© Sveriges Allmänna Konstförening
#3 2022  –  Om fotografi

SAK MAG

  SAK Edition    Trinidad Carrillo    Louise Wolthers    Jakob Ojanen    Petter Rhodiner    Birgitta Burling    Hesslans Historia    Årets konstlotteri

Inledning

Hej kära medlemmar! Och ni som inte är medlemmar (än)

  När jag hade det stora nöjet att vikariera som curator på Hasselbladstiftelsen 2018-2019 fick jag dyka in i en stor värld. Jag hade arbetat med fotografer och fotografi tidigare på gallerier och då jag skrivit texter men detta var något helt annat. Jag fick tänka på fotografi och försöka formulera för mig själv vad detta medium är och kan vara. Det finns en enorm spännvidd där ett fotografi kan vara bevismaterial, dokumentation, något som sägs avbilda verkligheten och samtidigt kunna vara helt fritt, manipulerat, iscensatt, fult och vackert. Jag minns att den japanska fotografen Daido Moriyama som fick Hasselbladpriset 2019 talade om hur hans sätt att se på foto var tätt sammanlänkat med en idé om att konst ska kunna vara tillgänglig och fri. Han sa att han bara blir glad om han ser att någon använt hans verk på en kaffekopp eller skateboard.

Sveriges Allmänna Konstförening har inte alltid premierat fotografi i våra konstlotterier eller samarbeten. Fokus låg på måleri, skulptur och grafik. Grafiken ligger ju och liksom nosar på det fotografiska men renodlade fotoverk har jag inte hittat i våra äldre listor och tidigt ansågs ju heller inte fotografier vara ”riktiga” konstverk. Ett fint tidigare fotografiskt samarbete var att Tova Mozards bok Ghost Light gavs ut som årsbok 2013. Vid samtal med medlemmar sedan jag tillträdde som chef för SAK har intresset för fotografi kommit upp och vi vill försöka arbeta mer med fotografer.

Vi är väldigt glada över att kunna presentera Trinidad Carrillos fotografi The Last Morning som SAK Edition #2. Det är en bild som råkade bli den allra sista bilden Carrillos kamera kunde ta innan kameran blev obrukbar. En bild av en plats som nästan är upplöst.

I detta nummer av SAK MAG har vi också talat med Louise Wolthers, curator och forskare vid Hasselbladstiftelsen om hennes syn på fotografi. Vi vill i detta nummer av SAK MAG också låta er stifta bekantskap med några av de konstnärer vi köpt verk av till lotteriet, Birgitta Burling, Jakob Ojanen och Petter Rhodiner. Dessutom har Anna Hesselbom skrivit om fotografen Eva Klasson vars fotografi från 1970-talet vi också köpt in.

Sara Walker & Anna Hesselbom

Sara Walker
Verksamhetschef och intendent
  [email protected]

Anna Hesselbom 
Kommunikatör och samordnare
  [email protected]

Sak Edition #2 2022

Trinidad Carrillo

The Last Morning, 2019-2022

Upplaga: 27 + 1 AP
Storlek på bild: 26 x 27 cm
Storlek på yta: 31 x 32 cm
Fine Art print på Hahnemühler Photo Rag Ultra Smooth
Pris: 3 500 kr

   Release 16 september kl 12:00. Beställ genom att mejla [email protected]

Intervju – Trinidad Carrillo

Jag anser att vi är naturen

  Hej Trinidad Carrillo, berätta om bilden som tagits fram till SAK edition

– Bilden tog jag i gryningen, strax innan jag lämnade Mexiko som jag besökte för första gången. Jag har dragits dit länge, sökt vistelsestipendium förr men lyckades nu äntligen ta mig dit på egen hand för att etablera en första fysisk kontakt. Det blev också den sista bilden jag tog just med den kameran som valde att ta sitt sista andetag där och då. Så första bilden på sista dagen och sista bilden med den kameran någonsin. För mig bidrar det med fler djup i det symboliska kring den bilden och allt som skedde på den resan: att titta ut på sjön, tänka på allt som hänt och vilja på ett litet sätt bevara något.

Hur ser din konstnärliga bakgrund ut? När påbörjade du resan till att
bli konstnär?

– Jag föddes precis så här: skapande och med ett behov av uttryck. Kanske var det min röriga okonventionella barndom, kanske var det genetiskt? Det hette att jag hade mycket fantasi och mycket att säga och alla var inte så glada i det, men de flesta. Mina föräldrar gjorde inte direkt något för att dämpa det heller: mina bästa minnen är allt de uttryckte som verkligt men som var påhitt: som att bilen flög när vi åkte över bergen till stranden. Jag har försökt ta vara på varenda chans till att göra samma med mina barn. Sedan började jag på bildinriktade kurser utanför skolan när jag var 13 och avslutade min master i fotografi 2006 i Göteborg. När jag var 13 hittade jag till fotografi som ett sätt att få fram bevismaterial på tomtar och troll.

Vad har du för relation till naturen?

– Jag anser att vi är naturen. Vi är lika mycket planet som jorden och allt på den och under den. Jag skulle aldrig sätta mig på varken Aniara eller Elon Musk’s resa till Mars. Det vore lika tokigt som att ha en Out of Body-experience i sömnen och inte komma tillbaka. Planeten Jorden är min största kroppsdel.

Vilka konstnärliga förebilder har du?

– Gudinnan. Naturen själv och våra förmågor och visioner. Alla som vågar dela med sig av något som berör och som gör det värt att vakna på morgonen, som inspirerar. Att namndroppa människor i denna era av bild- och informationsöverflöd är för mig omöjligt och kanske också något rebelliskt mot individualismen: vi gör detta tillsammans.

En tematik med verk som porträtterar det magiska, gränser mellan dröm
och verklighet finns i ditt konstnärskap, berätta om det.

– Häromdagen läste jag någon som skrev en jämförelse mellan det vackra i kulturen som sker ”liksom genom magi men det är faktiskt en massa arbete bakom” och min tanke var att det aldrig varit en motsättning: det ligger oerhört mycket arbete bakom allt det som är magi/magiskt.
Magi är både det centrala i skapandet, det som ligger bakom och det du upplever. Det som sätter igång saker, skeenden, känslor, liv. Det är absolut superhemligt. Att ge en enkel förklaring är omöjligt. Att tro att man har en förklaring är oheligt. Och det är väl just därför att det är så mycket som jag ständigt hittar nya trådar att trassla in mig i.

– I mitt arbete har jag seglat i det magiska både i drömmandet och i levandet samt det kulturella och historiska. Också av en övertygelse och reaktion att det mänskliga/Jordiska är så bortom kapitalismen och allt som hör till det paketet. Jag växte ju upp under 80-talet där de vuxnas röster talade om hur kapitalismen var enda vägen och trots att jag var barn så skar det sig i mig. Tänk om jag hade kunnat formulera att det bara är den mänskliga fantasin som sätter gränserna för vad vägen kan bli!

– Min direkta erfarenhet av det magiska sker ibland när jag komponerar eller framför ett stycke musik eller när jag skriver en text där vartenda ord känns väsentligt för att trollformeln ska fungera. Den där känslan direkt efter ”hur fan gick det där till? Vem gjorde detta genom mig?”. Jag har alltid tänkt på musik som magisk men upplevde det än mer konkret själv första gången en shaman sjöng för mig. Just de jobbar väldigt konkret med en treenighet bestående av musik, växter och drömmar: och allt kommer från Jorden och Universum – inga konstigheter. Och det är, inte helt slumpmässigt, just där jag själv har rört mig.
Ibland när det magiska infinner sig, när det liksom känns i luften, och jag har tillgång till kameran kan jag bli inspirerad till att försöka fånga det i bild. Då är just den analoga kameran rätt verktyg (inte det digitala!) för att den ger utrymme för det utanför min kontroll: om jag lyckades får jag reda på långt senare. Även om jag planerar en fotosession så är det roligare för mig om den mer liknar en seans.

  Just nu visas verk av Trinidad Carrillo på Teatergrillen i Stockholm, utställningen visas fram till 19 november. Där kan man också se SAK Edition-verket, The Last Morning. Mer info här.

Intervju: Sara Walker

FOTO: Katja Ragnstam

Intervju – Louise Wolthers

Nanna Debois Buhl, Moon Memory # 2, 2018, fotogravyrtryck

FOTO: Cecilia Sandblom

olika lekar med verklighet och föreställning

  Hej Louise Wolthers, forskningsledare och curator vid Hasselbladstiftelsen. 

Hur blev det fotografi som fångade ditt intresse och blev grundläggande i ditt yrke?

– Sedan jag var barn har jag varit attraherad av fotografi i alla dess format och uttryck – som konst, reklam, porträtt, privata fotografier etc. En orsak är nog fotografiets många olika lekar med verklighet och föreställning; förtid, nutid och evighet; det konkreta, det flyktiga och andra värden. När jag började plugga konsthistoria (i mitten av 90-talet) sökte jag ständigt upp det fotografiska – både som material (fotokonst eller arkivbaserat konst) och som synssätt (som till exempel något prefotografiskt i målarkonsten). Då var fotografi (och samtidskonst i övrigt) nästan osynligt i undervisningen, så det var en uppenbarelse då det erbjöds en kurs i fotografins historia. Kursen var anordnad av en doktorand som gjorde nyläsningar av Henry Fox Talbot utifrån digitalt fotografi (han heter Lars Kiel Bertelsen och hans bok Fotografiets grå mytologi (2000) är nu en milstolpe i dansk fotografiforskning som jag fortfarande varmt rekommenderar). Sedan dess var jag ”hooked” på både det historiska och samtidiga fotografiet – jag skrev magisteruppsats om fotografi, var i många år involverad i nordens äldsta fotogalleri (Image i Århus), gjorde sedan praktik på det nationella fotomuseum och fotosamlingen i Köpenhamn (del av det Kungliga biblioteket), och skrev doktorsavhandling (som delvis var praktiskt baserad på arkiv- och utställningsarbete) om fotografi och historieskrivning. Även mina frilans-curatoriella projekt (som Lost and Found: Queerying the Archive) och mitt efterföljande postdoc. – projekt om historieberättande i samtidskonsten (på Statens Museum for Kunst) var präglat av fotografiska tankesätt och metoder (framför allt kring dokumentation, representation och tidsligheter) även om de inte specifikt handlade om fotografi. Då jag lite av en slump hörde om den lediga tjänsten som forskare och curator vid Hasselbladstiftelsen i Göteborg blev detta en annan stor uppenbarelse i mitt yrkesliv. Fotografiets rum är oändligt och att få lov att dyka ner i så många aspekter av mediet är en ständig utmaning och lycka.

Vilket verk i Hasselbladstiftelsens samling vill du belysa?

– Det finns självklart många fotografier i vår samling som jag skattar väldigt högt men idag har jag valt ett fotogravyrtryck av Nanna Debois Buhl från serien Moon Memory (2018). Det är baserat på prototypen för datorminnesplattan ”core rope memory” utvecklat av mjukvaruingenjören Margaret Hamilton till Apollo 11-as flygdatorprogram, och är en del av ett större konstnärligt forskningsprojekt om vävar och digital teknik. Jag gillar Nannas på en gång nördiga och poetiska sätt att fördjupa sig i ofta förbisedda vetenskapshistoriska personer, händelser, hantverk eller relationer och lyfta fram dessa med både stora medieteknologiska kunskaper och fin känsla för fotografins magi.

– På grupputställningen Moonlight (Hasselblad Center 2019) visade vi 4 fotogravyrtryck (varav vi köpte in 3 till samlingen) och ett fotomontage ur serien Moon Memory.

Intervju: Sara Walker

  Nanna Debois Buhls (f. 1975, bor och arbetar i Köpenhamn, Danmark) tvärvetenskapliga konstnärliga praktik omfattar en mängd fotografiska tekniker, video, bokskapande, installation och offentliga uppdrag. Hennes närläsningar av djur, växter, föremål och meteorologiska fenomen visar kopplingar över tid och rum, mellan vetenskapliga och estetiska perspektiv. nannadeboisbuhl.net

  Louise Wolthers är fil.dr. i konsthistoria (Köpenhamns Universitet) och sedan 2012 forskningsledare och curator vid Hasselbladstiftelsen. Hon forskar om fotografiets teori, historia och samtida praktiker med övervakning som en av hennes huvudintressen. Hon leder och deltar i interdisciplinära forskningsprojekt, ofta i samarbete med Göteborgs Universitet. Hon gör forskningsbaserade utställningar och publicerar regelbundet i vetenskapliga verk och tidskriften.

Intervju – Petter Rhodiner

TILLSTÅND AV UPPLÖSNING

  Hej Petter Rhodiner, vars verk Purple Haze vi köpt in till årets konstlotteriet!

Berätta lite om verket!
– Under de senaste åren har pelaren varit central i min praktik. Som arkitektoniskt element, som en symbol för makt, men också som en bas för ett utforskande av form och färg. Pelarna har allteftersom frigjorts från oket av funktion och istället tillåtits bara vara. Verket Purple Haze är en tidig iteration där pelaren fortfarande behåller sin traditionella upprätta hållning men befinner sig i ett tillstånd av upplösning.

Titel: Purple Haze
Material: Gips, Plexiglas, konstruktionslim

Intervju: Anna Hesselbom

FOTO: Petter Rhodiner

Intervju – Jakob Ojanen

EN INTUITIV RÖRELSE

  Hej Jakob Ojanen, vars verk Utan titel, 2019 vi köpt in till årets konstlotteri.

Vill du berätta något om verket?
– Det är ett verk som ingår i en liten grupp målningar jag gjorde ungefär samtidigt. Där den gemensamma nämnaren är kontrastverkan mellan rött och blått och där tillvägagångssättet är en intuitiv rörelse med handen och penseln. Det är målade vått i vått så penseldragen tvättar bort de tidigare spåren lika mycket som den lägger till nya. Detta skapar en djupverkan och en illusion av en tredimensionell struktur som fascinerar mig.

Hur ser din arbetsprocess? Vad inspirerar dig i ditt arbete?
–Jag är lite av en periodare på det sätt att jag kan vara väldigt fokuserad på en teknik, material eller ett specifikt redskap under en koncentrerad tid som jag sen använder mig av. Och då blir det gärna målningar i löst sammanhängande serier.

– Det som jag mest går igång på är det vardagliga och förbisedda. Det som är kvarglömt eller övergivet som förmedlar en känsla av förgänglighet. I måleriet är det den flyktiga känslan av något kan samtidigt vara lika mycket skapat och uppbyggt som raserat och utsuddat som jag söker. Det är en evighet och ett ögonblick samtidigt.

Vad har du på gång härnäst? Vill du berätta lite om ditt utsmyckningsuppdrag Rörelser i Västerås?
– Nu till skolstarten så invigdes Irstaskolan där jag gjort ett tvådelat gestaltningsuppdrag som består av en utvändig entré och en invändig fondvägg. Entrén till högstadiet är en vägg ca 11 meter lång och 4 meter hög med handmålade klinkersplattor i fyra kulörer. Det är ett sicksack mönster som går från golv till tak och vart ganska monumental i sitt uttryck. Men själva utförandet är med en väldigt liten pensel så det finns en lek med skala där som var intressant att jobba med. Inomhus är det åtta sprutlackerade och figurskurna plåtar som hänger omlott mot varandra och skapar som ett kluster av moln. Det har också sicksack formen som grund men är mycket mer runda och mjuka i formen. Båda två konstverken binds ihop av en liknade färgskala och med den gemensamma titeln Rörelser.

– Det har varit väldigt roligt att jobba med detta och det är det största offentliga konstverket jag gjort. Framåt jobbar jag med ett ytterligare gestaltningsuppdrag som ska stå klart nästa vår i Haninge på. Det är till Vega skola som kommer bli ett allaktivitetshus med bibliotek, idrottshall och kulturskolan.

Om verket
Jakob Ojanen
Utan titel, 2019
Akryl på duk
60 x 40 cm

Intervju: Anna Hesselbom

Utan titel, 2019. FOTO: konstnären

Intervju – Birgitta Burling

inlindade minnen

FOTO: Giulia Cairone

FOTO: SAK

  Hej Birgitta Burling.

Berätta om din konstnärliga bakgrund?

– Att växa upp i Morjärv, en by vid Kalix älv i Norrbotten, på 50-talet, med längtan att forma något, att uttrycka sig, så fanns älvens, naturens, skogens material. Dessa organiska element omformades och blev till bygge både av stora installationer och små representativa objekt.

– Under mina universitetsstudier insåg jag att den akademiska världen inte hade det jag sökte. Det lilla fröet av konstnärlig gestaltning under min uppväxt hade börjat gro så jag sökte istället en konstnärlig grundutbildning på en förberedande konstskola. Och sökte sedermera till Mejan där jag utbildade mig i måleri. Den konstnärliga utvecklingen är pågående, aldrig klar. I mitt interdisciplinära forskningsprojekt ”Haptiska blickar” genom Vetenskapsrådet kunde viktiga idémässiga och teoretiska texter och kontakt med andra konstnärliga fält öka mina kunskaper.

–En minst lika betydelsefull konstnärlig skolning kommer från resandet. Jag är en notorisk resenär, kanske en reminiscens från att den största lyxen jag hade som barn var gratis resor med järnväg. Min tornedalska far var järnvägare. I Indien, Egypten, Kina, Frankrike, Tyskland har jag haft möjlighet att både jobba och ställa ut.

Berätta om verket som ingår i SAK:s lotteri

– I ett försök att omdefiniera vad måleri var för mig började jag i slutet av 1990-talet att försöka göra textila former för att flytta abstrakta figurationer ut ur mina målningar in till det konkreta rummet. Utan att lyckas. När jag 2004 bjöds in till en utställning på Östasiatiska museet tipsade mig kuratorn för utställningen Carol Jinghua Lu om porslinsstaden Jingdezhen i Kina. Jag har sen dess återvänt vartannat år till mingstaden. Den här arbetsmetoden har i sin tur lett mig vidare att arbeta på förhållandet mellan måleri och skulptur. Det har mynnat ut i större skulpturala verk bland annat till innergården på Nya Karolinska i Solna, där skulpturen genom sin organiska och speglande högpolerade yta målas, för att målas om och målas om efter skiftande ljus och yttre händelser.

– Verket, Knyte – lindad (glaserad porslinslera, 2011), är en form med den mjukhet som oljefärgen har i måleriet med spår av rörelser och verktyg. Målningen, ”jag har lämnat Mark, inne trädgården möter jag Lucio” som knytet relaterar till finns på Eskilstunas Konstmuseum. I Knyte – lindad har det textila materialet doppats i porslinsleran som bibehåller kvalitén hos något som formats mjukt och därefter härdats genom att brännas i hög temperatur. Textilen brinner bort och porslinsleran blir kvar.
Innehållet i knytet avslöjas endast genom sin form, yta och metalliska glasyr. Föreställningen om dess innehåll skiftar med varje mottagares egna inlindade minnen, kropp och sinnen.

Vilka konstnärer (eller andra) har du haft med dig på vägen?

– Ovärderliga var Lena Cronqvist och Enno Hallek. Båda var mina professorer på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Lena kom med poeterna och Enno med färgen, den personliga berättelsen och samhällsengagemanget. Konstnären Curt Asker hade jag mött några år tidigare och studerat måleri för. Av honom fick jag mod att fortsätta måla.

– Idoler? Cy Twombly, Lynda Benglis, Lucio Fontana, Franz West, Mark Rothko är mina eviga källor och inspiration.

Om verket:

Knyte – lindad
Glaserad porslinslera

Intervju: Sara Walker
Hesslans Historia

DET SISTA SJÄLVPORTRÄTTET

  År 2007 firade SAK 175-årsjubileum och man satsade på hela sex multiplar, där en del var till lotteriet och en del till försäljning. En av editionskonstnärerna var Annika von Hausswolff, som valde att göra 400 unika verk, lika många polaroidbilder med titeln Det sista självporträttet. Konstnären står själv naken med en motorsåg i ena handen och trådutlösaren i andra.

Hon intresserade sig här för det analoga fotografiet eventuella försvinnande. Polaroidfilm slutade tillverkas 2008, och detta var en viktig del i von Hausswolffs och många andra fotografers skapandeprocess, ett slags skissmöjlighet där man kunde testa sin idé och arrangemang i ett snabbt format.

Sedan dess har hennes arbete bland  annat kretsat kring just det analoga fotografiets förutsättningar och dess verktyg.

Annika von Hausswolff
Det sista självporträttet, 2007
400 unika och signerade polaroidfoton
13 x 11 cm

Text: Anna Hesselbom

FOTO: Bukowskis Auktioner

Årets lotteri

Den tredje vinkeln

  I årets konstlotteri vinner en lycklig medlem ett foto ur Eva Klassons serie Le Troisième Angle (Den tredje vinkeln) från 1970-talets mitt.

Fotoserien blev hennes genombrott och visades på Centre George Pompiou i Paris, i Europa och i USA och gavs ut i en artist book.

Serien var banbrytande i en tid då den dokumentära traditionen var rådande. Den tredje vinkeln som åsyftas är kamerans egen. Klasson riktade kamerans mekaniska öga mot den egna kroppen utan att själv titta i sökare. Kameran är inte en förlängning av fotografen och kunde därmed inte styra komposition, ljus och skärpa utan fokus låg på det som skedde framför kameran.

Det är Klassons egen kropp som är utgångspunkt för denna konstnärliga undersökning. Kameran går så nära att det kan vara svårt att urskilja vilken kroppsdel som avbildas, vissa av bilderna framstår som gåtfulla abstraktioner.

”Jag ville gå närmare in på kroppen och jag kom på att jag kunde göra det genom att använda mina mellanringar och min blixt. Då blev det en förstoringseffekt och ett väldigt starkt ljus, som gör att skärpedjupet blir väldigt stort. Koncentrera mig framför kameran i stället för bakom den. Vända den mot mig själv. Och sedan in i mörkrummet i badrummet i lägenheten där i Paris … och wow! Så nära och så otroligt detaljerat.”
Eva Klasson om Le Troisieme angle i en intervju i tidningen VI i juli 2022

Eva Klasson lämnade det yrkesmässiga fotograferandet 1979 och är i dag boende i Uganda. Hennes verk återupptäcktes på 2000-talet och har visats på konsthallar och museer runtom i Sverige, nu senast på Galleri Thomas Wallner i Simrishamn, där vi fann verket till konstlotteriet.

Om verket
Eva Klasson
ur Le Troisième Angle
Fotografi
57 x 42 cm

Text: Anna Hesselbom

FOTO: Eva Klasson

Postadress:
Sveriges Allmänna Konstförening
Jakobsgatan 27 c
111 52 Stockholm

Besöksadress:
Konstakademien
Våning 3
Ingång Jakobsgatan 27C
111 52 Stockholm
Öppet enl. ö.k.

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google