SAK MAG

  Hej Trinidad Carrillo, berätta om bilden som tagits fram till SAK edition

– Bilden tog jag i gryningen, strax innan jag lämnade Mexiko som jag besökte för första gången. Jag har dragits dit länge, sökt vistelsestipendium förr men lyckades nu äntligen ta mig dit på egen hand för att etablera en första fysisk kontakt. Det blev också den sista bilden jag tog just med den kameran som valde att ta sitt sista andetag där och då. Så första bilden på sista dagen och sista bilden med den kameran någonsin. För mig bidrar det med fler djup i det symboliska kring den bilden och allt som skedde på den resan: att titta ut på sjön, tänka på allt som hänt och vilja på ett litet sätt bevara något.

Hur ser din konstnärliga bakgrund ut? När påbörjade du resan till att
bli konstnär?

– Jag föddes precis så här: skapande och med ett behov av uttryck. Kanske var det min röriga okonventionella barndom, kanske var det genetiskt? Det hette att jag hade mycket fantasi och mycket att säga och alla var inte så glada i det, men de flesta. Mina föräldrar gjorde inte direkt något för att dämpa det heller: mina bästa minnen är allt de uttryckte som verkligt men som var påhitt: som att bilen flög när vi åkte över bergen till stranden. Jag har försökt ta vara på varenda chans till att göra samma med mina barn. Sedan började jag på bildinriktade kurser utanför skolan när jag var 13 och avslutade min master i fotografi 2006 i Göteborg. När jag var 13 hittade jag till fotografi som ett sätt att få fram bevismaterial på tomtar och troll.

Vad har du för relation till naturen?

– Jag anser att vi är naturen. Vi är lika mycket planet som jorden och allt på den och under den. Jag skulle aldrig sätta mig på varken Aniara eller Elon Musk’s resa till Mars. Det vore lika tokigt som att ha en Out of Body-experience i sömnen och inte komma tillbaka. Planeten Jorden är min största kroppsdel.

Vilka konstnärliga förebilder har du?

– Gudinnan. Naturen själv och våra förmågor och visioner. Alla som vågar dela med sig av något som berör och som gör det värt att vakna på morgonen, som inspirerar. Att namndroppa människor i denna era av bild- och informationsöverflöd är för mig omöjligt och kanske också något rebelliskt mot individualismen: vi gör detta tillsammans.

En tematik med verk som porträtterar det magiska, gränser mellan dröm
och verklighet finns i ditt konstnärskap, berätta om det.

– Häromdagen läste jag någon som skrev en jämförelse mellan det vackra i kulturen som sker ”liksom genom magi men det är faktiskt en massa arbete bakom” och min tanke var att det aldrig varit en motsättning: det ligger oerhört mycket arbete bakom allt det som är magi/magiskt.
Magi är både det centrala i skapandet, det som ligger bakom och det du upplever. Det som sätter igång saker, skeenden, känslor, liv. Det är absolut superhemligt. Att ge en enkel förklaring är omöjligt. Att tro att man har en förklaring är oheligt. Och det är väl just därför att det är så mycket som jag ständigt hittar nya trådar att trassla in mig i.

– I mitt arbete har jag seglat i det magiska både i drömmandet och i levandet samt det kulturella och historiska. Också av en övertygelse och reaktion att det mänskliga/Jordiska är så bortom kapitalismen och allt som hör till det paketet. Jag växte ju upp under 80-talet där de vuxnas röster talade om hur kapitalismen var enda vägen och trots att jag var barn så skar det sig i mig. Tänk om jag hade kunnat formulera att det bara är den mänskliga fantasin som sätter gränserna för vad vägen kan bli!

– Min direkta erfarenhet av det magiska sker ibland när jag komponerar eller framför ett stycke musik eller när jag skriver en text där vartenda ord känns väsentligt för att trollformeln ska fungera. Den där känslan direkt efter ”hur fan gick det där till? Vem gjorde detta genom mig?”. Jag har alltid tänkt på musik som magisk men upplevde det än mer konkret själv första gången en shaman sjöng för mig. Just de jobbar väldigt konkret med en treenighet bestående av musik, växter och drömmar: och allt kommer från Jorden och Universum – inga konstigheter. Och det är, inte helt slumpmässigt, just där jag själv har rört mig.
Ibland när det magiska infinner sig, när det liksom känns i luften, och jag har tillgång till kameran kan jag bli inspirerad till att försöka fånga det i bild. Då är just den analoga kameran rätt verktyg (inte det digitala!) för att den ger utrymme för det utanför min kontroll: om jag lyckades får jag reda på långt senare. Även om jag planerar en fotosession så är det roligare för mig om den mer liknar en seans.