SAK MAG

  Hej Max Ockborn, vars verk Blek eld är inköpt till årets konstlotteri.

Berätta om din konstnärliga bakgrund?

– Jag tror att min bakgrund och min konstnärliga bakgrund är mer eller mindre samma sak. På bilder från mitt rum, eller i skogarna nära där vi bodde, ser det väldigt mycket ut som i min ateljé nu. Jag har mycket svårt att byta intressen, just konst som intresse och syftet med det, att det kunde vara mitt arbetsliv, jag visste inte att man kunde jobba med sådant. Det förstod jag nog ganska sent. Vissa saker uppdateras snabbare i minnesbanken antar jag. Jag trodde ända upp i tonåren att tonfiskar var väldigt små eftersom de kom i burkar, men fisken smakar lika gott nu som då. Mina mest långvariga intressen inom det konstnärliga är nog samlandet av pinnar, stenar och egentligen allt från naturen. Sorterandet av och optimerandet av arbetsplatsen, ett ständigt flyttande och kritiserande av sakers funktioner och förhållanden till varandra. Viljan till kommunikation med andra och hur man hanterar att ständigt misslyckas med densamma. Hur tiden fungerar har också varit ett intresse för mig länge. Så länge jag kan minnas så har jag testat att se vilka saker som verkar passa ihop med varandra och det är lätt att tolka som skulptur och därför blev det så.

Berätta om verket som ingår i SAK:s lotteri

– Verket som ingår i SAK:s lotteri heter ”Blek Eld”. Träet i verket var en gåva från Fullersta gård i Huddinge, jag fick den när jag ställde ut där. Den låg på deras tomt. Den står på en annan träskiva som är lackad med en typ av hammarlack (som på äldre symaskiner till exempel), som i sin tur står på en rund bit marmor. Jag har målat träbiten så att det ska se ut som att den brinner, men istället tror jag att det ser mer ut som att det är en eld som frusit. Bara stannat av helt, därför kallar jag den en blek eld, det och att den är ljus i färgen förutom en del rött och orange. Fenomenet med en eld, i och för sig i sten, som skulptur såg jag första gången i Italien i ett minnesmonument för stupade marockanska och franska soldater under andra världskriget. Med en eld i sten ville de visa för de stupade att det alltid skulle finnas en plats för dem att sitta och värma sig. Symbolen av en värmande eld skulle alltså sträcka sig över till dödsriket och de skulle se detta och kunna sätta sig där. Den som vinner den här bleka elden kan alltså både sig värma sig vid den men kanske också dela värmen med någon de saknar som gått bort.

Vilka konstnärer (eller andra) har du haft med dig på vägen? Vilka
är dina idoler?

– De vars arbete som jag tänker mycket på och som jag hämtar mycket inspiration från, ja, jag tror att det är otroligt många, men en liten bit där och liten bit där som ett pussel, som att hämta olika delar till ett collage. Den som jag har haft förmånen att jobba med och som jag lärt mig otroligt mycket av, som tyvärr gick bort förra året, är Jimmie Durham. Med Durhams arbete är det mer som att hans konstnärskap är en återkommande stor källa av information och ideér som jag kan lära mig mer av och försöka applicera som tankar i mitt arbete. Under den korta tiden jag fick jobba med honom under 2012-2013 så gav han mig gott om saker att tänka på, saker jag tänker på även nu och säkerligen långt framöver. På vägen har jag också sedan 2007 haft glädjen av att kunna prata med Gertrud Sandqvist om mitt arbete och om konst i stort. Det var en stor vändpunkt i livet för mig att få börja på Konsthögskolan i Malmö och jag har fått en aldrig sinande ström av saker att tänka på sedan dess tack vare Sandqvist. I övrigt tror jag mest det är alla medlemmar i min familj, på mammas och pappas sida men även Lenas (Bergendahl, min fästmö) familj som är en stor inspiration och ständiga bollplank.