#1 2024 – Nu och då
SAK MAG
AKTUELLA I 192 ÅR
Det är dags för vad man kan kalla den “falska våren”, det vill säga, det kommer säkerligen bli några vändor snö och is till innan vi kliver in i tussilagons underbara tid. Detta skrivet i Stockholm, jag förstår att många medlemmar lever på mer nordliga breddgrader där snön inte alls försvunnit än.
Men, det är ju faktiskt ljusare i hela landet! SAK kämpar på ännu en vår, den 192-a. Vi har en massa kul överraskningar och saker vi ska avslöja men vi håller lite på det, det blir mer spännande så.
Detta nummer av SAK MAG är både en tillbakablick och en presentation av nyinköpta verk. Vår förening är ju hela tiden just detta, historia och samtid. Bilden ovan illustrerar de många olika konstnärskap vi arbetat med. Det är alltid en sann glädje att förkovra sig i svensk konsthistoria och se kopplingar till där vi befinner oss nu, genom att se vad vi gjort tidigare. Vi har märkt att det är mycket uppskattat att vi de senaste åren inkluderat äldre verk i lotteriet och vi har försökt köpa in verk av konstnärer som vi gjort böcker om eller som på andra sätt varit med I SAK:s berättelse. I år är det Lennart Rohdes tur att bli aktuell igen. 1989 gav vi ut en bok om hans konstnärskap med text av Thomas Millroth.
Som vi aviserat tidigare så blir det inte någon bok i år utan vi kommer att tillkännage vem som gör Medlemsverket 2024 inom några veckor. Det vi kan säga redan nu är att det på olika vis kommer att förhålla sig till ett annat medlemsverk, ett som gavs till alla medlemmar för 140 år sedan. Då som nu ville vi sprida konst och konstkunskap. Men uttrycken har ständigt skiftat.
Sara Walker
Sara Walker
Verksamhetschef och intendent
[email protected]
Anna Hesselbom
Kommunikatör och samordnare
[email protected]
Foto: Alexander Beveridge
DUM elegans
Siri Skillgate är industridesignern som sadlade om till keramiker och arbetar under namnet Dum keramik. Hon blev trött på perfekta och standardiserade föremålen och ville testa att göra dumma saker och arbetar nu med verk som bär tydliga spår av produktionsprocessen. Hon beskriver sina verk som småskalig massproduktion, en beskrivning som kan te sig motsägelsefull.
I utställningen TELEPATISKA INTENTIONER visar Skillgate över 60 unika verk, tätt monterade på väggen. Det är hennes helt egna varianter på amforor, krus och kärl i olika former och med kopplingar till olika historiska traditioner. Högst upp på en välfylld vägg finner vi vårt vinstverk.
Berätta om namnet Dum keramik! Det är ju ett slags experiment kring om det går att driva ett hantverksföretag med kontroll över hela processen.
– Exakt! DUM KERAMIK är ett experiment som syftar till att utveckla och i praktiken testa arbetsmetoder och förslag för att skapa förutsättningar för en levande och ekonomiskt hållbar hantverkstradition. I konceptet utforskar jag hur min kompetens från att tidigare ha arbetat som industridesigner kan omtolkas i en lokal, självproducerande regi. Objektens uttryck är tydligt präglade av både produktionsprocessen och en ekonomisk kalkyl och berättar på så sätt en historia om dåtid, nutid och framtid med hantverket i fokus.
– Namnet DUM KERAMIK är motreaktion till det polerade och perfekta. Allt behöver inte vara så strikt och allvarligt- varför inte låta objekt vara lite tokiga och dumma ibland?
Själva verken bär tydliga spår av processen, vilket också är en poäng. Hur görs verken rent praktiskt? Du har en särskild teknik med både kavling och formar?
– Mycket av min verksamhet bygger på förindustriella processer som utvecklats in i industrialismen. Det jag försöker göra i projektet DUM KERAMIK är att utveckla dessa vidare och göra dom mer relevanta för nutidens och framtidens hantverkstraditioner. Hur kan man ta lärdom från industrialismen och plocka tillbaka smarta lösningar in i en lokal regi?
– Verket ni köpt är gjort med hjälp av en gipsform. Jag kavlar ut lera med infärgade element i till plattor som sedan pressas i formarna. Genom att arbeta med gipsformar kan jag snabbt skapa formmässigt likadana objekt och istället lägga fokus på att leka med andra element så som finish och färg. Alla objekten blir på detta vis unika även om dom kommer från samma form. Varje verk blir som en slags skiss där formen är ramverket.
Verket som vi köpt visas i en utställning med titeln Telepatiska intentioner. Vad handlar den om? Vad har du på gång framöver?
– Till den platsspecifika utställningen TELEPATISKA INTENTIONER har jag skapat över 60 unika keramiska verk för restaurangen Riche Lilla Baren i Stockholm. När jag fick frågan om att ställa ut där kände jag direkt att jag ville ta mig an hela rummet och inte bara göra enskilda verk. Resultatet blev utställningen Telepatiska Intentioner som innehåller referenser till amforor från antikens Grekland och mjuka, böljande asymmetriska former som en blinkning till 1700- talets rokoko. En slags DUM elegans.
– Telepatiska Intentioner är också en hint om en riktning och en ny vision för mitt framtida konstnärsskap. Just nu bygger jag en egen ateljé ute på en ö. Där hoppas jag kunna gå upp i skala och även börja arbeta mer under mitt egna namn.
Intervju: Anna Hesselbom
Foto: Fanny Lundgren
SAK I KONSTSKANDAL
En målning av Georg Pauli föreställande en musicerande italienska blev en oväntad stormfågel i det svenska konstlivet på 1880-talet.
Tidigt höll konstföreningen så kallade ständiga utställningar där konstnärer kunde lämna in verk som ställdes ut i konstföreningens lokaler. Detta var ett sätt att skapa en plats där publiken och konsten kunde mötas, i en tid där det inte fanns väldigt få sådana platser.
1882 hade man bestämt att tillsätta en hemlig jury som skulle granska inlämnade arbeten för att avgöra om de höll måttet. När juryn 1885 refuserade den inlämnade målningen av Pauli vållade det en storm. Ett tiotal av hans konstnärskollegor publicerade en protest i Stockholms Dagblad mot denna ”akt av godtycke – att icke säga något värre – som Konstföreningens jury härvid låtit komma sig till last”.
Juryn svarade med att de fullgjort sitt obehagliga uppdrag och var av meningen att man gjort konstnären en tjänst genom att inte låta visa verket. Dock föreslog de att verket ändå skulle ställas ut på särskild plats i Konstföreningens lokaler för att låta publiken avgöra frågan, vilket inte verka ha skett.
När målningen långt senare visades på en utställning på Liljevalchs förvånades konsthistorikern Georg Nordensvan över hur denna målning kunnat bli föremål för ett sådant konstbråk och skrev:
”Den är nämligen på intet sätt utmanande, varken ämnet eller utförandet bör ha kunnat väcka förargelse. Juryns stränghet mot denna lilla oförargliga målning är oförklarlig”.
Text: Anna Hesselbom
Foto: Bukowskis Auktioner
Foto: Konstnären
IN I ETT BILDRUM
Hej Viktor Kopp! Berätta om verket vi köpt in till lotteriet, F.
– Det här är en målning jag gjorde strax efter att jag ställt ut på Fullersta gård i Huddinge. Den utställningen var första gången på länge jag ställde ut, och också en möjlighet för mig att visa nya verk (från 2020) ihop med en del äldre. Efter den utställningen kände jag väldigt starkt att jag var tvungen att göra nåt annat, jobba på ett annat vis. Inte så att jag tyckte att utställningen var dålig, men den blev liksom sammanfattande och jag kände att jag ville något annat efter det. Utställningen hette också ”Början och slut”, och för mig handlade den titeln om att befinna sig på en plats, fysisk eller psykisk eller temporal, som var en övergångspunkt. Jag har målat många bilder av dörrar, och intresserat mig mycket för det platta i måleriet, och båda har haft en roll av en slags stopp eller punkter med starkt motstånd där jag försökt måla fram nånting som trots allt kan vara en väg framåt. Eller inåt, in i ett bildrum eller en annan del av verkligheten. Kanske in i fiktionen. I det där arbetet med platta motiv (dörrar, chokladkakor, måleriska ytor) har jag flera gånger återvänt till beskärningar. Kanterna på målningen och hur de förhåller sig till motivet, bilden eller måleriet, har varit viktiga. Och jag har målat bokstäver. Delvis för att jag behövde måla nåt som varken var abstrakt eller figurativt, men ändå kunde etablera ett förhållande mellan figur och bakgrund, en struktur att applicera måleri på. Om man beskär bilden av en dörr kan det dyka upp ett F. Jag tror kanske att den här målningen var ett försök att mångexponera eller lagra eller pressa samman flera olika saker som jag ofta återvänt till i mitt arbete.
Hur har din konstnärliga resa sett ut?
– Jag gick på konsthögskolan i Malmö 95-00, och innan dess på Domens konstskola i Göteborg. Det dröjde två år innan jag kom in i Malmö efter att jag gått ut Domen, och det var en väldigt betydelsefull tid. Existentiellt och arbetsmässigt väldigt prövande. Jag skulle just börja på komvux för att läsa in gymnasiet när jag kom in i Malmö, jag var desperat. Tiden i Malmö var första gången det kändes som att det jag tänkte på gick att använda till något och första gången jag kunde föreställa mig en mottagare av mitt arbete. Där var mina lärare Lars Nilsson, Gertrud Sandqvist och Nina Roos jätteviktiga.
Vilka är dina konstnärliga förebilder?
– Just nu tänker jag mycket på Giorgio Morandi, hur själva måleriet och substansen färg framträder i hans målningar. Och nyligen läste jag Jon Fosses Septologi, det kändes betydelsefullt. Inte för att det handlar om en konstnär, men för att berättelsen rör sig så långsamt framåt och det gör att nåt annat tar plats. Jag tänkte när jag läste den att han skriver likadant som man tänker. Upprepande, i loopar, många olika nivåer och kategorier parallellt.
Vilket är ditt första minne av konst?
-Tecknade serier. Jag älskade Lucky Luke och innan jag kunde läsa var bilderna, den världen, jätteviktiga för mig.
Intervju: Sara Walker
Viktor Kopp
F, 2021
Olja på duk
36 x 17 cm
NÅGONS ANSIKTE
Hej Jonatan Pihlgren! Berätta om verket vi köpt in till lotteriet, Sken
– Verket är ett porträtt av min sambo, Rakel. Målningen är målad i liggande format och därefter upprest till stående format så att vinkeln på ansiktet förvrids så att hon ser ut som en annan person. Det är samma känsla som kan uppstå när man ser på någons ansikte i svagt kvällsljus och man inte riktigt känner igen personen, utan den ser ut som någon annan. Skenet kan komma från en mobiltelefon eller dator eller något liknande och titeln sätter på så sätt in målningen i ett vardagsrum på kvällen. I verket Sken tänker jag även på känslan man kunde få som liten när man letade sig fram till sina föräldrar på natten och deras ansikten såg helt annorlunda ut när de sov och det obehag man kände inför det, men att man ändå visste att när man gick fram och väckte dem skulle deras ansikten komma tillbaka.
– De här verket är ganska typiskt för hur jag jobbat med min konst på senare tid, att jag intresserar mig för det som är nära. Då landar jag ofta i människor som betyder något för mig vilket smittar av sig på måleriet. Att måla av någon man känner är en handling som kan kännas nästan rituell ibland. Just detta verket är väl förhållandevis harmlöst men det är ett exempel på många målningar som jag gjort av mina nära och kära.
Hur har din konstnärliga resa sett ut?
– Jag studerade först tre år på Göteborgs konstskola och sedan fem år på Umeå konsthögskola. På förberedande fick jag lära mig många handfasta knep och enkla tekniker för att ta mig framåt i en konstnärlig process, vilket är något som jag använder mig av fortfarande. I Umeå konsthögskola fanns det gott om arbetstid och jag experimenterade mycket med olika medier och konstformer och kände mig fram. Det var först i slutet av tiden på konsthögskolan som jag tog upp måleriet och hantverket på allvar, vilket jag kände mig mer hemma i. Jag började arbeta lite mer rakt på sak vilket ledde till att jag fick nya tankar på mina verk och kunde börja reflektera över vad jag gjorde på ett annat sätt än tidigare.
Vilka är dina konstnärliga förebilder?
– Jag är inspirerad av en massa olika målare och mycket annan konst också från olika tider och stilar. Min farfar inspirerade mig mycket när jag var liten och hans inställning har stärkt mig i min drivkraft att ägna mig åt att jobba kreativt. Han är dockspelare, entomolog och skulptör och har på sätt och vis hittat på sitt eget yrke och alltid kompromissat bort annat för att helhjärtat kunna ägna sig åt det han är intresserad av. Den drivkraften tror jag är väsentlig för att kunna ägna sig åt konst.
Vilket är ditt första minne av konst?
– Det beror på hur man definierar konst. Jag upplevde nog konst innan jag förstod att konst var konst. Jag har haft konst omkring mig hela mitt liv på olika sätt. När jag var liten fick jag en bok av min mamma när hon hade varit i Frankrike. Det var en bok av den tyska konstnären Michael Sowa, han målar lustiga surrealistiska målningar som är ganska lättlästa och barnvänliga. Det är harar och kor som sitter på telefonledningar, grisar som flyger och liknande. Det var något med de bilderna som jag tyckte var inbjudande, de var roliga och lite läskiga på samma gång och gav mig små tankeställare. När jag såg dem blev jag sugen på att måla själv.
Intervju: Sara Walker
Sken. Foto: Fredrik Åkum
Jonatan Pihlgren
Sken, 2023
Olja på pannå
11 x 14 cm
Foto: Konstnären
Förstapriset 1910
Kring kaktusen visar Karin Larsson och dottern Brita som handarbetar delvis dolda av en stor blommande kaktus. Det är en av de akvareller Larsson började måla 1908 med hemmet och familjelivet i Dalarna som genomgående motiv. Ett antal av dessa publicerades 1910 i boken Åt Solsidan.
Detta förstapris köptes in för 2000 kr och vanns av apotekaren JFW Andersson i Älvkarleö.
Text: Anna Hesselbom
Carl Larsson – Kring kaktusen
Anteckning i bild
Lennart Rodhe (1916–2005) var en av de konstnärer som kom att kallas 1947 års män, efter samlingsutställningen Ung konst på galleri Färg och form i Stockholm. Konstkritikerna såg i denna grupp en förenande strävan från tidigare naturalistiska avbildningar. Rodhes konstnärskap präglas av ett bearbetande av olika formvärldar och färger.
Rodhe arbetade med grafik i olika perioder under hela sin konstnärsbana och det var en väsentlig del av hans konstnärskap. För denna generation unga konstnärerna var en viktig tanke att föra ut konsten till folket och där spelade förstås grafiken, liksom den offentliga konsten, en stor roll. Rodhe gjorde bl.a grafik för Konstfrämjandet, med syfte att sprida konst av hög kvalitet för en rimlig kostnad.
På 1980-talet började Rodhe göra en mängd små teckningar i ett skissblock, ett slags anteckningar i bild som han sedan kunde arbeta vidare på. Denna serie och arbetssätt kallade han Bagateller. Formerna var flertydiga, ett frö som kunde fortsätta i annat format eller teknik. Titlarna bygger på något konstnären fått syn på i formerna och linjerna. En del av dessa Bagateller kom att bli grafik och till denna grupp hör vårt vinstverk Ansiktet från 1987.
Lennart och Margaretha Rodhes Konstvetenskapliga Stiftelse bildades 2004 och äger idag hela Rodhes efterlämnade konstsamling samt upphovsrätten till verken. Stiftelsen har valt ut ett antal grafiska verk från 1970 och 1980-tal till försäljning.
Text: Anna Hesselbom
Lennart Rodhe – Ansiktet, 1987
Foto: Courtesy Lennart och Margaretha Rodhes Konstvetenskapliga Stiftelse
Medlemsförmån!
SAK:s medlemmar får 20% rabatt i nyöppnade engelska bokhandeln NORD BOOKS. Vackra monografier, konstessäer och skönlitteratur.
St Paulsgatan 20 i Stockholm.
