SW: Och det är Elif som varit inblandad?

CÖ: Ja, hon är ansvarig för konstprogrammet nu och i samband med att de fyller 150 år så har dom börjat restaurera arkiven och konstverken. Det är ett helt team med konservatorer som arbetar. I arkivet har de bland annat ett helt fantastiskt ”Narnia-skåp”, med massa lådor med Laterna Magica-glas.

SW: Var kommer samlingen från?

CÖ: De fick donationer genom åren och de har bland annat små minityrbiblar och har så mycket andra coola grejer. De har vad man tror är originalverk från boken Thought forms. Dom var ute och turnerade med det här projektet med tankeformer tidigt, man kan se att dom häftat upp verken och dom hade konstnärer med sig som målade på beställning dom här visionerna.

SW: Varför turnerade dom, skulle man informera om rörelsen?

CÖ: Det var populärt, hela den här filosofin var ju så att säga in vouge.

SW: Berätta gärna lite mer om ditt tal, vad är det tredje örat?

CÖ: Det tredje örat, örat är att börja lyssna på andra typer av historier, förståelsen och känslan, viljan att kommunicera med allt det levande. Från cellnivå. Alla har olika språk, och vi går omkring och hör inte. Men medan vi sitter här så pågår nya landvinningar för att förstå växters kommunikation.

SW: Du har ju intresserat dig för det här länge och varje gång jag läser en vetenskaplig notis om hur växter kommunicerar så tänker jag på dig.

CÖ: Det som en gång var New age, blir vetenskapligt. I den stora parken i Adyar så har dom ett 400 år gammalt banjan-träd. Det är ett träd som börjar gå, det tar steg, lite som sagan om ringen träden. Det skjuter ner ett skott och skjuter upp ny kropp, det förgrenar sig i en riktning. Det blir som en liten värld under rötterna. Nu får man inte gå under men under Bessants tid hade dom föreläsningar under trädet! Dom drack te i trädet.

SW: Varför inte nu?

CÖ: Det är mycket ormar och högt gräs. Men när jag tänker på min vistelse där så vill jag rensa. Vi ska göra en utställning under konventet sista december i år. Men det skulle vara fint att fixa till platsen vid Banjanträdet, kunna meditera. Alla knasiga, fantastiska och skrämmande typer som vistats där, man lever där dom levt. Det ör ju också fint att det inte är helt fixat ändå. Bessants gamla stol står där. Jag och Fredrik ska också ha en workshop på plats. En plats där det pågått visioner och det klärvoajanta. Man vill se på den idéhistorien men ändå göra det via konsten. Ett intressant tema.

SW: Alla lager har du arbetat med, att kunna måla inre bilder och måla ljud.

CÖ: Det här banjan-trädet ser ut som neuroner uppifrån, alla mönster repeteras. Det tredje örats kraft, att kunna ställa om fokus, våga lyssna.

SW: Kan man ha en antenn för att lyssna? Som du illustrerat, olika partitur. Det var extra fint att vi köpte det här verket av dig som ju både är ljud och bild. Men hur blev du konstnär?

CÖ: Det var i Brasilien jag vågade tänka på att bli konstnär, som att jag behöver resa för att hitta hem. Men det började med foto på Konstfack, och sedan video som handlade om både rörelse och ljud. Och sedan när jag började på EMS kom jag i kontakt med Thought forms från 1905, jag såg att det var partitur utan att ha läst på så mycket. Jag såg det direkt. Sedan kom det synestetiska en tydlig metod, nu kan jag arbeta med dessa skilda disciplinerna, de kan gå in och ut ur varandra utan konflikt.

SW: Och det är inte bara ljudsättning av en film.

CÖ: Tecknandet har alltid varit med, men jag ville måla. Jag hade dock inte fattat den konceptuella konsten som rådde då. Jag tänkte bara: men ser ni inte att jag kan måla alla stilar, impressionistiskt, realistiskt. Men det var inte vad de sökte. Så därför blev det fotoinriktningen först.

SW: Du var lite fel i tiden.

CÖ: Jag förstod att jag hade missat något. Men jag lärde mig genom att lusläsa tidningen Index för att fatta.

SW: Med den kunskapen kunde du frigöra dig sen och faktiskt jobba som du ville.

CÖ: Det blev ju på något vis tydligare vad jag faktiskt ville.

SW: Och hur kom du fram till att spela musik och spela in musik? Som i albumet som ingår i vinsten. Har du alltid musicerat?

CÖ: Nja, på EMS spelade man in fältljud och manipulerade dessa. Så det här med att spela live var att man spelade upp detta från sin dator, tryckte på en knapp. Men jag kände att det var lite fusk. Så var det inte när vi framförde skivan 4 dimensioner av ett träsk, live på CF Hill och Svenska institutet i Paris.

SW: Hur långt är stycket?

CÖ: Ungefär 20 min men live blev det 30 min. 

SW: Berätta om instrumentet du ofta spelar på, shutibox.

CÖ: Det är ett indiskt instrument, en dronebox med evighetston, meditativt. Det är en liten blåsbälg man pumpar upp och sedan håller den tonen.

SW: Jag har hört dig spela för nässlorna på utställningen vi gjorde på Galleri Riis.

CÖ: Det är som en lång andning

SW: Men detta är alltså det första albumet?

CÖ: Jag hade spenderat tid vid träsket, nära min kolonilott. Stora skuggan, uggleviksträsket. Jag var där under pandemin och gjorde fältinspelningar. Sedan har jag lagt på instrument.

SW: En gång när jag var i din ateljé filmade du en kompost-låda, förruttnelsen. En annan rörelse och andra sinnen. Det stank. Men för att återgå till musiken, vad har du för förebilder där?

CÖ: Mycket är intuitivt men det är en mix av Ravi Shankar, The Beatles och teosofin. Det indiska. Och det var bara en slump att jag hittade shutiboxen. Jag hamnade i en liten affär i London med indiska instrument. Men jag fick ett ha-begär.

SW: Sen blev ni ett gäng som började spela, Fredrik Söderberg och Andreas M. Och det är ju något pågående och det rör sig. I dina målningar har ett skeende pausats men i filmen och musiken finns rörelsen och upptäckterna as you go along. Vad föreställer trycket i boxen?

CÖ: Det är några symboler för metangas. Jag har tittat på träsket i olika vinklar i många verk, inte bara ljudmässigt. Även arkeologin, det politiska och folklore som är kopplad till träsket.

SW: Det är mycket att hitta i träsket.

CÖ: Pandemins träsktillstånd blev något positivt vid det faktiska träsket. Det är så stort, både vatten och land. Träsket innefattar allt.