#3 2023 – Tema Grafik
SAK MAG
Ett hantverk att hylla
Leif Engström är årets uppdragskonstnär och hans underbara litografi, Till den som färdas kan vinnas av 100 lyckliga medlemmar i november! Vi har pratat med Leif om hans process och konstnärskap. Grafiktemat fortsätter också i ett äldre verk som vi hittat i våra gömmor. Albert Engström sålde 1931 en serie etsningar till SAK:s medlemmar och en av dessa fanns kvar! Vi kommer lotta ut Sälutkikstallen och vi passade därför på att intervjua Albert Engström-sällskapet om Engströms gärning. Tallen i verket på Gotska sandön står alltjämt kvar.
Expertis inom det litografiska fältet har vi fått genom Björn Lumphé och dennes verkstad på Långholmen i Stockholm där Leif Engström skapade sina 100 verk under några varma veckor i juni. Läs mer om litografi i intervjun med Lumphé.
När vi började planera för det här numret visste vi inte att just grafik skulle bli väldigt omskrivet på kultursidorna. Dessvärre har det handlat om det oerhört ledsamma att Grafikens Hus efter många år i Södertälje kommun plötsligt fått veta att planerna att skapa en permanent plats för Grafikens Hus har skrotats. Vi har med anledning av detta ställt några frågor till Grafikens Hus chef, Nina Beckmann. Beckmann är också vice ordförande i SAK:s styrelse och bidrar med ovärderlig kunskap om grafikens underbara värld.
Jag har själv fått fördjupa mig i grafik under året då jag varit curator för utställningen Ta vid på Thielska Galleriet, en utställning där Andreas Eriksson och Edvard Munchs grafiska världar möts. Sista dagen för utställningen är 1 oktober.
Vi vill också ge er möjlighet att fördjupa er i fler inköpta verk och dess upphovspersoner. Läs intervjuerna med Militza Monteverde Burrau, Göran Kling och Maya Eizin-Öijer! SAK:s ordförande, John Peter Nilsson, bidrar med en reflektion kring Eizin-Öijers konstnärskap och postmodernismen.
Sara Walker
Sara Walker
Verksamhetschef och intendent
[email protected]
Anna Hesselbom
Kommunikatör och samordnare
[email protected]
Foto: Björn Strömfeldt
Det oöverblickbara gyttret
Hej Leif Engström!
Hur var det att arbeta med Uppdragsverket 2023?
– Jag blev så glad när jag fick frågan, för jag tycker det är en så bra idé med konstlotterier över huvud taget. Det är något väldigt fint och jämlikt med det upplägget, att alla medlemmar har samma chans att vinna ett verk.
Det var också roligt att få möjlighet att jobba med litografi, en teknik som jag egentligen bara nosat på tidigare, men som jag haft lust att jobba mer med. När jag fick kontakt med Björn Lumphé så föll allt på plats. Han är en så skicklig och rutinerad tryckare och konstnär och vi hade ett väldigt fint samarbete när vi tillsammans tog fram bilden. Vi har till det här uppdraget jobbat med plåtlitografi, en teknik som passade mig väldigt bra, då det är lätt att göra nya plåtar och ändra i de olika lagren flera gånger i processen. Att verkstaden ligger i en så mysig och lummig miljö, precis vid gamla fängelset på Långholmen, var ju inte heller en nackdel.
Vad är din relation till grafik?
– Jag har från och till jobbat med traditionella grafiska tekniker sedan jag gick på Bildestetiska programmet på Solbergagymnasiet i Arvika. Där fanns det väldigt fina och välutrustade verkstäder. På Kungliga konsthögskolan gick jag ett flertal grafik-kurser, både i grafikhuset på Skeppsholmen, innan det brann och efteråt på olika kurser som skolan anordnade på annan ort. Jag tycker om att grafiken ofta är en kollektiv praktik, till skillnad från mitt arbete i ateljén som för det mesta är ganska ensamt.
– I början av mitt yrkesliv som konstnär jobbade jag också parallellt som illustratör. Dessa bilder gjorde jag först för hand, men sedan arbetade jag vidare med dem digitalt på olika sätt. Den litografiska tekniken tycker jag påminner om hur det är att jobba med bilder i ett digitalt bildredigeringsprogram. När jag målar så är det ju det enskilda unika verket som jag jobbar på, men med grafik är det annorlunda, på ett sätt blir bilden mer immateriell och handlar mer bara om vad som syns i bilden- och det är ganska skönt.
– I mitt måleri jobbar jag också med tekniker som på vissa sätt påminner om grafiska tekniker. Att använda schabloner och att med olika verktyg gnugga och trycka in färgen i underlaget.
Miljonprogrammets hus är återkommande motiv, hur började det?
– Det finns nog flera skäl till det. När jag var liten bodde jag på landet, i en liten by utanför Arvika i Värmland. Det var en röd stuga, byggd på 1800-talet, så ganska långt från miljonprogrammets bebyggelse kan tyckas. Men min familj åkte ofta till Stockholm för att hälsa på mina morföräldrar som då bodde i Nacka. Så jag hade tidigt en relation till storstan och tänkte mycket på de skillnader som finns mellan stad och land. Jag gillar att läsa tecknade serier och jag tycker ofta att bilder av städer är fängslande på något sätt. Från Ankeborg i Kalle Anka till bilderna av megastäder i japanska serier som Akira av Katsuhiro Otomo. Det är något med det oöverblickbara gyttret av händelser, platser och varelser som pågår till synes opåverkade av varandra.
– Man brukar ju ofta säga att man ska gräva där man står och jag har försökt skildra något närliggande till min egen vardag. När jag som tonåring sökte motiv för mina målningar hämtade jag dem ofta från villaområdet där jag bodde då. Det byggdes upp under 1960-70 talet, parallellt med miljonprogrammet, då den lokala industrin gick som bäst. På mina promenader genom det relativt småskaliga villaområdet fick jag många tankar om vad som eventuellt ägde rum bakom husens fasader. Jag arbetar fortfarande med motiv från den platsen och jag tycker det är intressant vad som händer om man besöker en plats många gånger, vad som framträder och vad man börjar se då.
– Det finns också en stark igenkännbarhet som jag tycker är intressant. En vanlig kommentar till mina bilder är att betraktare tycker sig vara bergsäker på att den plats jag avbildat är just från den personens hemstad, trots att det ofta i själva verket är från en helt annan plats. Det är ett tydligt formspråk som återkommer men ändå med i en viss lokal variation.
Du hade nyligen en stor utställning i Valsta, i en gammal simhall. Hur var det att arbeta med sådana rum (du visade verk i duschrummen och bastun bland annat, för att inte tala om bassängen)?
– Det var verkligen något nytt för mig. Både badhusets ganska råa interiör och det omgivande miljonprogramsområdet Valsta blev en spännande inramning för verken tycker jag. Till utställningen gjorde jag några verk där jag arbetade med motiv från runtomkring simhallen, i Valsta. Tillsammans med utställningens curator, Marcus Modh hittade vi olika lösningar för att hänga – till exempel träställningar som stod i botten av den torrlagda bassängen för de större målningarna. När vi hängde försökte jag välja verk som passade för de olika rummen. Ett målat landskap från en natt vid Medelhavet fick till exempel hänga i dambastun, som ett minne av den värme som funnits tidigare i bastun och på platsen målningen avbildar.
Grafiska tekniker är i sin natur en smula begränsande, det finns en tydlig gräns när det inte går att ändra mer innan tryck. Men när känner du dig som mest fri i ditt konstnärskap?
– Ateljéarbetet är för mig en intuitiv process och jag har oftast ingen plan från början hur en samling bilder ska bli. Jag tror jag känner mig som mest fri när jag har några målningar i ateljén, som är klara eller i alla fall typ klara. Att jag inför en utställning liksom kommit en bit och har några bilder att ta spjärn emot. Då kan jag börja ana den röda tråden för just den här kollektionen av bilder och helt nya oväntade uppslag kan komma upp i huvudet, eller gamla idéer kan plötsligt få nya användningsområden.
Vilka är dina konstnärliga förebilder?
– Det är svårt att välja, jag har inte förebilder på det sättet, utan jag inspireras av massa olika saker. Nyligen hittade jag en bok på loppis med en naivist som heter Mårten Andersson (1934-2017). Jag var i Hälsingland tidigare i somras och besökte bland annat hälsingegården Gästgivars och där var det en utställning med hans litografier. Det är märkliga bilder, en kombination av folkligt måleri och surrealism som inspirerar mig mycket!
Hur ser dina planer ut framöver?
– Jag har lite olika projekt på gång, men det mesta ligger ganska långt fram i tiden, vilket känns skönt. Det ger mig viktig tid för att experimentera och testa saker i ateljén. Men mer konkret så jobbar jag just nu inför en separatutställning på Skellefteå konsthall som öppnar hösten 2024. Sen ska jag även vara pappaledig med vår son och planerar att passa på att besöka områden (och framförallt lekparker) i Stockholm som jag inte besökt tidigare.
Uppdragsverket 2023:
Leif Engström
Till den som färdas, 2023
Litografi, papper: Lessebo Offset Paper
34 x 44 cm (pappersmått)
Upplaga: 100 ex
Intervju: Sara Walker
Foto: Självporträtt
Den kollektiva grafiken
Hej Nina Beckmann, chef på Grafikens Hus.
Hur har de senaste veckorna varit?
– Intensiva. Överväldigande. Omskakande. Stärkande genom allt stöd vi fått av konstnärer och kollegor. Dessbättre har vi redan fått intressanta förslag för framtida lokalisering, som vi nu börjar undersöka.
– Grafikens Hus etablering i Södertälje har efter åtta år satts på spel, i samband med att kommunen valde att inte fullfölja sitt åtagande så att verksamheten kunde öppna i den vackra gamla industrifastighet, Gjuteriet i slutet av 2024. Vilket innebär att Grafikens Hus tvingas lämna kommunen till årsskiftet, om ingen annan lösning ges.
– I samband med detta besked skrevs ett upprop för Grafikens Hus som publicerades i Kunstkritikk, initierat av Maryam Fanni, doktorand HDK-Valand och signerat av över 70 konstnärer, designers, rektorer, illustratörer och kollegor. I tider där konst och kultur drabbas hårt, som t ex i Norrköping är vi så tacksamma för våra kollegor som engagerar sig, står upp för oss och vår framtid. Det är hoppingivande nu när vi tittar på nya lösningar och öppnar upp för dialog med andra kommuner och aktörer. Vi har ju stor vana av att arbeta mobilt och uppsökande, men vi behöver inom snar framtid öppna i ett eget hus där vi kan packa upp den fantastiska grafikutrustning vi förvärvat från Kungl. Konsthögskolan, som vi planerar att samarbeta med. Verksamheten har ju årligt stöd från Kulturrådet och Region Stockholm, vilket ger en stabilitet och kontinuitet. Därtill har vi samlat in donationer för att kunna genomför en hyresgästanpassning. Vi är ett nationellt konstmuseum för grafiken som snart har funnits i trettio år.
Vad är det bästa med att arbeta med grafik?
– Hantverket som ofta ger oanade lösningar, då det inte alltid går att kontrollera tryckprocessen. Ett misstag blir till en lösning som du inte hade kunnat planera för. Därtill att grafiken har en demokratisk historia, att nå ut till fler. Något vi använder oss av för att synliggöra vad det demokratiska greppet kan innebära idag? Grafiken är ofta också kollektiv, något som är sympatisk i en tid och värld där det individualistiska fått dominera. Det låter vi inspirera vår organisation och hur vi driver Grafikens Hus. Grafiken är också mycket tacksam i pedagogiska processer med barn och unga, då du lätt kan få ett estetiskt intressant resultat med enkla medel. Något som stärker dem i deras skapande, att de kan.
Hur har arbetet utvecklats sedan Grafikens hus blev nomadiskt?
– Vi är mycket mer uppsökande i vår verksamhet än tidigare, en metodik vi ser fram emot att ta med när vi öppnar i ett eget hus. Därtill skulle jag säga att vi arbetar mer utforskande och tvärdisciplinärt, när vi just inte har en egen grafikverkstad – utan vi tar med grafiken på utflykt. Vårt pedagogiska program har stärkts och utvecklats.
– Ett annat exempel är konstnären Afrang Nordlöf Malekian som undersökt Statens Konstråds grafiksamling och går i dialog med den, genom utställning och performanceföreställning på Statens Konstråd tillsammans med Grafikens Hus. Detta är en del av vårt fleråriga projekt Samlande Tankar, som handlar om att skapa en metod för en framtida samling med intersektionell och postkolonial blick. Vi som kan bygga upp en samling på nytt, vad kan vi lära av historien och hur tänker vi framåt? Ett gemensamt lärande som vi också vill dela med andra institutioner.
Vilket historiskt grafiskt verk önskar du att du ägde?
– Ett konstverk av Sister Corita Kent, där finns så många fina. Jag är mest förtjust i dem från mitten av sextiotalet när hon arbetade mycket med text och bild i sin grafik. De är färgstarka, politiska och med ett budskap om kärlek och mänsklighet, som inger hopp. Som nunna och konstnär, är hon en så intressant person. Dels hur hon arbetade med grafiken rent hantverksmässigt och konstnärligt. Mycket av det hon gjort är så samtida, skulle kunna vara producerat idag. Att hon därtill verkligen arbetade för att tillgängliggöra konsten, är så sympatiskt. Hon brukade lästa sin bil med sin grafik och sen sälja sin konst från bakluckan.
Intervju: Sara Walker
Foto: Anna Henriksson
Foto: Björn Strömfeldt
Med humor och mänsklig värme
Roffen Engström från Albert Engström-sällskapet berättar:
Albert Engström var en mångbegåvad person. Han började sin bana som konstnär, men började så småningom att också ägna sig åt skrivandet. Han är en av de få personer som suttit både i Konstakademien och Svenska Akademien samtidigt. Hans gärning var omfattande och välrenommerad.
Allra bäst är han som tecknare. I sina bästa stunder håller han absolut världsklass. Han var en linjernas mästare. Han hade förmågan att se vilka linjer som kunde avvaras och vilka linjer som gjorde en karaktär. När han så överdrev dessa en aning fick han fram fullkomligt glänsande karikatyrer.
Han är enligt vårt förmenande en hyfsad kolorist, med vissa enstaka höjdpunkter. Några av färgomslagen till tidningen Strix är mycket bra, liksom enstaka oljor och akvareller.
Som författare var han framför allt en utomordentlig reporter, mycket lyhörd. Hans historier är sällan helt påhittade utan har i de flesta fall en gedigen verklighetsbakgrund. I dessa betraktelser arbetar han också genomgående (i de flesta fall) med humor och mänsklig värme. Han nådde hela Sverige med sina texter i böcker och tidningen Strix.
Sälutkikstallen är en tall som fortfarande står kvar på Gotska Sandön. Den har förändrats påtagligt lite under de hundra år som gått sedan etsningen gjordes. Den användes enligt uppgift för att spana efter säl. Den ingår i en samling etsningar och tuschteckningar som finns i Alberts bok ”Gotska Sandön”.
Sällskapets planer är att fortlöpande hålla muséet och ateljén öppna och tillgängliga för allmänheten. Samt att, när så är möjligt, ställa ut Engströmpristagarnas arbeten. Vi planerar också att fortlöpande hitta spännande och begåvade pristagare.
Favoriterna i Engströms grafiska produktion är många. Här finns underbara porträtt (bland annat av lokalbefolkningen i Grisslehamn) och vackra stadsbilder. Fantastiska naturbilder både i färg och svartvitt (Sälutkikstallen är en av dem). Favoriterna är många, många.
Albert Engström
Sälutkikstallen
Etsning
19 x 24 cm (motivets mått)
Foto: SAK
Bilden byggs färg för färg
Hej Björn Lumphé, som driver Lumphé Litografiska på Långholmen i Stockholm, där Leif Engström tryckt sin litografi Till den som färdas till årets konstlotteri.
Hur startade ditt engagemang i grafiken? Hur lär man sig hantverket?
– Att skapa konst har alltid legat för mig, jag började tidigt att teckna och måla tavlor. Att ta steget till att arbeta som fri konstnär kräver mod, som jag då inte hade.
– 1992 fick jag ett erbjudande att driva en litografisk verkstad på Upplandsgatan i Stockholm. Jag saknade helt erfarenhet av den litografiska tekniken, då kontaktade jag Konsthögskolans Litografiska verkstad och berättade om mitt dilemma, dom välkomnade mig som Vidar Utbildare, och skrev in mig på skolan, det var där det började.
– Det finns inte några färdiga utbildningar för grafisk konst, men har man ett starkt intresse för att arbeta med grafik, så finns det vägar att gå. Vad gäller den litografiska tekniken, finns det på olika skolor, kollektiva verkstäder samt litografiska museet i Huddinge. Det finns även en utbildning i USA, Tamarind institut, där man kan examinera som Master Printer. Jag gick en kortare utbildning där 2001.
Leif kom ju med en skiss och en idé för hur han hade tänkt sig motivet. Hur fortsätter arbetet att trycka en litografi rent praktiskt efter det?
– Hur vi lägger upp arbetet är väldigt beroende på konstnären, och vilken stil/uttryck konstnären har. När Leif kom till verkstaden visade han en förlaga på vad vi skulle göra, tillsammans så la vi upp en plan på hur vi skulle gå till väga för att hans konstnärliga uttryck skulle fungera i den litografiska tekniken.
Leif började teckna på en korrnerad/slipad plastfilm, allt som tecknas på plastfilmen kommer tryckas i en vald färg. Tankesättet blir att få med de partier i bilden som ska ha just den specifika färgen, men även ta med de partier som ska tryckas på andra färger, för att skapa nya färger och nyanser. För att Leifs uttryck ska komma till rätta, så tecknade han dom olika färgerna med blyertspenna.
– Tryckningen börjar med att vi gör en tryckplåt. Den tecknade plastfilmen läggs på en plåt som har en ljuskänslig yta, vi belyser plåten, då skyddar teckningen plåtens yta, resten av ytan bränns bort av ljuset. Det som blir kvar är teckningen, och det är där färgen fastnar. Vi blandar till en färg som vi tror på, och gör ett tryck. Det är först då vi ser hur bra teckningen blev, och om färgen blev som vi tänkt oss.
– Oftast måste vi göra vissa justeringar både vad det gäller teckning och färg.
– När färgen och teckningen ser bra ut, trycker vi den på alla papper i upplagan, därefter går vi vidare till nästa färg och nästa färg. På så sätt kan man säga att vi bygger bilden färg för färg tills konstnären är nöjd med konstverket.
Berätta lite om din galleriverksamhet i Stora Knapersta! Kan man även komma och besöka verkstaden?
– Jag flyttade verkstaden från Sickla till Långholmen 2012. Det blev inte bara en ny adress. Det blev mer publika och historiska lokaler, där det passade att öppna ett galleri. Till en början blev det ett söndagsgalleri som var öppet för allmänheten på söndagar. Utställningen var en blandad litografiutställning, med konstnärer som arbetat i verkstaden.
– 2022 så blev det ändringar. Söndagarna togs bort och vi började med separatutställningar med konstnärer som arbetat här i verkstaden. Utställningarna skall bygga på litografier, men även orginalkonst i alla former, vilket bidrar till utställningen.
– Besökarna kan även komma ut i verkstaden på helgerna under utställningstiden, och får en större förståelse för skillnaden mellan litografier och måleri.
– Öppettider är kl 12.00–16.00 alla dom dagar då utställningen pågår. Vill man besöka vår verkstad eller galleri övrig tid, så bör man höra av sig innan.
Intervju: Anna Hesselbom
Bra konst för många
Hej Blennow Calälv, grundare av Ed.art som säljer grafik på nätet.
Hur kom du in på just grafik efter att ha arbetat på konstgalleri tidigare?
– Jag jobbade med grafik som en del av verksamheten på ett stort galleri, där fick jag upp ögonen för grafikvärlden. Både teknikerna och det fantastiska hantverket, men framförallt möjligheten att erbjuda bra konst som många människor har råd att köpa. Grafiken har inte riktigt någon given plats inom ramen för ett traditionellt galleri, så utifrån erfarenheterna på galleriet utformade jag ed. art – ett webbaserat galleri som jobbar med många konstnärskap och har ett brett utbud men samtidigt ett välkurerat urval.
Du har ju drivit ed. art i nästan tio år. Upplever du att intresset för grafik ökat under denna tid?
– Ja och nej. Vi är inne i en period med ett ökat intresse för hantverk. Från konstnärerna finns ett ökat intresse att pröva de klassiska teknikerna. I Mälardalen har vi dock lidit två förluster under dessa år – bränderna som totalförstörde både Grafikens hus och Kungliga konsthögskolans grafikhus. Det har gjort att betydligt färre konstnärer har möjlighet att pröva på. Från kunderna finns absolut ett växande intresse, en hantverksnyfikenhet parad med en viss trötthet på fotografi. Samtidigt finns en enorm konkurrens från printmarknaden som pumpar ut billiga posters och där kan det vara svårt för grafiken att nå ut och förklara sin särart.
Ed.art säljer verk i upplaga, men inga reproduktioner. Finns det förståelse för grafikens särart?
– Där finns det jättemycket kvar att göra! Det finns så många tekniska begrepp som alla slänger sig med att det är svårt för gemene man att bena ut vad som är vad. De flesta vill ju bara ha en fin bild på väggen. Vi jobbar med kurser och föreläsningar och innehåll på sociala medier för att få ut kunskapen om vad grafik är, och där tror jag att vi i alla fall gjort en liten insats, men vi kämpar på.
Är nummer ett i en upplaga bättre än nummer 100?
– För det mesta är inte bladen tryckta i den ordning de är numrerade, det kanske är det sista bladet som ligger överst i högen när man ska numrera, därför kan man inte säga att 2/100 är bättre än 99/100. Men det kan vara så att konstnären väljer ut ett extra fint exemplar att vara just etta, så där kan det finnas ett korn av sanning.
– När det gäller handtryckta blad som etsningar och framförallt torrnål så kan det hända att man numrerar bladen i den ordning man trycker dem, eftersom man kanske trycker upplagan vartefter den säljer. Där kan graderna i plåten plattas till, vilket kan göra att trycken i upplagan skiljer sig något åt. Med det inte sagt att det ena är bättre än det andra!
– Men den största skillnaden, om man tänker på värde på andrahandsmarknaden, är nog att marknaden tror att det är skillnad på verk tidigt eller sent i upplagan, och därför kan det finnas en skillnad i pris bara på grund av det.
Intervju: Anna Hesselbom
Foto: Sofie Blumenthal
Foto, konstnären: Privat Foto, verk: ISSUES
Ett kroppsligt tillstånd
Hej Militza Monteverde Burrau, vars verk The Pollinators’ House (V) köpts till lotteriet 2023.
Berätta om verket vi köpt in till lotteriet, The Pollinators’ House (V) och om installationen som var en del av på ISSUES: huset och väggfärgen
– Verket The Pollinators’ House var en del av min utställning Liquid Garden. I Liquid Garden ville jag porträttera tiden som nybliven förälder och ett kroppsligt tillstånd översköljt av tårar, svett, saliv och mjölk. En trädgård av vätskor helt enkelt. På galleriet visade jag nio munblåsta glasskulpturer formade till överdimensionerade droppar i olika storlekar och variationer. Verken presenterades dinglandes på en rad över tre väggar som målades i en kulör som skulle efterlikna min egen hud, för att signalera det vätskeliknande skulpturernas koppling till kroppen. Som en salivsträng som långsamt glider ner längs kroppen.
– I mitten av utställningsrummet fanns också en träkonstruktion, The Pollinators’ House. The Pollinators’ House är både en måleriserie, men också en träinstallation som anspelar på bygggrunden till ett hus. Hemmet där allt utspelas. Vissa rum har väggar, som också fungerar som målningar där det flytande kaoset fortsätter. De intakta dropparna, som rullat iväg i det tomma landskapet blir ett uttryck för en annan dimension av vardagen.
Och hur var det att arbeta med glas?
– Jag har aldrig tidigare jobbat med glas, så jag är fortfarande väldigt nykär i materialet. Tyvärr fick jag aldrig själv bearbeta materialet i glashyttan, utan det gjordes av professionella glaskonstnärer i Gustavsberg. Jag stod mest som en neurotisk dirigent som sa åt glasblåsarna vad de skulle göra.
Hur har din konstnärliga resa sett ut sedan du slutade konsthögskolan?
– Det har flutit på ganska bra. Efter Mejan var det många konstnärer som drevs av att skapa egna sammanhang och plattformar för att visa sin konst och de lät mig följa med på tåget. Efter det har det bara långsamt rullat på.
Vilka är dina konstnärliga förebilder?
– Johanna Gustafsson Fürst, Lenke Rothman och Elisabeth Frieberg.
Vilket är ditt första minne av konst?
– Mitt första minne av konst är en målerikurs som min farfar anmälde mig till utan mitt samtycke. Det var jag, 10 år, och massa pensionärer. Min farfar hade sett i stjärnorna att jag skulle bli konstnär. Shout out till honom!
Intervju: Sara Walker
Militza Monteverde Burrau
The Pollinators’ House (V), 2023
Olja på linne
40 x 29,5 cm
Foto, konstnären: Frida Vega Salomonsson. Foto, verk: Björn Strömfeldt
Tolka antiken
Hej Göran Kling, vars verk Roman Coinage, 2023 vi har köpt till lotteriet 2023
Berätta om vinstverket Roman coinage och de andra verken i samma serie
– Jag har länge haft en fascination för antika mynt. Jag brukar alltid leta rätt på dem när jag är på historiska museum. Jag gillar särskilt dom som är mycket slitna och nednötta så man nästan måste gissa vad dom föreställer. Ofta har mynt porträtt i profil av män med vågigt hår men ibland är det andra bilder och symboler också. Ibland scener ur myter och hjältesagor, dem gillar jag mest. Jag tycker det är spännande att tänka på varför de valt just den bilden eller symbolen, vem som har gjort bilden och om det tog lång eller kort tid att tillverka. Många romerska mynt är ganska slarvigt slagna. Ganska ofta är bilden sned eller avklippt. Serien Roman Coinage innehåller sju stycken keramiska reliefer med motiv fritt tolkade från antika mynt. De har en tjock svart, blank glasyr som rundar av formerna lite på samma sätt som mynten är slitna. Den blanka monokroma ytan gör att man måste röra huvudet fram och tillbaka för att kunna se bilden.
Du är kanske mest känd som smyckeskonstnär. Hur har din konstnärliga resa sett ut? Hur ser arbetet i ateljén ut?
– Jag har jobbat med smycken på olika sätt de senaste 25 åren. Först som guldsmed och senare med mode och konst. Jag har en hatkärlek till smycken kanske man kan säga. Jag tycker fortfarande att det är intressant att göra smycken men det är också väldigt frustrerande. Skalan är väldigt liten och metall kan vara ett ganska krävande material. De senaste åren har jag börjat jobba i större skala vid sidan av smyckena. Jag gör reliefer på samma sätt som jag jobbar med smycken fast i keramik och brons. Det är intressant att få vara ”nybörjare” igen och förstå hur nya material fungerar. Jag har alltid jobbat med bilder men förändring i skala och material gör att bilderna också får nya uttryck och innebörd. Nu jobbar jag med en serie keramiska verk som ska ställas ut i vår. De är även i färg vilket är ett helt nytt universum för mig.
Vilka är dina konstnärliga förebilder?
– Det ändrar sig ganska mycket men de senaste åren har jag varit mycket på museum runt om i Europa och tittat på renässansmåleri. Jag är väldigt svag för svulstiga bibelhistorier. Caravaggio kanske gör det bäst. Men jag ser mycket samtida konst också såklart. Tilda Lovells skulpturer på Bonniers tycker jag var otroliga!
Vilket är ditt första minne av konst?
– Jag är uppvuxen i Fruängen och i centrum där finns det en stor bronsskulptur med två kubistiska kroppar. Jag kommer ihåg att jag var fascinerad över hur motbjudande jag tyckte den var. Jag skulle säkert gilla den idag men då var den verkligen obegripligt konstig. Alla dom där 50-tals förorterna har ju massa svart-bruna bronsskulpturer som kändes väldigt omoderna på 80-talet men nu är dom nog rätt fina igen.
Intervju: Sara Walker
Göran Kling
Roman Coinage, 2023
Glaserad stengodslera, sterling silver
18 cm (diameter)
Stormningen av Citadellet II, 1990. Foto, screentryck. 41 x 65 cm
Motsatta principer
Hej Maya Eizin Öijer, vars verk Stormningen Av Citadellet II är inköpt till årets konstlotteri.
Berätta om verket som vi köpt!
År 1990 uförde jag en serie verk som fick samlingsnamnet Fragonard-sviten. Detta verk heter Stormningen Av Citadellet II. Jag hade besökt The Frick Collection på 1 East 70th Street i New York och där blivit intresserad av fyra stora målningar, The Progress of Love, av den franske konstnären Jean-Honoré Fragonard (1732-1806).
The Progress of Love beställdes av den franska kurtisanen Madame du Barry som senare giljotinerades under den franska revolutionen. Målningarnas oskuldsfulla lekfullhet stod i skarp kontrast till det blodbad som sedan följde. De färggranna rokokomålningarna i rosa och turkos tycktes mig likna mina barndoms bokmärken. Jag överförde målningarna till svartvita foton som jag sedan bemålade med svart tusch. Just detta verk är ett svartvitt fotografi med gul botten.
Hur ser du på ditt tuschtillägg, är det ett slags sabotage?
Ja, det är det! Sara Walker, verksamhetschef på SAK, beskrev tuschtillägget träffande som sabotage vid ett besök på min ateljé på Nytorget i Stockholm. Ett grundläggande tema i min konstnärliga verksamhet har varit dualismen, ett universum där två motsatta grundprinciper möts och existerar sida vid sida.
Fragonards romantiska målning med de vackra färgerna har bytts ut mot en chiaroscuro-bild ur en film noir-sekvens.
Intervju: Anna Hesselbom
Foto: Bruno K. Öijer
Betraktelse – John Peter Nilsson om Maya Eizin Öijer
Sanningen är bedräglig
Första gången jag såg Maya Eizin Öijers (f. 1946) verk var i början av 1980-talet. Det var något helt annat än det som dominerade den svenska konstscenen då. Färgerna och de måleriska gesterna brände hål i mina ögon. Serien hette ”Pleasure and pain” och framstod som ett kontrollerat ursinne.
Serien var inspirerad från en vistelse i Japan. Expressiva gester stod i dramatisk kontrast mot skarpa abstrakta former. Dualiteten utvecklade hon i ”Country of love”, som var silkscreens på japanskt washipapper med bilder på konstfärdigt bundna nakna kvinnor. Och just tron på två motsatta principer, tankar eller idéer har sedan dess präglat hennes konstnärskap.
Allt efter hand utvecklar hon ett collage-liknande tillvägagångsätt. Förlagorna kan komma från varstans, ofta måleriskt eller gestuellt bearbetade. Resultatet skapar en mystisk och drömsk atmosfär i verken. Förlagorna är omsorgsfullt valda på grund av deras symboliska innebörd, ofta en associationsrik sådan, som på ett eller annat vis står i dualistisk kontrast mot varandra.
Inte sällan är det associationer som leder till mitt undermedvetnas förmåga att lösa upp till synes omöjliga motsatser – eller åtminstone lära mig att leva med dem på ett likvärdigt sätt.
Hennes sätt att tillägna sig andra bilder, och i sättet hon använder dem, har gjort henne till en inflytelserik konstnär som alltsedan 1980-talet i överförd mening också tolkat det postmoderna tillståndet i vårt samhälle. Tillvägagångssättet att appropriera ur historien, såväl ur populär- som finkulturen, är numera en vedertagen konstnärlig praktik. Och kan jag i vardagen enkelt urskilja vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, äkta eller oäkta, nu eller då…?
Sanningen är bedräglig. Maya Eizin Öijers konstnärskap skärper min förmåga att erkänna och acceptera många olika perspektiv och sanningar. Det leder till en öppenhet för mångfald och mångstämmighet i samhället.
