Hej Emma Dominguez!

Berätta om din konstnärliga bakgrund?

– Min konstnärliga bakgrund tror jag liknar många rasifierade ungars från förorten. Vi drömde om att bli konstnärer, skådespelare, fotografer, regissörer, poeter etc. Men på grund av ens bakgrund var de kreativa yrken inte en självklarhet. Våra föräldrar ville att vi skulle plugga något som kunde ge ekonomisk stabilitet i ett hav av osäkerheter. Vi hade inte någon som kunde berätta att det fanns en möjlighet att leva på sin konst. Så vi gjorde andra yrkesval, vissa av oss blev arkitekter, sjuksköterskor, rörmokare, statsvetare och socionomer, andra bara gav upp. Jag tog mig ändå en bit längre och vågade välja estetiska linjen i gymnasiet, mina föräldrar peppade mig med hoppet om att jag eventuellt skulle plugga något på “riktigt” sen. När jag pluggade vidare på Nyckelviksskolan mötes jag ändå av en konstvärld som bekräftade vad vi alla redan trodde. Jag såg inte mig själv eller min familj i konsten som jag fick se. Jag var den enda ungen från förorten i skolan och jag fick en stor identitetskris. Så jag gav också upp. Jag jobbade som fritidsledare och sen pluggade jag retorik och opinionsbildning på Södertörn istället. 2014 hamnade jag i en livskris och fick tid att tänka på vart mitt liv var på väg. Jag hittade tillbaka till mig själv och mitt konstnärskap. 2015 började på Konstfack igen, rustad med erfarenheter, skinn på näsan och ett kollektiv av människor som jag kunde hitta en gemenskap med.

Berätta om verket som ingår i SAK:s lotteri

– Trycket som ses på tyget i verket är ett återkommande motiv i mitt konstnärskap. Det är en närbild på fasaden av ett av höghusen i Fittja, Krögarvägen i Botkyrka för att vara mer exakt. Stenarna som pryder fasaden och som fotats av kallas för Älvdalsporfyr och har även kallats för den “svenska diamanten”. Stenen kommer från dalarna och användes mycket under 1800-talet. Jag fascineras av kontrasterna. Arkitekterna som planerade miljonprogrammen använde en av de finaste stenarna i Sverige men sedan glömdes de bort, mattades ut. Höghusen har fått utstå kritik och ett rykte som förfallna områden, opersonliga, fula och smutsiga. Jag ser däremot ett mönster och en estetik som mina minnen har rotat sig i. Mina första år som barn spenderades runt dessa höghus, fasadernas konturer har etsat sig fast på min näthinna och jag minns värmen i höghusen.

– Närbilden på fasaden sublimerade jag på tyg med hjälp av konstnären Linea Matei. Tyget omfamnar en skiva och på den finns ett urklipp av ett av höghusen från Fittja. En glasskiva ligger monterad på tyget och urklippet. Jag gillar att arbeta med titlar och just det här verket heter “I förorten lyser stjärnorna starkare, vi bor närmare himlen” inspirerat av ett citat från poeten Daniel Boyacioglu. Jag tänker kanske att stenarna är stjärnorna. Ett universum i våra höghus.

Vilka konstnärer (eller andra) har du haft med dig på vägen? Vilka
är dina idoler?

– När jag växte upp var det inte i samtidskonsten som jag hittade förebilder i. För mig var det hos andra konstnärer som berättade om platser som liknande mina och med berättelser som jag kunde identifiera mig med. Det var Laleh, minns specifikt låten “storebror”, Daniel Boyacioglu som kom till Albyskolan och läste dikter för oss högstadieelever. Det var Nabila Abdul Fattah som jag brukade läsa krönikor av på tunnelbanan i tidningen Metro. Självklart Latin Kings. Ison och fille, just låten “Jag skrattar idag” finns nära mig. Senare var det också konstnären och koreografen Paloma Madrid och America Vera Zavala med Botkyrka community-teatern som inspirerat. Nachla Libre med hennes revolutionerande Revolution Poetry och alla poeter som stått på scenen. Under skoltiden på Konstfack var alla konstnärer i kollektivet Brown Island en stor inspiration och idoler som jag fortfarande ser upp till. Idag är jag helt tagen av Farvash Razavi, Valeria Montti Colque och Ikram Abdulkadirs konstnärskap. Också helt besatt av Akwaeke Emezis författarskap.