© Sveriges Allmänna Konstförening
#2 2021  –  Tema Skulptur

SAK MAG

Anton Alvarez    David Neuman    Skulptursatsing    Boktips    SAK:s favoriter    Tillvarons kant    Elin Odentia    Carl Eldhs Ateljémuseum    Wanås Konst    Årsmöte

Inledning

Något tar form

Vi fortsätter göra SAK MAG med omöjligt stora ämnen. Skulpturtema blir det då Anton Alvarez till vår oförställda lycka gör SAK edition #1 2021. Jag har samtalat med honom om bland annat skulpturbegreppet. Jag har också ställt frågor om skulptur till David Neuman, med fokus på den Walter de Maria-utställning han gjorde på Magasin III 1988. Anna Hesselbom har intervjuat Sara Sandström Nilsson från Prinsessan Estelles kulturstiftelse om skulpturparken på Djurgården i Stockholm och om årets konstnärsduo, Elmgreen & Dragset. Konstbokhandeln Konst-ig i Stockholm tipsar om fina böcker. Vi tipsar också om kommande utställningar på Wanås konst och Carl Eldhs ateljémuseum.

De offentliga skulpturerna är många runt om i landet. En av de bästa jag vet är Ulrik Samuelsons Parabol på Sveavägen i Stockholm. Anna har valt Paradiset av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely.

I lotteriet i november finns Berit Lindfeldt representerad med en vägghängd skulptur, Tillvarons kant från 2012. Vi vill därför sätta lite extra fokus på henne i detta nummer av SAK MAG.

Sara Walker & Anna Hesselbom

Sara Walker
Verksamhetschef och intendent
  [email protected]

Anna Hesselbom 
Kommunikatör och samordnare
  [email protected]

Intervju: Anton Alvarez. Plats: sprayrummet i Gustavsbergs porslinsfabrik i april 2021

Det går inte
att kontrollera fullt ut

FOTO: Teitur Ardal

Hur hamnade du här? Berätta lite om din bakgrund

– Hela jag? Jag kommer inte från en konstnärsfamilj och jag kände heller ingen som var konstnär. Jag trodde inte det var ett alternativ. Jag hade en vanlig utbildning, skulle plugga vidare och få ett jobb. Läste natur på gymnasiet, tänkte att jag kanske skulle läsa till ingenjör efteråt. Men av någon anledning sökte jag till en folkhögskola och då kom jag in lite i den här världen. Jag hade också bekanta i graffitivärlden, en värld jag också deltog i, som hade tagit sig in i den mer akademiska världen, de började också på folkhögskolor och vissa började på konsthögskolor.

Du ville börja måla?

– Jag vet inte riktigt, från första början var jag nog lite rädd för yrket, att det inte var något jag kunde livnära mig på, så jag tänkte då att jag skulle satsa på applicerad konst, applied art.  Men jag läste ändå konst på folkhögskola först, väldigt brett. Sen började jag studera möbelsnickeri, för att kunna få ett jobb. Och sen inredningsarkitektur på Konstfack, också för att kunna få ett yrke men redan där märkte jag att jag gick runt uppgifterna ganska mycket, för att hitta en roligare ingång till det, så om vi skulle göra ett bord så kanske jag gjorde ett bord av vatten. Som inte gick att använda som ett vanligt bord. Jag hade en väldigt schysst lärare, Åsa Konradsson, hon var tolerant med det. Hon lät mig och andra göra sånt som en inredningsarkitekt inte ska göra.

Hon kanske såg vem du faktiskt var?

– Ja, och sen läste jag på Royal College of Art. Där kom allting samman på något vis. Fortfarande applied arts, så där fanns möbelsnickeriet och rumsliga intresset och jag har ju på så vis snappat upp verktyg som varit praktiska för mig, jag vet hur man bygger saker, konstruerar saker. Det är relativt lätt att förverkliga saker i verkstaden för mig. Och inom arkitekturen lärde vi oss en del ritprogram, vilket jag har nytta av nu när jag ritar mina maskiner. Jag kan producera ritningar till någon som sedan kan tillverka maskinerna.

Hade du ändå under den tiden någon konstnärlig ledstjärna? Eller förebild.

– Jag tror inte det. Tidigt i denna resa var jag ju så fixerad vid att få ett riktigt arbete, att få en lön. Att tänka på konstnärer kom senare. Jag vet inte när det var men jag minns den stora Sterling Ruby-utställningen på Bonniers Konsthall, jag tyckte den var så mäktig, de stora textila verken på väggar och på golvet, det såg ut som att någon trampat på dem, de var så slitna och smutsiga. Jag såg också verk av Sheila Hicks efter jag hade konstruerat min trådvridningsmaskin, och hon arbetar också med trådar. Jag såg olika utställningar med henne och blev så tagen av dem. Förra vintern var vi i Chile, alltså i ett skede där jag nu är en del av konstvärlden, och har förstått den. I Chile var det en utställning på Museo Chileno de Arte Precolombino, det förkolombianska museet i Santiago, de har en stor samling artefakter från hela Sydamerika, framförallt Chile. Det var också en utställning med Sheila Hicks där, hon åkte till Chile 1957 och beskrev det som ”the beginning of a poem that never ended” och resan förändrade hennes liv och konstnärskap totalt. Hon har samlade inspiration där, bland annat till sina textila verk. Det var så fantastiskt att se hennes verk tillsammans med allt historiskt och många detaljer på de äldre artefakterna har hon sedan använt förstorat i sin egen konst.

När jag pratade med Eva Lange så pratade vi om att hon är skulptör och gör skulpturer, och att hon inte alls tycker om ordet objekt. Hur är din relation till dessa begrepp? Du som har en annan ingång till konsten?

– Ibland har jag gjort mer bruksföremål, något det går att sitta på eller så, men de senaste åren har jag undvikit det, det känns roligare och friare att inte ha en applikation. Men jag kan ändå tycka om att tänka att det är ett objekt, som i samband med SAK edition-verket, där jag varit intresserad av att det ska förpackas på ett spännande sätt, att det ska vara en upplevelse att öppna och ta fram verket och hålla i det och jag har därför tagit fram en härlig låda till verket, för att öka upplevelsen av det. Jag testade att placera prototypen i min bokhylla hemma, bland keramik och stenar. Och det är fint att tänka på var de ska hamna sen.

Det är intressant med begrepp, vi pratade också om produktfoto i samband med din edition

– Ja, och när jag sa det tänkte jag att det kanske låter lite töntigt men jag menade att när fotografen tar bilderna och försöker förstå vad det är och göra sin tolkning av det så kan personen få ta fram det produktlika i verket i dokumentation. En annan sak som jag tänkt på med denna edition är att jag kände att jag måste komma på något nytt, något som jag inte brukar göra. Och jag tror jag kommer utveckla detta framöver, självklart inte med samma form men jobba på det här sättet. Men varför skulle jag ta omvägen, att först göra ett keramiskt objekt, sedan scanna och 3D-printa och slipa och lacka men jag tänker att detta är en form av dokumentation, på samma sätt som en berättelse eller beskrivning, en film eller ett foto, så är 3D-printningen en dokumentation. Så på grund av processen med denna edition, inspirerad av det här så kommer jag jobba med denna teknik i min kommande utställning på Vandalorum, där kommer jag bearbeta 7 ton lera, i två veckor ska jag pressa ut leran. Det kan ju bli fler olika saker, vem vet, eller en enda helhet, och sen ska jag scanna av den. För den kommer ju inte gå att ta därifrån, så 3D-scanningen och eventuellt 3D-printen kommer bli dokumentationen och ett sätt att låta verket fortsätta leva. Och det är praktiskt, ett sätt att nästan vandra runt i den. På samma sätt som SAK editionen är en dokumentation av det keramiska som gjordes i min ateljé.

FOTO: JB Béranger

FOTO: JB Béranger

FOTO: Teitur Ardal

FOTO: Teitur Ardal

Det blir ett arkiverande, ett bevis på något som en gång hände.
Vi har berört din resa in i konsten, via till exempel Sheila Hicks. Jag undrar om du minns någon gestaltning i stadsrummet som du såg som barn?

– Jag kommer inte ihåg om vi gick på museum ens. Men en av mina första konstupplevelser som jag kommer ihåg var på Uppsala tingsrätt vid en rättegång för skadegörelse, mot mig. Där finns en skulptur av Annika Jarring, och det var ett av de första konstverken jag lade märke till. Det är glasbitar som är hoplimmade. När jag växte upp var min första upplevelse av konst var graffiti.

Jag har funderat på dina metoder, hur du ritar och konstruerar maskiner för att hantera leran. Jag vill nästan kalla det en beröringsskräck. Att handen inte kommer nära. Hur tänker du kring att skulptera?

– Roligt ord, beröringsskräck. Det har nog med min bakgrund att göra, att göra möbler till exempel, att använda maskiner. Men de senaste verken är bearbetade på ett annat sätt, dom slipas så att övergångarna inte ska märkas. Men det finns något jag tycker om med att verken gör sig själva i grunden. Sen när jag skär och sätter ihop så ska det se ut som att den gjorde sig själv, att jag inte tog besluten. Lite som att hitta en sten på en strand, formen bara finns. Men det går inte att kontrollera fullt ut, det kan finnas hårdare lera som gör att formen påverkas när den kommer ut ur maskinen.

Det är ett levande material, hur mycket man än försöker styra det.
Hur är din relation till dina distinkta färger? Har du en färglära?

– Det handlar mycket om att kontrastera, både med sig själv och omgivningen.

– Jag ska ha med ett verk på en utomhusutställning i Potsdam i Tyskland och där kommer skulpturen placeras i det vårgröna gräset. Där vill jag visa en orange. Det är nästan som inom graffiti, att det ska sticka ut, märkas på långt håll, något som måste kunna ses snabbt. Det handlar inte om att det ska vara säljigt utan mer: titta här! Titta på mig!

En exhibitionism! Det tänker jag när jag ser SAK editionen, den är giftgrön och var den än hamnar så kommer den skrika. 

– Den är så liten men kommer märkas. När det gäller keramiken finns mer begränsningar i färgsättningen, men med SAK editionen kunde jag välja helt fritt. Med glasyrerna handlar det om vilka färger jag har, och vilka jag kan göra. Jag kollar i mina hinkar och ser vad som finns i ateljén. Min assistent Boris blir frustrerad att jag inte har en plan för mina färger. Men, jag har nu en till lokal och det innebär att jag kan börja placera ut mina skulpturer och på så vis se gruppen av verk och då kanske arbeta mer strukturerat med färgerna också, att kunna se vad som saknas. Kanske uppnå en balans.

Det blir också teatralt, så som du ställer upp dina verk i utställningar. Eller som ett schackspel. Med dina verk så blir ju objekten ihop en berättelse men de enskilda objekten berättar också väldigt mycket. En skulle räcka också.

– Ja, ibland förlitar jag mig mycket på gruppverkan men jag tycker de ska stå på egna ben. Ibland vill curatorer visa filmer med mina maskiner, visa hur det går till. Men på samma vis som jag tycker verken ska kunna klara att visas ensamma så tycker jag de ska klara sig utan att man alltid visar processen.

Detta med att visa upp tekniken tror jag också handlar om att det är ett sätt att prata om konsten om man inte har vana att göra det. Man kan hänga upp sig vid hur de gjordes, det är oftast en trygg känsla att vila i.

– Ja, när man börjar titta på konst och är osäker vill man veta vad allt betyder eller hur det är gjort men det fina är när man vågar se och uppleva fritt.

Alla metoder för att våga närma sig konsten är ju i grunden bra, men det får inte stå i vägen. Istället tänka: vad betyder den här lilla skulpturen för mig. Och allt man sett och läst kommer färga läsningen. Mina erfarenheter kommer göra dina verk till något för just mig.

– Ja, olika referensvärldar. Hur jag ser på konst är ackumulerad erfarenhet i mig under 40 år.

Slutligen: förklara titeln?

– Det är dagen, månaden, året och klockslaget när den blev till.

Nästan som On Kawaras Date paintings!

  antonalvarez.com
  larsenwarner.com/anton-alvarez-home

Intervju: Sara Walker
Sak Edition #1 2021

Anton Alvarez

0102210903, 2021

Material: 3D-printad plast (stereolitografi) Jesmonite, lack
Mått: 6 x 18 x 18 (h) cm
Upplaga: 20 + 5 AP

Pris: 8 500 kr
Release: 12 maj kl. 12. Först till kvarn – ring 08 – 10 46 77 eller mejla [email protected] vid releasen!

SAK Edition kan köpas av medlemmar i SAK. Bli medlem på www.konstforeningen.se

Hej David Neuman, Emeritus museichef, styrelseordförande Magasin III Museum for Contemporary Art.

”I alla situationer har jag alltid närmat mig skulpturen först”

Walter de Maria, Large Rod Series: Circle/Rectangle 13, 1986.
Installationsvy Magasin III. Samling Magasin III. FOTO: Lennart Durehed.

Berätta om din relation till Walter De Marias konst? Minns du när du kom i kontakt med den för första gången?

– Mitt förhållningsätt till minimalismen och i synnerhet Walter De Marias oeuvre är i det närmaste ett slags syntes kring min relation till bildkonsten. Om jag en dag skulle skriva en längre text kommer tankarna kring den amerikanska minimalismen få en betydande plats. I min ungdom lärde jag känna några av de centralgestalter som arbetade inom det uttrycket. Jag upplevde verk av De Maria i början av 1970-talet, i samband med min första resa till New York City, vid ett besök på Guggenheim-museet såg jag tre ikoniska verk av De Maria som var i deras samling. Där väcktes på riktigt mitt intresse för hans konst. Jag minns också att jag läste om hans installation i Kassel, The Vertical Kilometer, 1977, som bekräftade hans unika storhet för mig.

– År 1979 flyttade jag till New York och har ett fantastiskt minne från det året: jag var med på invigningen av The Broken Kilometer på West Broadway i Soho. Det verket har jag faktiskt fysiskt återkommit till många gånger. Något år innan Magasin III stängde (2017)), för att vidareutveckla vår institution (samt öppna igen 2020), satt jag och tittade på The Broken Kilometer och funderade just över verkets enorma kraft och betydelse i både en institutionell kontext samt för mig personligen. 

Hur var arbetet med utställningen på Magasin III 1988

– Det var solklart för mig att jag ville visa De Maria i Stockholm. I New York hade jag besökt Walter De Maria ett flertal gånger i hans studio – en massiv byggnad som en gång i tiden hade tillhört Con Edison, stadens eldistributionsbolag – och där De Maria kunde ha stora installationer på en mängd olika våningsplan. Byggnaden var som ett verk av De Maria själv (idag har Brandt Foundation flyttat in i huset och visar sina mäktiga konstutställningar). De Maria var komplicerad och i princip ovillig att diskutera en utställning, men paradoxalt nog samtidigt nyfiken på vad jag hade för idéer. Så följaktligen fick jag stor hjälp av hans gallerist vid den tiden, Xavier Foucarde och i synnerhet en av galleriets medarbetare Bernard Lennon. Jag försäkrade mig om lån via galleriet, och visste givetvis att alla lånen i verkligheten kom från De Maria själv. Han ville ha distans, men var samtidigt otroligt intresserad av en annorlunda utställning i en industriell miljö. Han var väl även förundrad över hur en relativ ung person från Stockholm kunde utstråla en sådan ostoppbar kraft att vilja genomföra en framtida utställning med honom. Jag lyckades även hitta och inkludera ett verk av konstnären från 1961, Cage II. Det gjorde De Maria upprymd, han hade inte sett verket på många år.

– Det är viktigt att komma ihåg att Walter De Maria betydelse var som störst i Europa, förutom det betydelsefulla stödet från Dia Center for the Arts och då personifierat av Heiner Friedrich, som var den stora influensen på familjen De Menil, och deras stöd till konstnärerna som nu visas på Dia Beacon, New York – var intresset marginellt i USA. Alla stora utställningar skedde i Europa och märkligt nog fortsatte detta under hela De Marias liv. 

– Kuriosa: vi publicerade en katalog till vår utställning på Magasin III. Jag hade i månader frågat De Maria vem han önskade skulle skriva huvudessän – han visste inte, och kunde inte komma med några som helst förslag. Till slut frågade jag konstnären Jeanne Silverthorne. Hon var både en lysande skribent och en lovande konstnär. Jeanne skrev en text som var lite bråkig, kanske en av de första som ifrågasatte alla dessa machokonstnärer som tillhörde gruppen av minimalister (Judd, Andre, Sandback, Heizer och De Maria). Hon skrev underfundigt och gav De Maria några rallarsvingar. Jag tyckte texten var toppen – Walter skickade mig ett telegram efter han läst texten i katalogen; han var otroligt irriterad över att någon kunde ifrågasätta hans praktik och persona på det viset. Jag minns att jag kände mig ledsen, även om De Maria hade haft många tillfällen att komma med förslag. Idag är jag stolt över författarens styrka – hon vågade trotsa männen.

Vad är din relation till skulptur? (konsthistoriskt, känslomässigt, intellektuellt.)

– Det är nu jag egentligen skulle referera till min fiktiva längre framtida text (se ovan). Allt började med det tredimensionella (skulptur). I alla situationer har jag alltid närmat mig skulpturen först när jag tittat på ett konstnärskap. Det gäller även de konstnärer som vi vanligtvis associerar med andra uttryck. Alla de antika klassikerna (konsthistoria), modernisterna (Matisse, Picasso) till vår egen samtid. Magasin III har som ett av sina fokusområden just skulptur. Den intellektuella inkörsporten är för mig just så mycket mer spännande och utmanande när det gäller skulptur. Det faktum att man just måste förhålla sig till en tredje dimension kräver något mer av en konstnär och inte minst betraktaren. Känslomässigt kommer skulptur på en solid andra plats, det vill säga om man skulle på något absurt sätt rangordna uttryck eller material. Det finns bara en ”disciplin” som jag känner ännu starkare för, så är det teckningen eller arbetet på papper, som möjligtvis är just antitesen till volymen i det tredimensionella. .

  På Magasin III i Stockholm öppnar grupputställningen En tyst vår vandrar genom lägenheten curerad av Tessa Praun och Olga Krzeszowiec Malmsten 7 maj. Boka ett besök på: magasin3.com
  På Magasin III Jaffa i Israel visas Maya Attouns utställning Solar Mountains and Broken Hearts.

Intervju: Sara Walker
Hej sara sandström Nilsson, Verksamhetsledare Prinsessan Estelles Kulturstiftelse

Skulptursatsning på Djurgården

Elmgreen & Dragset, Life Rings, 2021.
Rendering/montage: Elmgreen & Dragset studio

Sedan 2016 har samtida skulptur visats sommartid i Rosendalsområdet på Djurgården i Stockholm, där tanken på sikt är att bygga en permanent skulpturpark. Sommaren 2020 presenterades verk av den amerikanska konstnären Alice Aycock, vars verk Hoop-La blev det första verket i den planerade skulpturparken. Årets skulptur av konstnärsduon Elmgreen & Dragset invigs den 8 juni.  Från 2019 drivs satsningen av Prinsessan Estelles Kulturstiftelse och vi pratade med dess verksamhetsledare Sara Sandström Nilsson.

Hur föddes idén till satsningen på skulpturprojektet och vad är er vision för arbetet?

– Idén till skulpturprojektet på Kungliga Djurgården föddes när Kronprinsessparet var beskyddare av Umeå, Europas Kulturhuvudstad 2014. De besökte då Umedalens Skulpturpark vilket väckte ett intresse att skapa något liknande i Stockholm. Under åren 2016 -2018 genomfördes temporära skulpturutställningar längs Djurgårdsbrunnskanalen, i privat regi tillsammans med Kungl. Djurgårdens förvaltning. Från 2019 drivs skulpturprojektet av Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som grundades på initiativ av Kronprinsessparet. Stiftelsens övergripande syfte är att främja kulturverksamhet i Sverige. Initialt fokuserar stiftelsen på att genom skulpturprojektet bidra till att väcka nyfikenhet och intresse för samtidskonst. Den långsiktiga målsättningen är att etablera en permanent skulpturpark i världsklass på Rosendalområdet.

Har ni inspirerats av andra skulpturparker runtom i landet eller i världen?

– Det finns många fantastiska skulpturparker som inspirerar och oerhört många konstnärskap som fascinerar. Vi har just nu en unik möjlighet att skapa en skulpturpark utifrån den här platsens speciella historia och förutsättningar. Skulpturparken på Rosendal kommer att byggas upp i nära samarbete med Kungl. Djurgårdens förvaltning som har utarbetat en utvecklingsplan för området, baserat på historiska kartor från början av 1800-talet. Tanken är att återskapa den ursprungliga parken med dess stora natur- och kulturvärden i fokus, och samtidigt addera samtida skulptur och forma den för vår tids besöksströmmar. I dag gästas platsen årligen av fler än 15 miljoner besökare. När det gäller urvalet av konstnärer biträds styrelsen och verksamhetsledaren av ett Konstnärligt Råd som består av Iris Müller-Westermann, Richard Julin och Lars Nittve.

Vill du berätta lite om den kommande skulpturen av Elmgreen och Dragset?

– Den nya unika skulpturen Life Rings som är över åtta meter hög kommer bli ett nytt landmärke på Södra Djurgården. Det är Elmgreen & Dragsets första offentliga skulptur i Stockholm och Prinsessan Estelles Kulturstiftelses andra verk i den permanenta samlingen. Som i många av konstnärsduons tidigare verk utgår de från ett alldagligt föremål och utforskar vad som händer när det lämnar sin normala omgivning och placeras i ett nytt oväntat sammanhang. Genom att presentera det igenkännbara i ny kontext skapas nya innehåll och vår traditionella tolkning förändras. I Life Rings vill Elmgreen & Dragset belysa att vi alla är beroende av, och måste ta hand om varandra. Det finns en underliggande oro för en tynande samhörighet i en värld som i hög grad uppmuntrar det individuella. Strävan efter gemenskap, solidaritet och samarbete är en global angelägenhet och något som gestaltas via skulpturen Life Rings.

Vilken är din relation till skulptur?

– Jag har haft förmånen att få arbeta med konst i närmare 25 år, och några av mina allra starkaste konstupplevelser har jag fått på skulpturutställningar. Det finns något enormt tilltalande med fysiska, tredimensionella objekt. De förändrar sitt uttryck beroende på från vilken vinkel du betraktar det, på samma sätt som sinnesstämningar kan variera hos en person. Bra skulptur kan väcka nya tankar och insikter eller definiera och forma en plats, men i bästa fall kan den vara så angelägen att den blir som en vän du ständigt vill återvända till.

– Min erfarenhet är att det finns något inbjudande, kravlöst och befriande i att närma sig skulptur, särskilt när de presenteras utomhus. Förra året, när många museer och kulturinstitutioner temporärt fick stänga sina lokaler och de flesta program erbjöds i digital form, var det många som uttryckte tacksamhet över möjligheten att ta del av skulptur ute i det fria. Vi hoppas många ska ta del av årets konstprojekt med Elmgreen & Dragset och känna sig varmt välkomna till Kungliga Djurgården i sommar. Skulpturen Life Rings kommer invigas den 8 juni och vår aktivitetsperiod med dagliga presentationer och konstpedagogiska program sträcker sig till 26 september.

  Läs mer på www.preks.se

Intervju: ANNA HESSELBOM

Elmgreen & Dragset 2020 FOTO: Elmar Vestner

Vi bad vår favorit-konstbokhandel tipsa om böcker

Boktips från Konst-ig

  Som medlem i SAK får du 20% rabatt på bokinköp i fysiska butiken. Besök Konst-ig i deras tillfälliga lokal på Skånegatan 71. konstigbooks.com

Floran: Mammas hus i Laino sammafattar ett Residence-in-Nature i Laino, Norrbotten  – ett tvärdisciplinärt konstnärligt projekt mellan 2017-2021. Projektet har samlat konstnärer, slöjdare, fotografer, bönder, formgivare, glasblåsare, scenkonstnärer, skulptörer, målare och keramiker från Sverige och Norden.

”Naturens kolorit: 54 färgfragment från det arktiska landskapet” är ett kartläggande projekt av Johan Lögren och Johan Tirén. Deras färgkartor introduceras med rubriker som: Svamparna: De vi Lämnade; Heden: Där färgen är som starkast eller Trädgränsen:Kontrasten mellan två fält.

Sublimt, delikat och helt enkelt magiskt: Två fantastiska konstnärer möts i ”Per Kesselmar Eva Lange”. Det är en vacker men också enkel katalog formgiven av Patric Leo som framhäver konstnärskapen ypperligt. Katalogen innehåller en text av Joanna Persman.

”Gunnar Smoliansky 1933-2019” är på sätt och vis en kärleksförklaring till Stockholmsfotografen av formgivaren Henrik Nygren. I 2 volymer och 1200 sidor redovisas/ompubliceras boksamarbetet de två har haft genom åren. Det består av 9 monografier som t.ex Sotbrand, Waldemarsudde och Slussen-boken.

Text: Konst-ig
SAK:s favoriter

En potatiskällare i guld

Ulrik Samuelson
Parabol, 2002
Sveavägen, Stockholm

  Innan jag skriver några rader om Parabol vill jag nämna den i mitt tycke Stockholms mäktigaste gestaltning. Ulrik Samuelson gjorde utsmyckningen på Kungsträdgårdens tunnelbanestation 1977. Det är en hel värld, den innehåller historisk kitsch, mystiska lämningar från alla tider samtidigt.

Han skrev om intentionen med utsmyckningen: ”Det vill säga att ur den förstenade tid som kallas historia och med det förstenade liv som kallas berg, betong och jord, frammana rum som något minskar vår egen pågående förstening.”

Detta stycke tycker jag nästan kan läsas som ett manifest för en generell läsning av Samuelsons konst. Vilket leder mig till Parabol som invigdes 2002. Det är en potatiskällare i guld intill raden av Hötorgsskrapor på en vindpinad del av Sveavägen. Huset är nedtryckt i asfalten och bredvid står en stubbe, också den förgylld. Kontrasten mellan det totalt urbana och det kärva i skulpturens grundform är slående men Parabol innehåller också sin egen interna kontrast. Guldet höjer upp lilla stugan till ett slags egyptiskt gravkammarefynd. Jag tycker att jag för några sekunder hindras från min egen pågående förstening varje gång jag passerar detta verk.

Tips: 1997 gav SAK ut monografin om Ulrik Samuelson skriven av Douglas Feuk.

FOTO: okänd. Just nu är Parabol dold bakom byggplank under en ombyggnad på Sveavägen.

SAK:s favoriter

Trubbel i paradiset

  På väg till Moderna Museet i Stockholm möts besökare av den stora skulpturgruppen Paradiset en grupp med nio bulliga, färgglada skulpturer av Niki de Saint Phalle och sju rörliga maskiner av Jean Tinguely. En färgexplosion som också knarrar, gnisslar och pockar på uppmärksamhet.

Temat för gruppen är livet som utsätts av destruktiva och onda krafter; de Saint Phalles paradis med apelsinträd och jättelika, livsbejakande kvinnofigurer genomborras och besprutas av Tinguelys rörliga maskiner i järn. Ett utopiskt matriarkat står mot en hård manlig värld, men jag ser också ett också ett sprudlande uttryck för livsglädje och en lek med det manliga och kvinnliga, kontraster dragna till sin spets.

Skulpturgruppen donerades av konstnärsparet till Moderna Museet 1971 efter att ha visats på världsutställningen Expo67 i Montreal och därefter i Central Park i New York. Det var några år efter Moderna Museets legendariska utställning Hon – en katedral 1966, där besökarna bjöds in i en utställning inuti en enorm kvinnoskulptur av de Saint Phalle.

Paradiset placerades först vid brofästet på Skeppsholmen, väl synlig från stora delar av Stockholm. För känsliga och konservativa krafter blev skulpturgruppen dock en symbol för allt det som man ansåg var förkastligt med den moderna konsten och aktionsgruppen “Flytta paradiset” fick slutligen igenom att den 1986 skulle flyttas till den mer undanskymda plats, närmre Moderna Museet, där den står idag.

Sedan några år arbetar initiativet ”Flytta hem Paradiset!” för att flytta tillbaka skulpturgruppen till den ursprungliga platsen, där den skulle få större synlighet och fungera som en signal om den moderna konstens närvaro på Skeppsholmen.

Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely, Paradiset, 1967. FOTO; Murat Özsoy

I fokus

Tingens konstnärskap

  I lotteriet i november kan en lycklig SAK-medlem vinna Lindfeldts skulptur Tillvarons kant från 2012. Som så ofta i Lindfeldts konstnärskap är titeln ytterligare en byggsten i verket. Två tickor av trä växer på en turkos frigolithylla. Det är en konstig naturstudie, men också helt och hållet artificiell. Tillvarons kant, en plats att hänga sig fast vid, bortom kanten väntar ett stup. Men tickorna sitter tryggt fast.

Lindfeldts konstnärskap är ett tingens konstnärskap. Hennes skulpturer kan bestå av minimalt arbetade saker, de är rasande konkreta och samtidigt med en metafysik oerhört laddade. Det de är är de. En domesticerad objektvärld men alltid, alltid med den där märkliga oron eller hågkomsten närvarande. De hårda fjädrarna från en säng, eller en sula som är en tankebubbla, en dröm. En skulptur jag inte kan släppa är Sömnen från 2000, gjord av betong och järn. En närmast klassicistisk betong-våg, en sömnens liggande kolonn.  

Den 7 augusti öppnar en soloutställning med Berit Lindfeldt på Elastic Rural i Jädraås i Gävleborg.

  elasticgallery.com

Tillvarons kant, 2012. FOTO: Elastic gallery.

Ed.art x SAK =

Above and beyond me av Elin Odentia

  I samarbete med ed. art bjöd vi in konstnären Elin Odentia, som var aktuell med ett verk i förra årets konstlotteri, att utforska grafiken. Resultatet blev en serigrafi tryckt med två blåa färger med olika mycket transparens i tre lager. I mitten framträder en subtil rektangel med samma proportioner som pappret och skapar på samma gång en rumslighet och pekar på papprets form och materialitet.

Den blå färgen har historiskt sett varit kostsam att framställa och betraktats som helig och upphöjd. Den får här spela huvudrollen och frammanar en stillhet och ett lugn, något att försvinna i och meditera över, ett slags nutida ikonbild.

– Jag ville göra något som var specifikt för grafik, inte en målning överförd till papper. Jag visste att jag ville jobba monokromt och låta papperets färg och yta vara en del av verket. Jag har tänkt mycket på hur någonting väldigt enkelt kan kännas så överväldigande och starkt, som en färg eller en form eller en rörelse, säger Elin Odentia om ”Above and beyond me”

Above and beyond me, 2021
Serigrafi, 50 x 40 cm
Upplaga: 80
Pris för SAK-medlemmar: 3 000 kr (ord pris 3 500 kr)

Verket köps via ed.art, som också kan ombesörja ramning. Tryckt av konstnären i samarbete med Catarina Landberg på Atelier Landberg, Stockholm. Verket visas på Taverna Brillo i Stockholm från och med slutet av april och kan förstås även ses i ed. art:s showroom.

  Läs mer om verket, arbetsprocessen och Elin Odentia på www.edart.se

Catarina Landberg och Elin Odentia i Atelier Landberg i Aspudden i Stockholm FOTO: ed. art

Carl Eldhs Ateljémuseum

Klara Kristalova, En gammal vän, 2020, Stora ateljén, Carl Eldhs Ateljémuseum. FOTO: Urban Jörén

Två för en på Carl Eldhs Ateljémuseum sommaren 2021

Sedan 1963 har Carl Eldhs ateljé varit öppen som museum för allmänheten, en väl bevarad arbetsplats och tidsdokument. Under sommarhalvåret visas tillfälliga utställningar med samtida skulptörer. I år är det Klara Kristalovas verk som placeras ut bland Eldhs skisser, gjutförlagor och skulpturer.  Utställningen pågår mellan 6/5 och 26/9 och alla SAK-medlemmar går 2 för 1! Visa ett epost-utskick med ditt medlemsnummer vid entrén. 

Maja – förstapriset i konstlotteriet 1924

Carl Eldh var en av det tidiga 1900-talets mesta anlitade skulptörer och är förstås känd för många genom sina många offentliga verk runt om i landet. Hans verk var många gånger vinster i SAK:s konstlotteri, tre gånger till och med förstapriser. Skulpturen Maja i kalksten var förstapris 1924 och vanns av läroverksadjunkt Albin Almberger i Örebro till ett värde av 4 000 kronor. Verket donerades 1931 till Örebro museum i vars samlingar det fortfarande finns.

Tänk, vilka av årets vinster hamnar på framtidens museer?

  Läs mer om Carl Eldhs ateljémuseum på www.eldhsatelje.se

Maja i Örebro Museums magasin. FOTO: snapshot

Wanås Konst

Rana Begum, No. 1068 Pipes. FOTO: Mattias Givell

Gå 2 för 1 på Wanås Konst 2021!

Wanås Konst öppnar sommarsäsongen 8 maj med storskaliga verk av Rana Begum och Martin Jacobson. Rana Begums största konstverk består av en 300 meter lång stig som leder besökaren in i skulpturparken och i logbyggnaden visas Martin Jacobsons jättelika handmålade kulisser från Jonas Gardells föreställning Queen of F*cking Everything.

Skulpturparken är öppen varje dag året runt. Där finns den permanenta samlingen med ett sjuttiotal platsspecifika konstverk i landskapet som har skapats särskilt för Wanås Konst av konstnärer som Yoko Ono, Jacob Dahlgren och Nathalie Djurberg & Hans Berg.

Under sommaren 2021 går SAK-medlemmar 2 för 1 på Wanås Konst! Visa ett epost-utskick med ditt medlemsnummer vid entrén.

  Läs mer om Wanås Konst på www.wanaskonst.se

SAK

Välkommen till årsmöte 20 maj

  SAK:s årsmöte genomförs i år med Zoom 20 maj kl 18. Detta blir en chans för fler medlemmar att delta! Vill du som är medlem i SAK delta, skicka ett mejl till [email protected] senast 15 maj, så kommer du att få länk och möteshandlingar per mejl.

Postadress:
Sveriges Allmänna Konstförening
Jakobsgatan 27 c
111 52 Stockholm

Besöksadress:
Konstakademien
Våning 3
Ingång Jakobsgatan 27C
111 52 Stockholm
Öppet enl. ö.k.

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google