SAK MAG

Hur hamnade du här? Berätta lite om din bakgrund

– Hela jag? Jag kommer inte från en konstnärsfamilj och jag kände heller ingen som var konstnär. Jag trodde inte det var ett alternativ. Jag hade en vanlig utbildning, skulle plugga vidare och få ett jobb. Läste natur på gymnasiet, tänkte att jag kanske skulle läsa till ingenjör efteråt. Men av någon anledning sökte jag till en folkhögskola och då kom jag in lite i den här världen. Jag hade också bekanta i graffitivärlden, en värld jag också deltog i, som hade tagit sig in i den mer akademiska världen, de började också på folkhögskolor och vissa började på konsthögskolor.

Du ville börja måla?

– Jag vet inte riktigt, från första början var jag nog lite rädd för yrket, att det inte var något jag kunde livnära mig på, så jag tänkte då att jag skulle satsa på applicerad konst, applied art.  Men jag läste ändå konst på folkhögskola först, väldigt brett. Sen började jag studera möbelsnickeri, för att kunna få ett jobb. Och sen inredningsarkitektur på Konstfack, också för att kunna få ett yrke men redan där märkte jag att jag gick runt uppgifterna ganska mycket, för att hitta en roligare ingång till det, så om vi skulle göra ett bord så kanske jag gjorde ett bord av vatten. Som inte gick att använda som ett vanligt bord. Jag hade en väldigt schysst lärare, Åsa Konradsson, hon var tolerant med det. Hon lät mig och andra göra sånt som en inredningsarkitekt inte ska göra.

Hon kanske såg vem du faktiskt var?

– Ja, och sen läste jag på Royal College of Art. Där kom allting samman på något vis. Fortfarande applied arts, så där fanns möbelsnickeriet och rumsliga intresset och jag har ju på så vis snappat upp verktyg som varit praktiska för mig, jag vet hur man bygger saker, konstruerar saker. Det är relativt lätt att förverkliga saker i verkstaden för mig. Och inom arkitekturen lärde vi oss en del ritprogram, vilket jag har nytta av nu när jag ritar mina maskiner. Jag kan producera ritningar till någon som sedan kan tillverka maskinerna.

Hade du ändå under den tiden någon konstnärlig ledstjärna? Eller förebild.

– Jag tror inte det. Tidigt i denna resa var jag ju så fixerad vid att få ett riktigt arbete, att få en lön. Att tänka på konstnärer kom senare. Jag vet inte när det var men jag minns den stora Sterling Ruby-utställningen på Bonniers Konsthall, jag tyckte den var så mäktig, de stora textila verken på väggar och på golvet, det såg ut som att någon trampat på dem, de var så slitna och smutsiga. Jag såg också verk av Sheila Hicks efter jag hade konstruerat min trådvridningsmaskin, och hon arbetar också med trådar. Jag såg olika utställningar med henne och blev så tagen av dem. Förra vintern var vi i Chile, alltså i ett skede där jag nu är en del av konstvärlden, och har förstått den. I Chile var det en utställning på Museo Chileno de Arte Precolombino, det förkolombianska museet i Santiago, de har en stor samling artefakter från hela Sydamerika, framförallt Chile. Det var också en utställning med Sheila Hicks där, hon åkte till Chile 1957 och beskrev det som ”the beginning of a poem that never ended” och resan förändrade hennes liv och konstnärskap totalt. Hon har samlade inspiration där, bland annat till sina textila verk. Det var så fantastiskt att se hennes verk tillsammans med allt historiskt och många detaljer på de äldre artefakterna har hon sedan använt förstorat i sin egen konst.

När jag pratade med Eva Lange så pratade vi om att hon är skulptör och gör skulpturer, och att hon inte alls tycker om ordet objekt. Hur är din relation till dessa begrepp? Du som har en annan ingång till konsten?

– Ibland har jag gjort mer bruksföremål, något det går att sitta på eller så, men de senaste åren har jag undvikit det, det känns roligare och friare att inte ha en applikation. Men jag kan ändå tycka om att tänka att det är ett objekt, som i samband med SAK edition-verket, där jag varit intresserad av att det ska förpackas på ett spännande sätt, att det ska vara en upplevelse att öppna och ta fram verket och hålla i det och jag har därför tagit fram en härlig låda till verket, för att öka upplevelsen av det. Jag testade att placera prototypen i min bokhylla hemma, bland keramik och stenar. Och det är fint att tänka på var de ska hamna sen.

Det är intressant med begrepp, vi pratade också om produktfoto i samband med din edition

– Ja, och när jag sa det tänkte jag att det kanske låter lite töntigt men jag menade att när fotografen tar bilderna och försöker förstå vad det är och göra sin tolkning av det så kan personen få ta fram det produktlika i verket i dokumentation. En annan sak som jag tänkt på med denna edition är att jag kände att jag måste komma på något nytt, något som jag inte brukar göra. Och jag tror jag kommer utveckla detta framöver, självklart inte med samma form men jobba på det här sättet. Men varför skulle jag ta omvägen, att först göra ett keramiskt objekt, sedan scanna och 3D-printa och slipa och lacka men jag tänker att detta är en form av dokumentation, på samma sätt som en berättelse eller beskrivning, en film eller ett foto, så är 3D-printningen en dokumentation. Så på grund av processen med denna edition, inspirerad av det här så kommer jag jobba med denna teknik i min kommande utställning på Vandalorum, där kommer jag bearbeta 7 ton lera, i två veckor ska jag pressa ut leran. Det kan ju bli fler olika saker, vem vet, eller en enda helhet, och sen ska jag scanna av den. För den kommer ju inte gå att ta därifrån, så 3D-scanningen och eventuellt 3D-printen kommer bli dokumentationen och ett sätt att låta verket fortsätta leva. Och det är praktiskt, ett sätt att nästan vandra runt i den. På samma sätt som SAK editionen är en dokumentation av det keramiska som gjordes i min ateljé.