, som 1880-talet-1953 låg i och var ett landmärke som syntes över hela Stockholm. Emaljen som material kopplar Ebba Bohlin till det stora hantverkskunnande som fanns i de gamla Klarakvarteren på 1800-talet. Här startades t.ex. en söndagsritskola, som så småningom skulle bli Konstfack, och Augusta Lundins kända modeföretag. 

Bohlins emaljtavlor är gjorda på Skillinge Emalj på Österlen som gör såväl klassiska emaljskyltar som konstföremål. Deras konstnärliga ledare Helena L Åkesson berättar att hon de senaste 15 åren sett ett ökande intresse för materialet och det hållbara, långsamma hantverket.  Brunkebergs minne är det största jobbet de gjort och det var precis så de stora plåtarna fick plats i deras ugn. Varje färglager appliceras och bränns för sig, här har plåtarna bränts sex gånger för att få till alla färgerna. Det gör dem lite ojämna och taktila och lockar handen till beröring.

Läs mer hos Skillinge EmaljKulturhuset Stadsteatern och på Ebba Bohlins hemsida.

FOTO: Skillinge Emalj & Jean Baptiste Béranger

Zodiakklockan – vår första offentliga utsmyckning i emalj 

Endre Nemes
Zodiakklockan, 1950
Västertorp, Stockholm

  Endre Nemes (1909-1985) ville att hans utsmyckning av ett bostadshus i Västertorp skulle ha en funktion. När han såg spårvagnen som gick utanför, fick han idén att göra en klocka. Men vilket material skulle klara vårt bistra klimat? Han fick kontakt med Stig Lindberg som då hade startat en experimentverkstad för emaljmåleri på Gustavsbergs badkarsfabrik och beslutade att utföra verket i just emalj.

1951 invigdes verket Zodiakklockan. Klockan är kvadratisk och timmarna markeras av de tolv stjärntecknen i emaljerad plåt. Stilen och de fantasifulla figurerna känner vi igen från Nemes måleri från samma period. Nemes kom att arbeta mycket i emalj och under 1960-talet invigdes också flera av Nemes större abstrakta emaljmålningar, tex på Drottninggatan i Örebro och på Ale kommunhus.

Många konstnärer testade tekniken på Gustavsbergs badkarsfabrik och verksamheten växte sig riktigt stor på 50- 60- och 70-talet. Då gjordes otaliga offentliga konstverk landet över på sjukhus, torg, skolor och i den framväxande tunnelbanan.

FOTO: Bengt Oberger/Wikipedia

Hej Sofia Curman, som gör podden Konstnärskapet

Lusten att göra nedslag i ett avgörande skede

Berätta om din podd

– Konstnärskapet är en podcast där lyssnaren i varje avsnitt får följa en konstnär i en konstnärlig process. Jag startade den för att jag brinner för att folk ska upptäcka hur viktigt det är med konst och för att jag vet hur spännande det är att höra konstnärer själva berätta om sitt arbete. Jag har alltid tyckt att konst, otippat nog, gör sig väldigt bra i radio och har saknat en bra konstpodd på svenska. Jag har jobbat med att skriva om konst i många år, men det känns som om jag med podden hittat ett sätt där jag kommer åt andra saker än en text gör, där konstnären är friare i sin berättelse. Ofta blir det väldigt personligt och nära. Genom att fråga hur konsten blir till vecklar ett helt liv ut sig. Jag vill att lyssnarna både ska blir peppade på konst och samtidigt få en sann bild av konstnärers arbete och villkor. Jag brukar till exempel ofta vara nyfiken på vad konstnärer får betalt och vilken budget de jobbar med. Det är inte direkt lätt att vara konstnär idag.

Drömgäst(er), levande eller död och varför just denna person eller grupp? 

– Oj svårt. Jag har en lista på över femtio konstnärer som jag skulle vilja intervjua. För mig handlar det snarare om drömtillfället än drömgästen, alltså att få göra ett nedslag i ett avgörande skede i en process. Som i avsnittet om Aida Chehrehgosha som jag inte vill spoila men där vi möts i hennes konstnärslivs viktigaste och svåraste stund, eller i avsnittet om Knutte Wester där han just tagit sig ur en konstnärlig kris. 

– Alla processer jag följer är helt olika vilket i sig är otroligt coolt. I det första avsnittet fick jag följa Éva Mag på nära håll inför ett enormt performanceverk hon gjorde på Performafestivalen i New York. Vi sågs här hemma i Sverige när hon höll på att förbereda sig och packa, och sen var jag med på plats under performancen på klassiska experimentkonstscenen The Gym, som ligger i källaren på Judson Memorial Church på Manhattan. I en vecka, sex timmar om dagen, skapade hon tillsammans med tio dansare lika många kroppar av lera. Det var svettigt, kladdigt, svårt och underbart. Lätt en av mina topp fem konstupplevelser i livet och det var fantastiskt att få skildra det i podden. 

Det är också spännande att intervjua konstnärer som känns lite hemliga som personer. Miriam Bäckström till exempel, eller Berit Lindfeldt. Om jag får ha även avlidna önskegäster kan jag ju hålla på hur länge som helst. Hilma af Klint eller Carl Fredrik Hill vore ju fantastiskt. Cecilia Edefalk som jag intervjuar i avsnitt 7 kan prata med döda konstnärer – hon borde göra en konstpod där hon intervjuar dem! 

Vilka andra konstrelaterade poddar vill du tipsa om?

– Ja, det var ju just sådana jag saknade. Jag älskade Sara Abdollahis litteraturpodd Hysteria, där hon intervjuade författare om skapande. Konstmackan med Göran Greider och Paulina Sokolow är rolig. Men generellt får man lyssna på utländska poddar om man vill ha konst. Recording Artists och Talk Art är två jag gillar.

  Lyssna på Konstnärskapet hos bland annat Apple och Spotify.

Intervju: Sara Walker

Sofia Curman.
FOTO: Ingrid Andersson

Cecilia Edefalk.
FOTO: Axel Öberg

Årsboken är här!

  Årsboken Rådande Situation skickas till alla medlemmar i början av december. Denna årsbok vill signalera en viss förändring och en strävan mer vara en del av en pågående diskussion om konstens roll. Boken inleds med Anders Rydells essä om konstens utsatthet, inte en lugnande läsning, och världen är inte en särskilt lugn plats. Den innehåller även presentationer av vinstverken och fantastiskt bildmaterial av Jean Baptiste Béranger, liksom en summering av projektet SAK UNG som pågått i tre år och avlutas i december 2020.

Postadress:
Sveriges Allmänna Konstförening
Box 5343
102 47 Stockholm

Besöksadress:
Konstakademien
Våning 4
Jakobsgatan 27C
111 52 Stockholm

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google