territorier bortom människans domäner
Hej Richard Julin, konstnärlig ledare på konsthallen Accelerator
Berätta om Accelerators tillblivelse
– Accelerator är en del av Stockholms universitet. Konsthallen har som drivkraft att bidra till ett öppet och empatiskt samhälle. Utställningarna med internationell och svensk samtidskonst står i centrum för verksamheten. Vi har ett program vi kallar ”konst + forskning” där de konstnärer vi bjuder in som vill möter forskare som arbetar inom områden konstnären är intresserad av. Hittills har en del av mötena utvecklats till bland annat offentliga samtal, seminarier, nya konstverk och nya utställningar på andra platser efter oss. Det jag hittills beskrivit här är var Accelerator befinner sig just nu. Verksamheten utvecklas hela tiden och det börjar bli tydligt att ”experimenterande” står i centrum för det vi gör. Frågan här rör ju egentligen tillblivelsen. Vi befinner oss i tillblivelse och förhoppningsvis kommer vi fortsätta så. Men om vi backar så är själva fröet till att Accelerator finns utbildningen som nu heter ”International Master’s Program in Curating, including Art, Management and Law” som startade på Stockholms universitet 2003. Den utbildningen initierades av personer från Stockholms universitet: Margaretha Rossholm Lagerlöf från Stockholms universitets konstvetenskapliga institution, Pierre Guillet de Monthoux då på Stockholm universitets företagsekonomiska institution samt av David Neuman från Magasin III Museum for Contemporary Art och Bo Nilsson då chef för Liljevalchs konsthall. Efter att utbildningen tagit form föreslog Margaretha Rossholm Lagerlöf och David Neuman för universitetet att en konsthall vore ett intressant nästa steg för universitet att utveckla arbetet med kultur och konst. Rektor Astrid Söderberg Widding instiftade Accelerator 2015. Året därpå tog jag rollen som konstnärlig ledare för Accelerator. Uppdraget var initialt att arbeta fram ett utställningsprogram, samarbeta med arkitekterna 2BK och byggherren Akademiska Hus för att bygga konsthallen samt att bygga upp teamet som arbetar på Accelerator. För att göra en treårig uppbyggnadshistoria kort: utöver nämnda uppdrag så valde jag att arbeta fram hur Accelerator skulle gestaltas som verksamhet och plats med hjälp av fyra olika konstprojekt. Genom att testa saker tillsammans med konstnärer som Tony Oursler, Lundahl & Seitl, Janine Antoni och flera andra växte under dessa år ett team fram, konsthallen byggdes, vi skapade en grafisk identitet och så vidare. I september 2019 öppnade vi våra lokaler med en utställning av Tino Sehgal.
– Efter att vi öppnade fysiskt har en styrelse tillsatts som består av representanter för universitets fyra fakulteter samt från våra Founding Patrons, Familjen Robert Weils Stiftelse samt Magasin III Museum for Contemporary Art. Vår publik har sedan start främst bestått av kulturintresserade stockholmare och börjar långsamt även vidgas till att inkludera tillresande personer från olika ställen i Sverige och andra länder. Både studenter och de som arbetar på universitetet börjar också hitta hit, men det är mindre självklart än jag trodde från början. Anledningen till det, som jag uppfattar det efter att ha arbetet över 6 år på Stockholms universitet, är att det råder en kultur på universitetet att man ännu så länge inte gör annat än det som är ens utbildning här på plats. Campusområdet behöver utvecklas för att erbjuda mer upplevelser som stimulerar till möten över discipliner, tvärvetenskapligt. Verksamheter som inspirerar och berikar behövs det mer av och Accelerator är en plats som går i bräschen för en sån utveckling.
Hur tänker ni kring ert program?
– Sedan start står utställningar med samtida konst av hög kvalitet i centrum för verksamheten. Under den korta tid vi funnits har utställningarnas koppling till viktiga samtidsfrågor alltmer kommit i fokus. Naturligtvis är begreppet ”kvalitet” relativt och valet av samtidsfrågor att lyfta guidas av vilka konstnärer som valet står emellan för våra samarbeten. Som exempel kan jag nämna vår öppningsutställning hösten 2019 med Tino Sehgal och en ny version av verket this progress. Tinos konst har sin grund i tankar om hållbarhet som han översätter till immateriella verk han kallar ”konstruerade situationer”. Ungefär hälften av de sextio personer som delade på arbetet att skapa verket var forskare vid Stockholms universitet. Den andra hälften var barn mellan 8-11 år samt en grupp tonåringar. Nu senast har vi visat två verk: Loukia Alavanous Oedipus in Search of Colonus samt Leif Elggren och Carl Michael von Hausswolffs Konungarikena Elgaland-Vargaland. Här har tankarna kretsat kring frågor om territorier av olika slag och vem som råder över dem. Konsten, samtalsprogram och en serie performances kretsar kring fysiska, geografiska, juridiska, mentala eller själsliga områden. Det kan röra sig om landsgränser och rätten att få leva och dö där man vill, men också territorier bortom människans domäner, livet och döden. Parallellt med utställningarna har vi programmet ”konst + forskning” som jag beskrev i svaret innan här. Jag är gärna tydlig med att Accelerator inte är en plats där forskning illustreras av konstnärer. Däremot börjar det bli tydligt att konstnärer och forskare ofta möts i tankar kring tillvägagångssätt att skapa nytt. På många sätt ligger forskningens och samtidskonstens metoder nära varandra. Däremot ser ramverken kring verksamheterna olika ut. Många av de utbyten som hittills skett ter sig givande både för konstnärerna, forskarna och de som tar del i dessa möten på olika sätt.
Vilket är ditt första minne av konst?
– Min farfar Birger var nära vän med konstnären Lenke Rothman. Han och min farmor Gertrud hade många verk hemma av henne och när jag var liten var jag tagen av en plats där en stor målning hon gjort hängde i en mysig läshörna. Jag minns det som en väldigt hög, långsmal målning av vassruggar. Mest blåa, beigea och gula nyanser. Det här måste varit på 1970-talet och för mig som var liten då tedde sig målningen enorm. Minnet är av en helhet, en plats med målningen, en skön läsfåtölj, låga bokhyllor under fönstren och en svindlande utsikt från elfte våningen i ett höghus. Där fanns ett lugn och samtidigt något exalterande, både något dolt i ruggen och något oändligt sig sträckande mot horisonten.
Intervju: Sara Walker
barn singlade ner som snöflingor
Linda Pedersens verk Barnets hav har köpts in till konstlotteriet 2023
I en eka sitter en lite sorgsen figur med böjt huvud med en håv bredvid sig. Längst fram ligger ett lindat spädbarn och kikar ut och fler barn ligger i båten. De lindade barnen i verket Barnets Hav stammar från en feberdröm konstnären Linda Pedersen hade för många år sedan under en resa. När hon blundade såg hon inlindade barn som singlade ner, liksom snöflingor. Bilden stannade kvar hos henne och i detta verk tänker hon att figuren i båten åker runt och fiskar upp och räddar barnen. Så mycket mer behöver man inte säga, hon vill gärna lämna det öppet för betraktaren att lägga in sina egna erfarenheter i tolkningen.
Pedersen berättar att det här var ett verk hon gjorde för att det föll henne in, hon hade en fin ekstock och hade lust att göra en båt av den. De ledade träfigurerna som befolkar hennes världar kanske för tankarna till marionetter eller japanska kakuridockor, men Pedersen berättar att det helt enkelt handlar om att det är ett roligare sätt att bygga en kropp, än i ett stycke. Det blir mer frihet och rörelse, som ett skelett.
I större installationer samarbetar hon med konstnären Henning Hamilton vars praktik utgår från assemblage av funnet material. Sedan flytten från storstaden till landsbygden arbetar de tillsammans med material från den omedelbara närheten; trä från skogen, gamla möbler, husgeråd från loppisar. Duon arbetar fram dystopiska och lät surrealistiska världar där gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. Med fantasi, finurlig humor och känsligt framställt hantverk berättas en existentiell och större mänsklig berättelse.
Linda Pedersen bor och arbetar utanför Åtvidaberg.
Intervju: Anna Hesselbom
_MQ-3.jpg){kind=link}